Jag har en fråga till alla er här på Bröllopstorget.
Min svärfar ska om jag har förstått seden rätt, hålla tal på festen senare. Till problemet hör att alla i hans släckt (ink han själv) gift sig borligt utan några som helst tal.
Måste jag be honom hålla tal eller kommer han förstå själv att vi som gifter oss kyrkligt vill ha tal på våran mottagning?
Känns lite konstigt att behöva "tigga" om att han ska hålla tal, eller?
Hm, jag tror att din svärfar är medveten om att föräldrarna för det mesta brukar hålla tal även om han mest varit med på borgliga vigslar.
Dessutom är jag av den åsikten att jag inte vill be någon hålla tal utan istället låta dem som vill hålla tal, jag tror inte att det blir speciellt bra tal om de känns påtvingade om du förstår vad jag menar.... men det är bara min åsikt.
Om du ändå inte tror att han förstår att han gärna får hålla ett tal kanske det går att lägga fram det lite snyggt istället för att säga rakt ut att han borde hålla tal.
Hm, mest lite tankar från mig, hoppas att det kan hjälpa något.
Säg bara att han inte ska glömma anmäla sitt tal hos toastmastern med glimten i ögat.
Hmm jag vet inte riktigt hur jag ska uttrycka mig så jag bara berättar istället.
Två år innan jag och min man gifte oss var vi på hans brors bröllop. På väg till vigseln visar det sig att ingen i hans släkt var medveten om att man kanske bör hålla tal till brudparet. Jag tyckte så synd om brudparet så jag sa till pappan att "snälla, du måste måste säga någonting om inte annat för att hälsa henne välkommen till familjen". Så han var den enda som höll tal på deras bröllop och hon hade tårar iögonen när han talade.
Med detta i åtanke och min kunskap om min egen släkts kunskaper i bröllopsetikett, plus att jag verkligen inte ville ha en bröllopsfest helt utan tal, tog jag tjuren vid hornen. Dvs. När min mamma och pappa ringde och tackade ja till inbjudan så sa jag direkt att" åh vad roligt och ni vet väll att ni ska hålla tal. Samma sak gjorde min BM. Ingen av dem regarede på det och alla höll jätte fina tal och våran bröllopsfest var allt jag ville att den skulle vara!!
Jag tror att vad jag vill säga är att: om det känns väldigt viktigt för dig så är det bättre att ta det säkra före det osäkra och vara rak och tydlig med släkten =).
All lycka på din stora dag!!
Jag är inte så bevandrad i borgerliga vigslar, men hör verkligen antalet tal ihop med om man gifter sig kyrkligt eller borgerligt? Inte något svar på din fråga, jag vet, men det vore ändå intressant att få veta.
"Jag är inte så bevandrad i borgerliga vigslar, men hör verkligen antalet tal ihop med om man gifter sig kyrkligt eller borgerligt? Inte något svar på din fråga, jag vet, men det vore ändå intressant att få veta."
Det är nog induviduellt men i mina svärföräldrars fall var det mer en borglig vigsel för att sedan bara gå hem, I min M2B`s brors fall de sigborgligt, bara dom två för att sedan åka på kryssning. Äktenskapet firas inte på samma sätt för dem som det kommer göras för oss.
I min familj är det mamma som håller alla tal oftast. =)
Jag tycker det är... vackert och passande... i brist på bättre ord, om någon från vardera familj/krets säger något. Det kan vara kort och enkelt. Förutsatt att någon är närvarande alltså. Och det går alldeles utmärkt för papporna att ge vidare uppdraget till en mamma eller syster eller bästa vän eller farmor.
Jag menar: de flesta par vet ju var de har varann innan de gifter sig, en stor del av giftermålet är att visa att man hör ihop för resten av världen. Och ett litet bröllopstal blir som en bekräftelse på det, en punkt, ett accepterande.
Jag tror inte det hänger på om vigseln varit kyrklig eller borglig, men kanske det hänger det lite på om det är en stor middag efter. Jag menar; är man 6 pers så kanske man kan uttrycka glädjen utan att begära ordet som man behöver om man är 60.
Angående att påpeka att talet förväntas: Det blir ju enkelt om man har en värdperson eller toastmaster, då kan ju den ta smällen. Vi har nog alltid hintat om det i vår familj...
Jag tror det är mer praktiskt, att fråga om de vill men att ge dem en "out" i att be någon annan.
Hej!
Jag var livrädd för att ingen skulle hålla tal på vårt bröllop! Min pappa är död så förste talaren var liksom inte given! =(
Blev heller inte bättre när toastmastern sa till oss att han tyckte våra mammor skulle hålla tal och han frågade om han skulle tala med dem! Då blev jag ledsen inombords och tog det som en bekräftelse på att ingen anmält tal!
Senare fick jag reda på att de bestämt sig för att hålla varsitt tal, vilket vi blev glada för! Då blir det iaf två tal tänkte vi!
Men vad fel vi hade!!! 12 tal presenterade våra vänner och släktingar!! Hade väl aldrig kunnat tro det!!
Det jag då kan tipsa om är att ge toastmastern telefonnumren till tänkta talare! =)
Lycka till!!
