• lillfr­eja
    Äldre 16 aug 06:39
    84443 visningar
    99 svar
    99
    84443

    Är jag misstänksam eller är han otrogen?

    Min man har de senaste månaderna börjat bete sig konstigt, och jag vet inte om det är för att han träffat någon annan eller om han bara är utarbetad och trött. Jag vet att det är omöjligt för er att avgöra, men jag vet inte vart jag ska vända mig. Jag blir snart tokig på att grubbla. Ok, detta är vad jag reagerat på:


    - Han säger ofta att han ska jobba över, men är okontaktbar på telefon under tiden han säger sig jobba


    - Han har ALLTID sin telefon på sig, då menar jag i handen eller på bröstet. Den verkar väldigt viktig för honom..


    - Han sms:ar eller skriver något på telefonen nån gång i timmen hela kvällarna, men kommenterar det aldrig och håller undan telefonen så det inte går att tjuvkika. När jag frågar vad han skriver svarar han undvikande. Han pillar med telefonen även när vi har gäster eller är på restaurang.


    - Han har skaffat kodlås på telefonen som går på inom några sekunder. Säger att det är säkerhet för att han lagt till sitt jobbmailkonto i telefonen


    - Han är tystlåten, otillgänglig och fåordig


    - Han har inte sagt eller på annat sätt visat att han älskar mig på  onormalt länge. När jag säger att jag älskar honom svarar han mumlande. Han tar inte initiativ till kyssar, kramar eller att hålla handen


    - Han har mycket få tjejkompisar och ingen som jag inte också är kompis med. Han jobbar nästan uteslutande med killar. 


    - För något år sedan började en tjej på hans avdelning som han pratade mycket om i början, men sedan har det blivit alldeles tyst om henne. När jag föreslår att vi ska träffas allihop svarar han undvikande och verkar inte vilja det. Jag har aldrig sett henne men hört av andra att de umgås mycket på kontoret och att hon ser bra ut. Hon är gift men klagar ofta på att hennes man jobbar mycket och de verkar inte ha så stabilt förhållande


    - När jag framfört min oro för allt detta, framförallt den nya tjejen, så säger min man att de bara är kompisar. Hans konstiga beteende för klarar han med att han är trött, grubblar över jobbet eller har nån typ av 30-årskris. Men han vill inte prata om det.


    Vad säger ni? Är det konstigt att jag blir orolig? Är jag fånig eller kan det finnas något skäl till min svartsjuka? Jag tänker på detta all min vakna tid, och det gör mig ledsen, orolig, arg och frustrerad. Behöver era råd!


    Tack!

  • Svar på tråden Är jag misstänksam eller är han otrogen?
  • Jessan­83
    Äldre 16 dec 14:34
    #41

    Det låter väldigt suspekt tyvärr. Jag insåg inte i min förra relation att något var fel. Jag misstänkte (dess jäkla mobiler och samtal som man aldrig fick reda på vem det var) sa man något så var man "svartsjuk". Nu i efterhand när jag kommit ifrån det så förstår jag ju vad det handlade om. Efter en helg var han otroligt konstig och självklart var det samvetet som kom krypande. Jag har ju inga bevis men oftast stämmer magkänslan.

    Kr



    amar till dig
  • mittid
    Äldre 16 dec 18:49
    #42

    Jag skulle inte välja att leva kvar i den relationen!

    OM..... han nu inte är otrogen, så är han iallafall inget att ha utifrån att han inte tillför relationen o/el. ger Dig något!!

  • netza
    Äldre 25 feb 15:48
    #43

    Hej, jag måste bara fråga hur det har gått och om ni har löst det? Befinner mig i en väldigt liknande situation med en sambo som beter sig på nästan samma sätt (dock inga hemliga sms eller dyl.). Vi firar sju år om en vecka och han säger att han befinner sig i en 30-års kris (han är 27 år). Han pratar knappt med mig självmant, vill inte ha någon kroppskontakt alls. Vill jag vara nära honom får jag ta det iniativet eller BE honom och krama honom med noll respons. Han är trött och vresig. Vi har inte pussat varann på 1½ vecka, inte ens nån typ hej/hejdå-puss. För 1½ vcka så ställde jag honom mot väggen och han berättade att han inte vet vad han vill med nåt i sitt liv och bla vår relation. Vi har pratat en massa och han kom fram till att han vill fortsätta och jag får gärna vara kvar hemma. Men han visar det inte på något sätt utan det enda jag vet är vad han har sagt.

    vissa dagar är det bra och vi pratar och skrattar ihop andra dagar är jag osäker och mår skit för han är nere.

    Vi har pratat en massa om hans kris men vi kommer inte fram till nåt för han ser inga utvägar som det är nu. Han går och ältar en massa. Han vägrar prata med någon proffessionell.

