Samboliv

Vi var särbos innan vi flyttade ihop och vi har bott ihop i 4 månader.

Sexlivet, det förändras och man finner nya sätt att ha skoj i säng halmen. 

Visst man måste jämnka sig men efter 2 år tillsammans borde ni känna varandra så bra att inte blir bråk om små saker som saxar.

Det gäller också att se till att ni har varsin egen del i hemmet där ni kan gå undan och att också har stunder då ni möts som vid middag.

Det är så vi har klarat oss, stunder då vi gör vårat  egna saker.

Sedan måste man komma  ihåg att kärlek är kramodlad, man måste ta sig tid att krama om varandra även när  vardags tristessen sätter in.

Jag hatar när folk säger att man måste jobba på ett förhållande, ett förhållande är en hobby som man brinner för, som älskar att lägga ner sin själ i  och man måste komma ihåg att  ta tid för sin hobby.

Så ta tid varandra, förför varandra då och då och prata med varandra om vad ni vill .

En enkel middag är alltid mycke mysigare när den är serverad  vid levande ljus och tänk så vacker man ser ut i fladdrande ljus sken!

Oki,  vi bråkar inte, vi plockar inte upp den andres saker och vi skriker inte på varandra.

Vad vi gör är något vi båda är uppvuxna med, vi sätter oss ner och pratar i lugn ton med varandra och löser problemen och eftersom vi båda strävar efter att vara lyckliga, leva tillsammans  så finner lösningar när vi är lugna.

Och eftersom detta funkar för oss, eftersom vi anser att de viktigt att lyssna och förstå den andres synpukter, vi kanske inte alltid håller med men vi kan säga, oki, då gör vi  på dit sätt.

Så då har det blivit att vi båda vill ha ett rent hem, så vi båda lägger saker i tvättkorgen som står i sovrummet och  vi båda ställer in disken i  köket.  Min karl brukar diska  går dagens på morgonen när han inte kan sova. 

Vi ser det dock inte som ett arbete som vi kan klocka av ifrån,vi kan aldrig ta ledigt från vårat jobb.

Detta är en hobby, något som vi inte ger upp, något som berikar vårat liv och gör oss lycklig.

Vi flyttade ihop med vetskapen att det inte kommer vara lätt men vi tänkte att det är bättre än ensamma.

Vi har dock inte starka egon, vi är tämligen säkra på vem vi är och vad vi ville ha från varandra och från detta förhållande innan vi flyttade ihop...

Skall sägas vi gifte oss innan vi flyttade ihop

Brist på kunskap finns hos båda men jo jag har möt några killar där mamma gör allt och vet även om en 40 åring som bor i eget hem men mamma sköter om allt endå...

Vet man inte om hur saker och ting funkar så är det ju inte riktigt ens fel att det blir fel.

Här hemma så håller karln på att lära sig svenska och förstå hur Sverige funkar, han lär sig ny saker varje dag, som vad den vita platta plastsaken  brevid  diskhon är till för,  han hade inte sett en salskrensarmojäng innan och nu finner dem ytterst praktiska.

Men sen är vi ju båda över 30 sträcket och har bott själva och med andra förut och vi vet att man måste  kompromissa och vad som ska göras i ett hem.

Jo visst är vi oense MEN vi har valt att inte börja skrika,  säga hård ord åt varandra  utan   ta en pause, gå åt sidan och sen  pratar vi om det hela.

Orsaken är vi båda har haft  skrikande , bråkande sambos och ingen av oss mådde gott av det så vi vill inte ha det nu. Och vi båda  vet att vi har ett liknade temperament så vi vet hur man triggar den andre till bråk om man nu prompt skulle vilja ha  det.

Vi diskuterar, samtalar men vi tar inte till med svordommar eller kalla varandra olika saker och ting, det behövs inte.   Kalla någon för Fucking Numpty eller Jävla skitstövel löser inga problem.

Jag och han vill inte ha ett liv där vardagsbråk och gräl är vanlig del,  istället löser vi det och försöker finna sätt som gör båda glada.

Vi försöker  se saker och ting ur varandra synvinkel.  

Både han och jag är uppvuxna i ett hem där gräl var ovanliga, även vardagsbråk eftersom våra föräldrar  föredrog att sitta ner och lösa problemen i lugn ton och där ifrån är var vi har fått våran syn på hur man löser problem och sköter ett förhållande.

Vi båda lärde oss att från våra föräldrar  ömesidig respekt, kramar, komunikation och ärlighet  är det viktigaste i ett förhållande.  

Och eftersom båda mina föräldrar och hans har varit  gifta i 40 år, tror jag det är ett vinnande koncept.

Så nu gör vi som de gjorde och det  verkar funka väldigt bra för oss.

Vi himlar inte med ögonen eller suckar åt den andre, eftersom det skapar dålig stämming, istället är vi raka med saken och säger  Du glömde göra .....  och så går den som glömde att göra något och fixar det.

Kanske är det för att vi pratar två språk, var av jag förstår hans och han börjar förstå mitt som gör att vi är rakare med varandra för att det inte ska bli missförstånd.

Vi tassar inte, vi är raka, det är en stor skillnad.

Visst kan vi snäsa på varandra  det har vi gjort  innan vi blev ihop när vi var vänner men vi kom fram till att det löser inga problem och självklart stannar personen.

Jag tror jag är i en annorlunda situation eftersom vi var särbors med ett hav i mellan så hur vi lärde känna varandra och  förälska oss i varandra var med ord mer än handling.

Många timmar på Skype blev det och vi har lärt oss att lösa allt med  lunga samtal, eftersom om man gör någon förbannad  och det är ett hav iemellan kan man inte kramas och kyssas för att göra det bra, man måste prata ut.

Och detta har vi tagit med oss i hemmet.

Om man går in med  tanken , det blir problem får man problem  men går med in med tanken  Jo men visst kan bli lite ansträngt med vi fixar det, så klara  man det.

Man måste rucka på sina egna principer och våga hitta lösningar.

Tex  Min fula vardagsrumslampa får hänga kvar så länge hans lilla bil samling får stanna kvar på bokhyllan.  Jag gillar inte bilar och han inte lampan men vi har kompromissat och insett vad sakerna betyder för varandra och låtit de stå kvar.

Hehum.. jag har känslor, jag visar känslor men jag ser ingen anledning att min frustration över  migrationkontoret ska gå ut över min sambo, lika lite som han anser hans frustration ska gå ut över mig..  Jag går och bakar istället och han går och gör något annat.

Skall sägas jag har varit sjuk i 10 år och om man stressar upp sig blir sjukdommen värre och det är också en anledning att jag är så förbenat lugn.

Om man känner sig själv väl och är villig att tänkte efter före man skriker så brukar det funka.