Håller med Sörön. Min sambo var toastmaster på sin systers bröllop för tre veckor sen. Han ringde upp de som "borde" hålla tal men som inte anmält. Han frågade om de ville och var inte tvingande. Brudgummens mor ville men vågade inte så hon skrev ett tal som toastmastern läste upp. Brudgummen blev väldigt rörd av sin mammas ord och mamman var stolt. Alla glada. 
Appropå detta med tal, hur tacklar man nedanstående:
Min BM:s mamma är väldigt blyg och vägrar hålla tal, pappan är bortgången. Istället kommer hans syster att hålla tal (min BM höll ett jättefint tal på hennes bröllop då han endast var 22 år). Problemet är hon hela tiden beklagar sig, det känns verkligen som att hon tycker att det ska bli besvärligt att hålla tal och inte alls roligt, hon säger att "hon är tvungen att hålla tal" för att hennes mamma inte vågar. Hur kul känns detta för oss? Ibland har jag nästan lust att drämma till med "du behöver inte hålla ett tal för vår skull om du inte har lust!" men det känns ju inte så roligt att säga. Hon är inte blyg för fem öre och dessutom över 40 år så det känns ju som att hon kunde bemöda sig att säga några ord till sin bror.
Vad ska man säga till henne när hon klagar?
Mina föräldrar kommer, trots att de är ovana talare, gärna att hålla ett fint tal till oss. Det behöver ju inte vara så märkvärdigt, men det känns ju roligt när talaren vill tala, inte känner sig tvungen.
Fast bara för att man inte är blyg i vanliga fall eller är en viss ålder så betyder inte det att man är bekväm med att hålla tal. Klart att man som brudpar kan önska och hoppas på tal men att förvänta sig eller anse att en viss person som är av en viss ålder borde hålla tal för att det "ska" vara så....Jag kan säga att jag själv varit i situationen att jag "borde" enligt konstens alla regler hålla tal....Jag är inte ett dugg blyg i vanliga fall...men fy...jag kunde inte fokusera mig på den fina ceremonin i kyrkan, inte äta vid middagen, var illamående av nervositet tills talet var avklarat....Jag darrade på rösten, darrade i benen...Jag blev svimfärdig på toan 15 minuter innan...Det är inte så himla kul att hålla tal. En del har inga problem med det, andra har det jättejobbigt! Man kan inte gå på hur folk är i vanliga fall- blyga eller inte, det säger inget om hur man känner inför att hålla tal!
Klart att ni kan hoppas och önska men att pressa någon till det, nej det kan jag inte tycka är riktigt rätt. Även om ni inte frågar själva utan "bara" hintar eller låter toastmaster ringa upp utan att tjata...så kan det kännas tvingande! Då skulle iaf jag känna pressen att inte göra brudparet besvikna! Jag skulle känna mig tvingad om brudparet "hintade" eller om toastmaster ringde upp! Låt folk bestämma själva. Man kan inte förvänta sig en massa, att alla ska göra precis så som det är i ens dröm.....det blir trevliga,underbara, fina bröllop ändå!
Kan tillägga att jag och m2b FÖRVÄNTAR oss inga tal. Vi hoppas att någon vill säga ett par ord, men om ingen gör det så kommer bli härligt, underbart och fantastiskt ändå! Vi har inte en massa förväntningar att gästerna ska bete sig enligt nån slags etikettbok, att "brudens far ska göra si, brudgummens mor ska gör det och det etc". Vi gifter oss och försöker ordna en trevlig fest efteråt. Men ingen ska känna sig tvingad att följa en massa "regler". En regel har vi för gästerna: "bli inte för full, då slänger vi ut dig" och ja just det en regel till har vi, för m2bs brors sambo som är alkoholist" är du full redan i kyrkan så får du åka hem"....That's it!
Kanske den klagande systern som inte är blyg annars i själva verket är rädd för att någon ska tycka att hon framhäver sig på nån annans bekostnad? Så hon måste påpeka att mamman faktiskt inte vill.
Kanske det går att avdramatisera situationen genom att tacka henne för att hon ställer upp.
När min syster gifte sig för 13 år sedan höll jag inget tal. Då var jag 18 år och hade helt enkelt ingen tanke på det. Idag ångrar jag det otroligt mycket eftersom det är en fin gåva att ge. Jag hade med andra ord uppskattat om någon hade nämnt för mig att jag gärna fick säga något.
Själv har jag försäkrat min mor om att hon absolut inte behöver hålla något tal alls. Hon var superorolig över det, eftersom min far inte kommer vara närvarande.
Som jag ser det ska tal var nåt man håller för att man vill, inte för att man känner sig pressad till det. Sen får etikettböckerna säga vad de vill...
Fast vi har väl signalerat ganska tydligt att vi inte förväntar oss några tal, för vi har ingen toastmaster. Det kändes som överkurs när vi bara bjuder på en alkoholfri lunch och har mindre än 50 gäster....
Tack för alla svar, de har varit till mycket hjälp.
Jag tycker absolut inte att man ska tvinga folk att hålla tal! Oavsett vilken roll de har, svärfar, svärmor, syster etc. och oavsett vad "seden" säger.
Ett tal sak komma från hjärtat och från någon som känner att de vill och kan säga något på bröllopet. Skulle tycka att det var en mardröm om vår toastmaster ringde upp våra föräldrar och frågade om de skulle hålla tal, de skulle ju verkligen känna sig tvingade.
