Är jag misstänksam eller är han otrogen?

Hej, jag måste bara fråga hur det har gått och om ni har löst det? Befinner mig i en väldigt liknande situation med en sambo som beter sig på nästan samma sätt (dock inga hemliga sms eller dyl.). Vi firar sju år om en vecka och han säger att han befinner sig i en 30-års kris (han är 27 år). Han pratar knappt med mig självmant, vill inte ha någon kroppskontakt alls. Vill jag vara nära honom får jag ta det iniativet eller BE honom och krama honom med noll respons. Han är trött och vresig. Vi har inte pussat varann på 1½ vecka, inte ens nån typ hej/hejdå-puss. För 1½ vcka så ställde jag honom mot väggen och han berättade att han inte vet vad han vill med nåt i sitt liv och bla vår relation. Vi har pratat en massa och han kom fram till att han vill fortsätta och jag får gärna vara kvar hemma. Men han visar det inte på något sätt utan det enda jag vet är vad han har sagt.

vissa dagar är det bra och vi pratar och skrattar ihop andra dagar är jag osäker och mår skit för han är nere.

Vi har pratat en massa om hans kris men vi kommer inte fram till nåt för han ser inga utvägar som det är nu. Han går och ältar en massa. Han vägrar prata med någon proffessionell.

Jag är helt villrådig. Detta är mannen jag vill dela mitt liv med och dö med, men just nu känns det inte som han vll detsamma. Han säger att det inte är mig, utan han blabla. När jag säger vad jag känner får jag ingen respons utan bara att han inte vet vad han ska säga.

"Jag känner mig som ett osynligt spöke i mitt eget hem, han sitter i sin egen värld medan jag klänger och klättrar, pratar och drar i honom för att han ska se och höra mig. Men han går inte att nå."

"Jag har försökt prata med honom, många, många gånger. Det slutar ofta med att jag babblar om hur jag känner, gråter och snyftar medan han bara tittar oförstående på mig. Som om jag kom från en annan planet eller talade ett främmande språk. Han säger bara att han har mycket att tänka på just nu. Känns så förtvivlat omöjligt och jag är den enda av oss som försöker ta ansvar för vår relation. Om jag inte hade gjort något hade vi suttit i varsin ände av soffan och inte sagt ett ord till varandra på flera dagar."

"Kraven som ställs på honom är orimliga, han får sällan någon positiv feedback och han ser det som omöjligt att påverka sin situation. Han kan varken säga upp sig eller slå näven i bordet, som han ser det. Jag håller inte alls med, jag tror alltid att saker går att förändra om man vill. Men det är hans övertygelse att han är helt bakbunden och inga försök att få honom att tänka annorlunda har nått fram."

Kunde lika gärna varit jag som skrivit det...

det här jag-vet-inte-vad-förhållandet har pågått i en månad snart... Fnderar på om jag borde vara lika likgiltig som du blev och bara ignorera honom? Hur har det gått för er? Hoppas du svarar. :(