Överreagerar jag?

Jag har lika aktivt som din man valt att spara minnen. Det är MINA brev, mina foton, mina presenter och mina minnen. Minnen formar oss till dem vi är. Hade jag inte levt mitt liv fram till vårt möte som jag gjorde och med dem jag gjorde det, så hade han mött en annan kvinna.

Jag är jätteglad att han hade ett kärleksliv innan vi träffades, jag hade varit väldigt misstänksam om en nästan 30 årig man inte hade något längre förhållande bakom sig.

Jag skulle aldrig komma på tanken att be min sambo kasta något ur sitt förflutna för att det var givet av ett ex, eller skrivet av, föreställande etc.
Tvärtom. Vi har stått här i vårt nya hus och packat upp kartonger och hittat en massa bortglömda grejor. Bla en tavla hans förra tjej målat. "Den där kan vi kasta" sa han då. VA! nä, så gör man väl inte när någon målat en tavla åt en? sa jag. Eller ett foto på henne från när hon tog studenten. "Varför ska du kasta den? Det är väl ett roligt minne att ha från din ungdom?"

Sådana lådor är ju oskattbara att sitta och kika i ibland. Minnenas allé....
Varför skulle man förresten inte få använda sina smycken?
Eller andra presenter för den delen?

TS, jag ser att du skrivit samtidig som jag skrev mitt inlägg. Så här direkt efter ditt ser det ju ut som om jag inte alls fattar vad du säger. Men det gör jag. (fast jag läste det först nu då)
Bra att ni pratat om det hela. och ja, jag tror det beror mycket på hur ens relationer sett ut. Mina minnen är sådana som hänger ihop med att vra ung och oförstörd och att det var ljuvt men smärtsamt liksom.