Överreagerar jag?

Jag sparade en massa brev och annat förut och jag hängde fast vid det förflutna på det viset. Men när jag träffade min blivande blev de till slut mindre och mindre värda. Slutligen kastade jag allt, mina minnen finns ju kvar ändå, jag slutar ju inte minnas för att jag gör mig av med de praktiska tingen. Men kände inte att de behövdes längre.

Svartsjuka brukar ju grundas i dålig känsla och är inte inte trevligt.. Och ibland (i mitt fall) sparar man saker för att man inte kan släppa det förflutna helt. Och då känns det befriande när man tillslut gör det. Men kan bara tala för mig...

Jag jag första ggn blev hembjuden till mitt ex familj (när vi alltså precis träffats) blev jag visad ett fotoalbum med exet och hans ex (massa ex här!) på badsemester tillsammans. Massa små bikinisar, solbränd hud och glassiga drinkar. Hmm. Kul indrodution... På nästa stora fest med ovannämnda familj var det maskerad och alla bar masker. Hans farmor slog då ihop händerna och utropade hennes (hans ex)namn när hon såg mig. När jag skakade hand och introducerade mig för en av hans släktingar på samma fest, svarade denna förnärmat att vi träffades faktiskt alldeles nyligen på en annan fest. Då hade jag ilskat till och bet av (mest riktat till min dåvarande som stod bredvid) "nooooo, same bloody ex again!" Snacka om att leva i någon annans skugga!

Emblas mamma, om det var mitt ex svärmors fotoalbum du refererade till, och det antar jag, så nej, de fotona kunde jag självklart inte göra nåt åt men är det verkligen så lämpligt att visa dem när den "nya" kommer och hälsar på första gången? Jag störde mig inte märkvärt just då men när jag tänker i efterhand verkar det inte så schysst liksom...

Förresten, måste berätta om det nog mest extrema exminne jag var med om. Dejtade en mycket snäll och trevlig man under nåt halvår. Han hade en 1x1 m stor tavla, ett närbildsfotografi (förstorat bröllopsfoto) på sin förra fru i sovrummet. Det var placerat på motsatt vägg från sängen, lagom så man från sängen hade full syn på henne i full brudutstyrsel och intensiva vackra ögon. :-O

När jag hade sovit över där ett antal gånger påpekade jag skämtsamt en kväll över några glas vin att jag tyckte det var lite ovanligt (och lite besvärande) med hennes intensiva blick och denna ständiga oundvikliga ögonkontakt jag hade med hans vackra brud varje gång vi... ja... ni vet... däruppe i sängen.

Han höll på att skämmas ihjäl och erkände att tavlan bara hade hängt kvar där i alla år sen de separerade för att sonen tyckte att mamma varit så fin. Han hade inte haft en tanke på den eller att den skulle besvära mig. Kände att han verkligen menade vad han sa och vi skrattade gott åt vår ofrivilliga "trekant", han fortf högröd i ansiktet av pinsamhet.

Tavlan hängdes raskt in i sonens sovrum - jag blev nöjd, mannen blev nöjd för att jag blev nöjd och nöjd för att sonen blev ännu mer nöjd över att få mammans tavla och hans exhustru var nöjd för att den inte hamnade på soptippen!

Moirie; nu skrev jag samtidigt som du så lät som jag ignorerade ditt inlägg .

Förstår att det svider när man har känslan av att ens nuvarandes familj har hans ex på en piedestal. Det var nog lite så i mitt fall, det där med semesterkorten. Tror tanken var att visa semesterbilderna, inte henne. Men det var ju ex-exets gemensamma semester så nog f*n kan man räkna ut och inse att hans ex därmed fanns med på varenda bild! Nu i efterhand inser jag att de nog var ganska ledsna över att de gjorde slut, det var hans första seriösa tjej och de var tillsammans länge. Men den vetskapen gjorde det ju bara värre för mig. De pratade inte om henne "offentligt" när jag hörde men jag vet att hans både systrar förblev vänner med henne och de umgicks mycket under hela tiden jag var med i bilden.

Men du, skulle det kännas jättekonstigt och jobbigt att bara säga som du känner till din svärmor? Min svärmor (eller blivande), sambons mamma upplevde jag som lite tvär i början. Hon tyckte det var jättejobbigt när vi flyttade ihop m.m och jag kände ofta att hon tyckte jag inte var bra nog. Allt var så påfrestande för oss alla.

Men sen provade jag att säga vad jag tyckte, abland inlindat och ibland rakt på sak när jag märkte det var nödvändigt. Men oftast blir det väääldigt inlindat. Men tydligt! Det var SÅ läskigt och jag trodde hon skulle ogilla mig om jag hävdade min "plats" och vår integritet som par. Min sambo har inga spökande ex, bara en spökande mamma - så principen är nog detsamma. Men det blev precis tvärtom! Hon backar direkt för hon vet att jag menar det då. Jag säger sällan ifrån men när jag gör det, tas det på allvar.

Kan du inte förklara för dem, både din man (men det har du väl redan?) och din svärmor. Säga som du sa nu - inget fel i lite skvaller men att du uppfattar det som att det pratas över huvudet på dig och att det kan bli för mkt av det goda. Var inte rädd för att medge att du kan känna dig utanför.