Tappat bröllopslusten HJÄLP.. Långt
Hej
Jag vet inte riktigt vart jag ska börja men det känns som att jag behöver skriva av mig, så det är vad jag gör här.
Jag och gubben har varit tillsammans i dryga 5 år och har en liten go son och hus.. Gifta sig var väl 'nästa steg'. Men det har varit en mardröm (!!) från första dagen det kom på tal.
När vi först pratade med våra föräldrar om att vi hade tänkt att gifta oss denna sommar 09 förra året blev inte reaktion riktigt som vi tänkt oss. Min mamma sa att vi inte kunde det för att morfar hade cancer. Jag förstår inte hur det är relevant en idag men hon ställde till ett j'la liv och vi beslöt oss för att skjuta upp det för att det blev för negativt.
Nu har vi alltså tagit upp planerna igen och beslutat att vi ska gifta oss 9/7 nästa år. Jag ville gifta mig utomlands, gubben i kyrkan. Vi beslutade oss för en kompromiss och sa att vi skulle ha ett litet bröllop med de närmsta i kyrkan och sedan åka iväg vår lilla familj. Men det är nu ganska långt ifrån ett litet bröllop, vi är nu uppe i 63 pers som MÅSTE komma enligt min svärmor. Hon menar på att det inte går att bara bjuda min sambos FYRA mostrar utan man måste bjuda alla kusiner och deras respektive. Annars blir det bråk menar hon på. MEN jag har inte någon relation med dessa människor inte min sambo heller. Min sambo nickar som en j'la nickdocka såfort svärmor säger något och helt plötsligt känns det där lilla bröllopet avlägset.
Nu har vi iaf planerat utifrån ett stort bröllop och jag har försökt att bortse från vad jag vill men jag kan itne släppa det. Det är inte det att iv inte har råd eller möjlighet. Det är bara inte vad vi ville från början, eller som det känns nu vad JAG ville.
Jag vet inte vad vi ska göra. JAg får panik över det här. Jag känner mig helt kvävd och förbisedd. Men inte non med att hela jävla upplägget ska ändras efter allas behov. Nu sa min svärmor även att hon tyckte vi borde skära ner på saker för att det inte skulle bli för onödigt dyrt. Hon tyckte vi skulle ha papperstallrikar samt att vi inte skulle bjuda våra vänner bara för att hennes jävla syster barn med respektive skulle få komma.
Har jag fel i att vara upprörd? och vad gör man när karln inte förstår varför? Är det någon som varit i en liknande situation? Det känns som att all glädje är borta och ersatt med en stor dunderklump.
Papperstallrikar?!? Jisses.. det är väll inte en kräftskiva?