Dags för barn?

Hallå:)
Förstår er alla!
Min m2b är redo och vill ha nu, han fyller 30 nästa år och jag 26.
För min egen del känner jag att det blir när det blir, tanken består av skräckblandad förtjusning;) En del av mig är så rädd för att stå inför problemet att det inte funkar som det ska, är det fler som känner så?
Som fler här så skyddar vi oss inte, utan händer det så händer det. Men vi ligger inte i för att det ska bli nått heller.
Det som är ett hinder just nu, är att vi funderar på att flytta en bit bort och skaffa nya jobb båda två, jag har ett vik som går ut i september och min sambo ett säsongsarbete som också slutar då.
Ibland går man och funderar på det rätta tillfället, men jag är mer och mer övertygad om att det aldrig kommer:) Så det är bara att hitta dom där jobben och sen blir det nog dax:)

Håller med dig fullständigt!
Men nog har jag lagt en och annan, säkert tusen tankar på just hur allt förändras.
Men det bör man väl också göra för att vara säker på att man är redo.
Jag tror att mycket av det man går och grubblar på faller på plats när det är på riktigt:)
så länge dessa funderingar inte är av så stor vikt att det skulle kännas som ett misstag att man blivit med barn.
Finns ett vackert citat
"Alla drömmer vi om lyckan som om livet blivit fel" L.W

Det är skönt att skriva av sig lite i den här frågan:)

Vilket fanstastiskt stöd detta är!:)
Va kul att höra olika åsikter men framför allt, att man bör lyssna till sitt eget hjärta!

Jag tycker att det är skönt att få känna som många gör!
Att vi som kvinnor får genomgå mycket våra män inte behöver.

Dels den fysiska biten, att acceptera den nya kroppen man får av att ha burit på ett barn i 9 månader och sedan amma det, missförstå mig rätt jag längtar även efter detta!

Men den mest betydelsefulla för min egen del och för fler är karriären och barn, dom går inte riktigt hand i hand.
Har man inte ett fast jobb att falla tillbaka på så möts man av svårigheteterna kring att vara småbarnsförälder och mamma, vill arbetmarknaden ha oss?

Jag önskar att jag hade ett fast jobb men även om jag hade det så grubblar jag ofta över känslan kring att bli med barn och på något sätt känna att jag sviker arbetsgivaren.
Jag har en hög arbetsmoral och är otroligt engagerad i mitt arbete, ska jag behöva ha sådan ångest över detta..

Jag ser fram emot att resa utomlands och leva ut lite med min man, men samtidigt har vi en stor längtan efter barn!
Är otroligt rädd för att det inte ska fungera mellan oss och att vi inte kan få barn och tänk om man väntar ett par år till och upptäcker det väldigt sent, det känns som om tiden rinner iväg..
Vågar inte försöka men inte vill jag vänta heller..

Jag hoppas att allt går bra oavsett vad stickan visar..
Jag trodde själv att det var något för några månader sen, men sen kom mensen som vanlig och fastän jag blev lättad så vart jag otroligt sorgsen också..
Lycka till <3
Kram