Behöver råd och tröst- velar över relationen och mår jättedåligt

Tycker att svaret är rätt givet! Det är inte rättvist mot någon av er att vara i ett förhållande där den ena parten inte känner lika mycket som den andra. Tror att ni båda kan bli lyckligare på varsitt håll.
Det kan ju inte vara så kul för honom att veta att du inte tänker på honom som självklar i framtiden och du verkar ju inte må bra heller.

Kan inte ta något beslut åt dig, det är det bara du som kan!

Ett förhållande kan vara väldigt bra utan att vara passionerat också...

Det låter verkligen som att du vill något annat, att du egentligen vet vad du vill men att det är jobbigt. Jag har också haft det så i tidigare relationer och efteråt har jag alltid undrat varför jag inte avslutade tidigare... Instämmer med inlägget ovan, bara du kan ta beslutet om hur du ska göra.

Dessutom, tanken "tänk om jag aldrig träffar någon som..." är helt naturlig men faktiskt inte skäl nog att stanna. Så tycker jag.

Lycka till!

Ni har ju varit tillsamman länge så att du fortfarande velar tyder kanske på att det inte är helt rätt. Jag var oerhört velig i början av vårt förhållande coh det var jättejobbigt. Jag gjorde slut efter ca 1/2 år och det var först efter det som jag fick chans att känna efter på riktigt. Jag kom fram till att jag verkligen älskade honom och nu sitter jag här 4 år, 2 barn och en förlovning senare.

Mitt råd är att gå skilda vägar, ni har inga barn eller andra att ta hänsyn till. Ta en paus, är det meningen att det ska vara ni två så hittar ni tillbaka

Tack för era svar!

Kan tillägga att han vet hur läget är och att jag går i samtalsterapi nu för att ta reda på vad det jag känner bottnar i. Jag är rädd att jag är en sån som har väldigt svårt att slå mig till ro och koppla av och låta mig vara lycklig, att jag "letar" efter fel. När jag inte är i en relation hittar jag fel på jobbet, på mitt boende osv. Och kanske beror det här i grund o botten på mitt väldigt dåliga självförtroende. Försöker gå till botten med detta nu under terapin i sommar, jag vill inte sumpa relationen med en bra person som älskar mig för att jag har mina "issues". Förstår ni hur jag tänker?

Det är inte så att du är deprimerad? Du låter nästan så tycker jag... när jag har en deppig period känns inget bra och då kan jag också känna tvivel men då fort jag blir på bättre humör känns det bra mellan oss igen.

Har du perioder när det känns bra mellan er?

Jo, jag känner igen flera depressionssymptom. Har varit deprimerad förut men också tillfälligt känt igen de känslorna när jag varit fast i en dålig relation som inte leder någonvart. Så jag vet inte vad det är nu? En kombinaiton?

Ja, visst finns det perioder när det känns bra mellan oss. Och rent objektivt kan jag känna att "åh, vad jag uppskattar att han gör si eller så" och "Vad skönt att han alltid är så..." men jag känner det inte i hjärtat liksom. Det gör att jag känner mig som en fruktansvärt elak och tom person.

Jag vet vad du talar om, och även om det kan verka självklart att göra slut eftersom det inte känns så där 100% rätt, så blir man ju själv lite fundersam över sina egna mönster när man hela tiden hoppar från det ena till det andra utan att någonsin bli nöjd.

Jag är väldigt tveksam till att du ska kunna lösa dina problem samtidigt som du är mitt i relationen dock. Kan ni flytta isär tillfälligt medan du går i terapi? Ni behöver ju inte sluta träffas helt, men du kanske borde ge dig själv en chans till att riktigt ärligt och grundligt ta itu med dina issues. Jag tycker att det låter som att du behöver en paus på riktigt.

Så har det gått en månad. Vi har pratat, jag har skrivit ner mina tvivel och funderingar och känslor i ett brev som han fått läsa osv. Känns som att det är två saker som jag hakar upp mig på hela tiden, och däremellan är det riktigt bra perioder. Det jag tvivlar på är om jag inte behöver någon som är mer lik mig - han är karriärkille, jag vill bara ha ett "mysigt" jobb, han är alltid lugn och ser i princip aldrig problem i något vilket är skönt för honom förstås men vilket gör att jag känner mig neurotisk i jämförelse... osv.

 Sen är han inte särskilt lättstressad, han kan ha många järn i elden utan att bli trött medan jag har förstått genom åren att jag verkligen är stresskänslig. Därför tvekar jag också på om jag är särskilt sugen på att bilda familj, ser mest nackdelar med det ärligt talat och han vill ha barn så småningom. Han är inte uttalat sugen på det just nu, men varje gång vi pratar om det så slutar det med att han säger att han är ganska säker på att han kommer vilja det "någon gång" medan jag är forsatt osäker.

Nu ska vi åka bort en vecka, ska bli skönt med semester och skönt att vi hunnit prata innan och att han vet hur jag känner - men att jag älskar honom. Jag vet att det enda som håller är att jag verkligen känner efter vad JAG vill. Tröst tas gärna emot... för det här är riktigt jobbigt! :(

Att ni är olika behöver absolut inte vara någon nackdel. Jag tyckte att jag och min BM var väldigt olika men det har visat sig med tiden att det är olikheter som för det mesta är bra. Just sånna saker som du beskriver att en stressar och en inte. Tänkt om ni båda nojade över saker och stressade upp varandra?! Sen att en inte visar det lika tydligt behöver ju inte alltid betyda att den inte gör det. Jag var extremt orolig under mina graviditeter spec då jag fick värkar redan i v 24, han var lugn som en filbunke så jag blev nästan irriterad över att han inte brydde sig. Det är först senare han berättat hur orolig han var men inte ville visa det för mig

Att du vet att du älskar honom är ju verkligen lovande och man önskar ju att det räckte med det!

