Flytta isär

Jag förstår henne. Jag har inte varit i samma situation, men jag flyttade ihop med min kille för snart tre år sedan, när jag var knappt 22, och jag är glad att jag hann med att leva lite studentliv innan dess... gå på Kåren en torsdag och vara uppe hela natten fast det var vardag, stressplugga inför tentor med klasskompisar, jobba på krogen och sådant. Jag bodde i korridor med ett gäng tjejer som är mina vänner för livet.

Jag är jättenöjd nu. Jag gjorde allt det där i typ ett år, sedan var jag nöjd med det livet och hade utan problem kunnat stadga mig, vilket jag iofs gjorde en tid senare. Under denna tiden var jag singel, men hade jag bara haft en förstående pojkvän så hade det inte varit något problem. Hade inga förhållanden under den pluggperioden, varken tillfälliga eller stadigvarande. Inte min grej att hångla upp första bästa...

Jag tror att om du hindrar henne så kommer DET få henne att göra slut på riktigt. Det är inte samma sak att bo med en kompis som en pojkvän. En kompis måste man inte ta samma hänsyn till, man är två personer som delar på en lägenhet, man delar inte varandras liv.

Däremot tycker jag att ni ska tidsbestämma perioden som hon gör detta. Kanske en termin, eller två. Om ni har det så bra som du säger så kommer hon sakna att ha dig nära. Och se också till, som någon sa, att ni gör saker tillsammans. Kräv (om det behövs) att få vara med på grejer som hon gör med sina (nya) kompisar, så att du vet vilka de är och de vet vem du är.

Bestäm att två helger i månaden är ni i er gemensamma lägenhet, och två är du hos henne i hennes lägenhet. Skapa rutiner... Norrskensflamman säger kloka saker här ovan t ex. Lita på varandra, berätta allt, prata mycket i telefon och gör spontana saker för varandra... skicka små paket, söta sms, överraska med något en dag när hon inte förväntar sig det etc.

Du ska se att det löser sig. Hon verkar ju lita på att det ska fungera mellan er, annars hade hon ju gjort slut och det verkar ju inte som att du har fått känslan av att det är det hon vill. Stötta henne så mycket du kan och visa att du är på hennes sida. Se till att hon får och kan göra allt det där hon vill, och sedan kommer hon vara nöjd och känna att hon gjort det där man "ska".

Ni behöver sätta er ner och sätta upp reglerna för detta, för i ett förhållande är det ett ständigt givande och tagande och en hel del kompromisser. Du har insett att du behöver ge efter för detta för att göra henne lycklig, och som jag ser det är det det enda du kan göra för att ha henne kvar.

Men DU måste också må så bra som möjligt i detta. Ni behöver bestämma tillsammans hur framtiden kommer att se ut. Var ska ni vara på helgerna? Hur mycket ska ni räkna med att kunna ses en normal vecka?

Det känns lite på dig som att du inte vågar ställa några krav alls på henne. Hon vill flytta en period, och det är som det är och det har du ju godkänt vad jag förstår. Men att godkänna en sak är inte samma sak som att ge efter inför allt. Du kanske inte ens kommit med några förslag på hur ni ska lösa det?

Om ingen av er vill göra slut, då ska ni ju inte göra det. Du måste dock vara tydlig med att hon inkluderar dig i sina planer. Jag tycker du spelar lite offer här. Res på dig och sträck på ryggen. Hon vill ha dig kvar. Du vill ha henne kvar. Gör då gemensamt vad ni kan för att det ska fortsätta så!

Hon vill leva lite av det livet som du har upplevt och hennes vänner också upplever någon gång under sin livstid. Det kan få en människa att känna sig oerhört utanför, att ha gått miste om något man "ska" ha gjort - som att ha levt lite studentliv. Det har du ju också insett. Men studentliv måste ju faktiskt inte innebära att man inte kan ha ett fungerande förhållande utanför. Jag har flera vänner vars partner pluggar på annan ort. Jag själv har haft praktik 12 mil hemifrån under ett halvår och har precis flyttat hem igen. Det GÅR!

Oftast väldigt bra dessutom, men man måste BÅDA sätta upp villkoren. Sluta känn att allt är hopplöst och att det inte är någon poäng, att allt är skit och att det kommer gå åt skogen. Då kommer det att bli så, det kan jag garantera. Om du beter dig som att du inte stödjer henne så kommer hon garanterat att tröttna på dig. Hon är glad och nöjd med livet och du påverkar henne negativt genom att tycka att livet suger.