    Jag är helt villrådig. Detta är mannen jag vill dela mitt liv med och dö med, men just nu känns det inte som han vll detsamma. Han säger att det inte är mig, utan han blabla. När jag säger vad jag känner får jag ingen respons utan bara att han inte vet vad han ska säga.

    "Jag känner mig som ett osynligt spöke i mitt eget hem, han sitter i sin egen värld medan jag klänger och klättrar, pratar och drar i honom för att han ska se och höra mig. Men han går inte att nå."

    "Jag har försökt prata med honom, många, många gånger. Det slutar ofta med att jag babblar om hur jag känner, gråter och snyftar medan han bara tittar oförstående på mig. Som om jag kom från en annan planet eller talade ett främmande språk. Han säger bara att han har mycket att tänka på just nu. Känns så förtvivlat omöjligt och jag är den enda av oss som försöker ta ansvar för vår relation. Om jag inte hade gjort något hade vi suttit i varsin ände av soffan och inte sagt ett ord till varandra på flera dagar."

    "Kraven som ställs på honom är orimliga, han får sällan någon positiv feedback och han ser det som omöjligt att påverka sin situation. Han kan varken säga upp sig eller slå näven i bordet, som han ser det. Jag håller inte alls med, jag tror alltid att saker går att förändra om man vill. Men det är hans övertygelse att han är helt bakbunden och inga försök att få honom att tänka annorlunda har nått fram."

    Kunde lika gärna varit jag som skrivit det...

    det här jag-vet-inte-vad-förhållandet har pågått i en månad snart... Fnderar på om jag borde vara lika likgiltig som du blev och bara ignorera honom? Hur har det gått för er? Hoppas du svarar. :(

  • Johann­az
    Äldre 25 feb 17:24
    #44

    hemskt att höra allt det här.
    hoppas de går bra för er... KRAM 

  • Kattpo­et
    Äldre 25 feb 17:40
    #45

    Min tips är ta semster ett tag, på eget håll, på eget bevåg  och se om du har varit saknad och om du längtar hem.

    Ibland måste man bryta upp även om man älskar personen. 

  • Äldre 24 mar 05:27
    #46

    Netza! Har lite tips. Skriv till mig så vi får kontakt om du är intresserad av hjälp.


    Mvh Tz

  • Mariam­ilena8­0
    Äldre 24 mar 07:06
    #47

    Jag skulle inte kunna låta bli att kika på mobiltelefonen, trots att det är förbjudet...

  • MrsT20­11
    Äldre 24 mar 16:58
    #48

    Men det är ju tamefan helt otroligt!! Det sägs att man inte ska generalisera och jag tar ogärna ställning för mitt eget kön då jag vet att många, många kvinnor beter sig som skit, men på två punkter har jag genom livet mött en övervägande andel män som gör följande:

    1. Hävdar att de inte kan påverka sin situation. Främst i yrkeslivet. Om jag fick en krona för varje offerkofta jag sett i min dagar, har ändå haft hyfsat många jobb och träffat många olika människor! Männen tar inte tag i sina liv utan hävdar uppgivet att "min chef förstår mig inte", sen går de hem och super och tycker synd om sig själva. Men ställ krav eller byt jobb för helvete!

    2. Många män bestämmer sig för att skilsmässa inte är ett alternativ. Det är ju så jävla smidigt att ha två kvinnor, en för sexuell njutning och en som plockar upp efter en. Visste ni att i en förbluffande stor procent av skilsmässofallen är det kvinnan som tar initiativet till skilsmässa? Varför är det flest män som hamnar i en situation där "you don't know what you've got til it's gone"?

    Visst, jag är väl en bitch som inte förstår hur män tänker, men oavsett kön kan man ju konstatera att folk i allmänhet beter sig som skit! Varför är det så svårt för så många att göra något åt sin situation? Är det bara jag som är utrustad med flykt-instinkt? Man kämpar ett tag eftersom kamp-instinkten är starkare, vilket i många fall är bra för då gör man inget förhastat. Utan man kämpar och kämpar och tar en massa skit (från chefen i mitt fall, från partnern i många andras fall, från båda hållen i värsta fall) men till slut kommer man väl för faaaan till en punkt när man sätter sitt eget välbefinnande främst!

    Kan vi bara lova varandra det, att ge en jobbig situation en maxtid, typ ett år eller så, innan vi flyttar fokus till att gå vidare? Flytta till en ny stad, byta jobb, skilja sig, eller vad som nu kan krävas? Livet är för kort för att må dåligt i evigheters evighet... 

