Antidepressiva läkemedel?

Tycker det är så svårt att veta vart man ska dra gränsen, är ingen mer än min pojkvän som vet hur dåligt jag mår i perioder och knappt han vet ens hälften. Vill vekrligen inte visa mig svag och det känne rjga mig om jag skulle berätta om allt som känns inuti mig. Depression ligger i släkten, kan det vara ärftligt?

Det är inte ärftligt rent genetiskt, men det kan ju vara ett socialt arv. Om man vuxit upp med någon som mått dåligt så hamnar man ju lätt där själv men ta kontakt med öppen psyiatrin och träffa någon att prata med. med det sagt betyder det ju inte att du behöver häva ur dig allt under första mötet. det kan få gå successivt men det kan vara skönt att få ventilera lite iallafall. 

Jag lider sen 11 års ålder av sertoninbrist i hjärnan vilket gör att man blir deppig och får ångest etc - det kan uttrycka sig olika.

Jag fick noll hjälp hos vårdcentralen etc så till slut, när jag dessutom flyttat, så öppnade jag mig helt för kvinnan i telefonen som skickade mig till rätt person direkt.

OM du får medicin så förändrar den inte allt - terapi i kombination med medicin ger mycket bättre resultat. Finns kognetiv beteende terapi som är jättebra.

Mitt är ärftligt har jag fått reda på och måste äta medicin hela livet, men hey, som min läkare säger - Det är som diabetes. Det är inget fel på dig för det, din kropp producerar bra för lite av ett ämne.

Det där med serotinhalt är ju inte riktigt utrett, om det verkligen är så att man kan 'lida' av låg serotin halt. Det är ju en fråga om vad som är orsak och vad som är biverkning. men visst kan det ha fysiska anledningar, men det brukar ju utredas om man går till öppenvården, att dom tar blodprov och kollar sånt

Jag känner mig absolut inte som en knarkare när jag tar mina ångestdämpande tabletter; jag känner att jag tar läkemedel som är utvecklade för att hjälpa mig komma ur ett känslotillstånd som är väldigt jobbigt.

Visst, mediciner passar inte alla, och det är väldigt individuellt hur man reagerar på olika läkemedel, men att döma ut samtliga för att "man känner sig som en knarkare" är att gå FÖR långt. Tät kontakt med en duktig och engagerad läkare + psykolog är det som fungerar bäst.

TS: ta kontakt med en läkare och berätta öppet om dina problem. Var inte rädd för att ta mediciner, läs inte om alla ev. biverkningar, utan testa den dos läkaren föreskrivit och se hur det känns för DIG. Skäms inte för dina problem, de är vanliga och läkaren dömer dig inte! Dessutom är det ju ingen annan än läkaren och du själv som vet vad du berättar.

Det finns en viss ärftlig benägenhet för att utveckla depression; det är förstås inte 100 % ärftligt, men det finns en viss benägenhet för depression om det ligger i släkten, precis som vissa människor har en benägenhet att utveckla diabetes typ 2 när de blir medelålders. Arv och miljö samverkar och det är svårt att säga vilken som är den avgörande faktorn. Man kan bli deprimerad fast hela släkten är/var muntergökar och aldrig kände sig nere, och man kan få diabetes fast alla ens släktingar kunnat proppa i sig godis varje dag.

Här kan du läsa Vårdguidens text om ångest och dess behandling:

www.1177.se/artikel.asp

tack för alla era svar, ska försöka kontakta vårdcentralen den närmaste tiden och se vad de säger. tror ni man får komma in direkt så man ska ringa på morgonen eller får man boka en vanlig tid? Hade ju varit så skönt om någonting hade hjälp mot de känslor jag känne rnu så jag får tillbaka livsglädjen igen och mitt gamla jag. Känns som om den gamla jag är helt försvunnen under alla tankar och känslor. Ska läsa på i vårdguiden också, försöker samla på mig så mycket info som möjligt.

Skriv mer om ni kommer på något.

Det är viktigt att komma ihåg att det finns en mängd olika antidepressiva läkemedel som alla fungerar på olika sätt, allt från "lyckopiller" till lugnande. Därför brukar man (hoppas jag!) få en remiss till en läkare inom psykvården som kan hjälpa ditt hitta vad som behövs just i ditt fall.

En annan sa är att medicinen inte "botar" dig, den är till mycket stor hjälp, och livet kan kännas lättare att ta itu med. Men jag tror att det alltid beöhvs terapi för att verkligen få bukt med problemet. Och det finns även en mängd olika terapier!

Lycka till!