Var inte en gnällspik, utan tänk logiskt och kom med konkreta förslag på hur du vill ha det utefter förutsättningarna. Kan ni bestämma en tidsplan? Åtminstone till att börja med. Att börja med ett år är kanske lagom? Det är två terminer. Bestäm att jämna veckor tillbringar ni helgen i er gemensamma lägenhet, ojämna är ni hos henne om hon önskar det. Se till att du blir medbjuden på fester som är på helgerna, och se till att ni får egentid tillsammans. Om det inte är tidsbestämt så känns det gärna oändligt, och det är verkligen inte bra. Sedan kan planen komma att ändras senare, men man behöver en PLAN att jobba efter.

Att gnälla över att ni kommer ha mindre pengar och ingen gemensam semester tycker jag faktiskt är lite barnsligt. Så är det när man pluggar. Bättre att hon pluggar nu än senare, för ju äldre man är desto fler dyra vanor lägger man sig till med, och det blir ännu värre att bryta upp. Kanske skaffar ni barn, och då är det både dyrare och krångligare att plugga. Att vara butikschef är inget att sträva efter om man har andra ambitioner (missförstår mig, om man trivs så är det absolut inget fel med det, men ni hajar nog...), och om du antyder att du inte vill att hon pluggar pga ekonomin så är risken stor att hon blir ett bittert butiksbiträde som inte trivs med sitt liv alls i framtiden.

Dessutom så kommer ju er ekonomi förhoppningsvis i slutändan bli mycket BÄTTRE än vad den är nu, för de flesta får en högre lön när de har en utbildning. Hon är ung, hon har MÅNGA år på sig att arbeta ihop förlorad inkomst nu en period.

Jag är övertygad om att du fixar detta, och jag hoppas inte du tar allt för illa vid dig av mina ord ovan. Du verkar behöva en spark i rumpan för att komma igång ;) Bestäm dig för att deppa dagen ut, och sen hänger du av dig offerkoftan och börjar göra upp en plan för er framtid. Eftersom hon är ung, och som jag förstått det ganska spontan, så kanske du får ta en större del i detta och sedan se till att ni fattar gemensamma beslut. Man KAN bestämma sig för att inte känna att allt är orättvist och skitjobbigt. Man måste se möjligheterna när man inte har något val, och du måste se vad DU har att vinna på detta också!

Exempel på fördelar:
-Du kan ägna dig hur mycket du vill åt dina intressen utan att känna att du är borta hemifrån för mycket.
-Du kan umgås med dina vänner i veckorna hur mycket du vill utan att känna att du stänger henne ute.
-Du kanske hinner jobba lite extra om du känner att ekonomin blir mer ansträngd.
-Ni kommer uppskatta varandra oerhört mer när ni väl ses (förutsatt att ni inte skuldbeläggar varandra, utan verkligen utnyttjar tiden för att umgås).
-Du kommer få en mer allmänbildad flickvän som du får ett större utbyte av.
-Du kommer lära känna nya människor genom henne.
-Du får möjlighet att tänka över er relation och vad du verkligen vill med framtiden, och ha ett bra utgångsläge för diskussioner om er framtid.

Och du, hon är faktiskt inte på andra sidan jorden. Du kan faktiskt "spontanbesöka" henne om du saknar henne för mycket. Läste någonstans att avstånd är som vinden för eld; Om elden inte är stark nog så blåses den ut, men finns där bra med virke så tilltar den.

Har du några fritidsintressen? Idrott eller annat? Att hålla sig sysselsatt är ett bra sätt att hålla tankarna fokuserade på det som är bra.

Och, jag upprepar, prata med henne... för det låter som att ni inte diskuterar detta så mycket, och du blir lämnad ensam med dina (negativa) tankar. Säg åt henne att du stödjer henne helt, men att du behöver lite pepp för att se det lite mer positivt!

Så tråkigt! Men om det är som du säger att hon ändrat en massa småsaker, då kanske du hade det lite på känn utan att vilja erkänna det för dig ändå... för om det BARA var så att hon ville flytta och leva studentliv ett tag, det hade jag förstått från hennes sida. Men att såsaker känns konstiga, det är inget bra tecken.

Men nu kan du åtminstone gå vidare. Kanske ha du processat detta lite i huvudet som ett möjligt scenario trots allt. Som sagt ovan, ta hand om dig själv nu! Se till att ni delar saker och ting rättvist, och ge inte med dig för mycket för att vara snäll, det kommer du ångra sedan. Det är hon som lämnat dig, då anser jag att det är den personen som får anpassa sig lite och underlätta för den man brutit upp ifrån.

Och var stark! Med det menar jag inte att du inte får vara ledsen (för det får man och ska man), men bli inget offer. Gör ego-grejer

Tyvärr är det väl så att man förändras extremt mycket från det att man är tonåring tills man är (ung) vuxen, och jag tror att många helt enkelt behöver prova vingarna på egen hand. Om man flyttat direkt hemifrån till ett samboförhållande är det nog svårt att motstå det "gröna" gräset på utsidan av staketet, och statistiken talar tyvärr emot ett sådant förhållande (även om undantag naturligtvis finns).