Tantvarning numero 9

Åh, jag läste om det i tidningen! Kära lilla hjärtat. Hur mår dina flickor efter det inträffade?

Även om de inte var bästis-bästisar så fanns hon ju där. Fy, vad jobbigt att förstå. Hon är för liten för att behöva uppleva det... (Om man nu nånsin blir tillräckligt stor.)

Det måste vara helt fruktansvärt för familjen. Och som du säger, speciellt för mamman som körde. Jag hoppas att hon inte beskyller sig själv resten av livet, utan ändå kan gå vidare i livet så småningom.

Ja, verkligen. Vilken tragedi

Vilken ljuvlig dag! Först får jag ett härligt sms av ett av sommarens brudpar där de tackar för "superfin sång". Sedan dimper ett kort ner från ett fjolårsbrudpar och slutligen kommer ett mail från ett annat av sommarens brudpar där det står att jag sjöng "magiskt vackert". Sådana här dagar går det bara inte att betvivla att jag givit mig in på rätt bana.

Förlåt för att jag inte riktigt är med i diskussionen nu. Har haft så fullspäckade dagar denna vecka! Men jag vill ändå dela med mig av detta idag: På förmiddagen idag ska vi träffa handläggaren på banken angående lånet! Senare idag vet vi såldedes om det finns chans på lägenheten eller inte.

Tack, Sonja! Jag ska hålla er uppdaterade

Haha.

Vi fick lånelöfte - faktiskt helt utan föräldrars hjälp (vilket de först trodde att vi skulle behöva). Men jag behöver fortfarande bekräftande från säljarna att vi verkligen får köpa den och till det priset. Inget är ju liksom bekräftat och påskrivet så sett.

Mmm det är dock jättekomplicerat nu. Precis som jag kände på mig - såklart - så har en man idag lagt ett bud 75' över utgångspris. Nu är säljarna i dilemmat: De hade redan lovat oss lägenheten till utgångspris, men 75' är mycket pengar (framför allt om man är 22 år som de är...) Jag kan ju inte riktigt säga åt dem vad de ska göra i frågan, känner jag...

Tillägg: de har en bebis och väntar nu nummer 2...

Jag är totalt dränerad. Kursdagen igår var katastrofal; jag var så fruktansvärt besviken och sur (flera andra deltagare tänker inte dyka upp idag). Jag antar att lägenheten nu faller oss ur händerna... och pappa skickade ett par sms igårkväll där det stod att han var virrig. Jag blev genast jätteorolig och började undra om shunten läkarna opererade in efter blödningarna inte fungerade som den skulle o.s.v. Och plötsligt kändes en lägenhet så totalt oviktig. Och så bara snurrar det runt i mitt huvud. Jag har sovit 8h, men jag är mos, har ingen som helst energi eller lust med något. Och dum som jag är ställer jag mig på vågen en sådan morgon och ser att jag gått upp ett kilo... Jag vill bara ligga i min säng idag. Inte svara på mail, inte öva, inte gå någon värdelös kurs, inte gå bort på middag (där alla förväntansfulla släktingar som vet att vi fick lånelöfte igår måste få veta att det nog inte blir någon lägenhet)...