  • Sebast­iána
    Äldre 24 mar 17:24
    #49
    MrsT2011 skrev 2011-03-24 16:58:17 följande:
    Men det är ju tamefan helt otroligt!! Det sägs att man inte ska generalisera och jag tar ogärna ställning för mitt eget kön då jag vet att många, många kvinnor beter sig som skit, men på två punkter har jag genom livet mött en övervägande andel män som gör följande:

    1. Hävdar att de inte kan påverka sin situation. Främst i yrkeslivet. Om jag fick en krona för varje offerkofta jag sett i min dagar, har ändå haft hyfsat många jobb och träffat många olika människor! Männen tar inte tag i sina liv utan hävdar uppgivet att "min chef förstår mig inte", sen går de hem och super och tycker synd om sig själva. Men ställ krav eller byt jobb för helvete!

    2. Många män bestämmer sig för att skilsmässa inte är ett alternativ. Det är ju så jävla smidigt att ha två kvinnor, en för sexuell njutning och en som plockar upp efter en. Visste ni att i en förbluffande stor procent av skilsmässofallen är det kvinnan som tar initiativet till skilsmässa? Varför är det flest män som hamnar i en situation där "you don't know what you've got til it's gone"?

    Visst, jag är väl en bitch som inte förstår hur män tänker, men oavsett kön kan man ju konstatera att folk i allmänhet beter sig som skit! Varför är det så svårt för så många att göra något åt sin situation? Är det bara jag som är utrustad med flykt-instinkt? Man kämpar ett tag eftersom kamp-instinkten är starkare, vilket i många fall är bra för då gör man inget förhastat. Utan man kämpar och kämpar och tar en massa skit (från chefen i mitt fall, från partnern i många andras fall, från båda hållen i värsta fall) men till slut kommer man väl för faaaan till en punkt när man sätter sitt eget välbefinnande främst!

    Kan vi bara lova varandra det, att ge en jobbig situation en maxtid, typ ett år eller så, innan vi flyttar fokus till att gå vidare? Flytta till en ny stad, byta jobb, skilja sig, eller vad som nu kan krävas? Livet är för kort för att må dåligt i evigheters evighet... 
    Så rätt du har när jag tänker på de män jag träffat i livet!!!
  • Sebast­iána
    Äldre 24 mar 17:33
    #50
    MrsT2011 skrev 2011-03-24 16:58:17 följande:
    Men det är ju tamefan helt otroligt!! Det sägs att man inte ska generalisera och jag tar ogärna ställning för mitt eget kön då jag vet att många, många kvinnor beter sig som skit, men på två punkter har jag genom livet mött en övervägande andel män som gör följande:

    1. Hävdar att de inte kan påverka sin situation. Främst i yrkeslivet. Om jag fick en krona för varje offerkofta jag sett i min dagar, har ändå haft hyfsat många jobb och träffat många olika människor! Männen tar inte tag i sina liv utan hävdar uppgivet att "min chef förstår mig inte", sen går de hem och super och tycker synd om sig själva. Men ställ krav eller byt jobb för helvete!

    2. Många män bestämmer sig för att skilsmässa inte är ett alternativ. Det är ju så jävla smidigt att ha två kvinnor, en för sexuell njutning och en som plockar upp efter en. Visste ni att i en förbluffande stor procent av skilsmässofallen är det kvinnan som tar initiativet till skilsmässa? Varför är det flest män som hamnar i en situation där "you don't know what you've got til it's gone"?

    Visst, jag är väl en bitch som inte förstår hur män tänker, men oavsett kön kan man ju konstatera att folk i allmänhet beter sig som skit! Varför är det så svårt för så många att göra något åt sin situation? Är det bara jag som är utrustad med flykt-instinkt? Man kämpar ett tag eftersom kamp-instinkten är starkare, vilket i många fall är bra för då gör man inget förhastat. Utan man kämpar och kämpar och tar en massa skit (från chefen i mitt fall, från partnern i många andras fall, från båda hållen i värsta fall) men till slut kommer man väl för faaaan till en punkt när man sätter sitt eget välbefinnande främst!

    Kan vi bara lova varandra det, att ge en jobbig situation en maxtid, typ ett år eller så, innan vi flyttar fokus till att gå vidare? Flytta till en ny stad, byta jobb, skilja sig, eller vad som nu kan krävas? Livet är för kort för att må dåligt i evigheters evighet... 
    Jag har träffat många såna män. Min nuvarande är alltid stressad och jag får höra att det inte går att göra något åt det. Hans typ av arbete ÄR sånt och det skulle inte spela någon roll om han bytte jobb. Ett ex gick till jobbet flera gånger trots kraftig förkylning och ibland influensa för att de kunde minsann inte klara sig utan honom (istället blev de smittade, juste). En gammal killkompis var otrogen i flera år. Jag gav honom rådet att skilja sig, men det gick ju inte för det KRÄVDES av honom att ha familj, hans ställning skulle hotas om han skiljde sig och hur skulle det gå för hans fru. Ja, jag har läst att de flesta skilsmässor tas ut av kvinnor och det är ju inte så förvånande.
Svar på tråden Är jag misstänksam eller är han otrogen?
Logga in
Bli medlem