Av det du skriver ser jag barnen som det stora problemet. Man ska aldrig skaffa barn för att den andra vill det.....men man bör heller inte avstå om man verkligen  vill själv. Säg att han avstår för att han verkligen älskar dig, det kan ju gå bra men jag tror att det är stor risk att det skulle äta upp förhållandet så småningom.

Jag vet inte hur gammal du är och hur säker/osäker du är på barn. Men om du är på det klara med att du inte vill ha barn nån gång så måste du vara helt tydlig med det och inte låta honom tro att du kommer att ändra dig om några år. Jag kan inte tänka mig att måste välja mellan en man jag älskar och barn, men jag skulle vilja ha klara besked!  Personligen skulle jag nog inte kunnat stanna med nån som inte ville ha barn men han kanske inte alls känner så starkt för det....... Lycka till!

Fanns passionen där i början eller har det varit "bara mysigt" hela tiden?
Jag anser att om den fanns finns det hopp,kan alltid bli en nytändning i ett långt förhållande bara man gräver fram pirret. Men om den har aldrig funnits där slösar du bara bådas tid. Jag blev själv ihop med en kompis och fick t o m barn med honom, vi var soulfriends och är fortvarande goda vänner men det räckte inte i längden, vi var båda svältfödda på kärlek till slut. 

Jag gjorde förresten också slut med min BM efter att vi varit tillsammans ett par år. Jag var rädd för "Svensson-tillvaron" tror jag. Som tur var stötte vi på varandra ett par månader senare (under vilka jag var olycklig och grät nästan hela tiden) och jag insåg då vilken underbar man han är... och ja, nu ska vi gifta oss. Han är ganska mycket "Svensson" ibland men också väldigt charmig och passionerad då och då, när man minst anar det kommer han med någon överaskning

Jag var med en person som jag verkligen älskade i 6 år men det fanns ingen framtid, det var för mig som att leva i limbo.  Så jag gjorde slut efter mycke velande, jag älskar personen fortfarande men som en vän och inget mer.

Och nu inte ens ett år senare är jag gift med min människa, någon som är som mig och vill de samma i livet och accepterar att jag är lite annorlund på ett bra sätt.

Jag vågade ta steget ur relationen, om man velar brukar det finnas en orsak och ibland är det bra att ta tid ifrån varandra och se vad man vill, en semster på egen hand funkar gott och väl.

Som du säger är det enda som håller att du känner efter vad DU känner och vill. Och det kan inte vi här på BT svara på.

Men klapp, klapp på ryggen din, för det är skitjobbigt att vara i det du är i nu! Jättebra att du går i samtalsterapi, modigt av dig faktiskt - det är inte alls säkert att du kommer att behöva göra slut, men om du kommer på att det är det du vill så kommer du genom terapin att ha fått mycket bättre koll på varför du hamnat i den här situationen och varför han inte är rätt person för dig än om du lämnat bara för att du inte står ut med ambivalensen.

Det blir bra. På något av sätten.

Har inte varit inne här på ett tag - försökt tänka på annat och njuta av sommaren... Tack för svaren som ramlat in under tiden! :)

Har haft en jättebra semester ihop i Italien och några veckor har plötsligt gott. Resor,fester och annat vi planerat ihop har passerat och det känns som att det verkligen är nu jag måste se verkligheten i vitögat och känna efter på riktigt. Jobbigt. Har känt mig riktigt nere idag. Vet inte om jag låter barnfrågan ta över för mycket i huvudet - men det känns onekligen som ett problem. Jag känner mig så otroligt anti hela den här familjebiten. Längtar inte alls efter det - familjeutflykter, tidiga mornar, en massa måsten och ansvar och mindre frihet och egentid. Det bara knyter sig i magen när jag tänker på det. Och han är absolut inte ute efter att skaffa barn NU, men nån gång i livet vill han ha barn, har han sagt. Och de saker jag tycker verkar jättejobbiga med barn/familjelivet är inget han fäster särskilt stor vikt vid. Han tycker att jag överdriver och ser problem i saker. Vilket jag väl gör, men det är ju för att jag vet hur jag är. Hur stresskänslig jag är och hur viktigt det är för mig med egentid etc.

Jag har "skummat igenom hela tråden" och håller med flera av dem ovan. Har också varit i förhållenden där det funnits stor tveksamhet ibland. Jag tror att man måste fråga sig om man verkligen älskar personen. Vill man leva med den hela livet, eller bara i ögonblicket? Mannen som jag ska gifta mig med är olik mig på många sätt, han är en "Svensson" och jag är mycket bohemiskt lagd (småbarnsfamiljer som äter köttbullar på IKEA en söndag ger mig ståpäls av skräck för att själv hamna där, han älskar vardagen och jag äventyren osv) Till en början var det jättesvårt och orsak till många fula gräl. Han tyckte att jag oroade mig för mycket för saker vi inte kunde påverka och han lät stormarna dra över utan att verkligen vara med och ta tag i saken. Min frustration blev så stor att det ibland kändes som att enda lösningen var att gå. Men så, "i grevens tid", vaknade han och vi började prata. Om vad man var rädd för (barn spökade även i vårt fall), vad man var ledsen för, arg för osv. Det hjälpte mycket, för då visste vi vart vi stod, och man behövde inte oroa sig på samma sätt. Till slut förstod vi att vi älskade för mycket för att kunna lämna varandra och enda lösningen var att ge varandra rörelsefrihet och visa respekt för varandras olikheter. Jag får ge mig av på mina resor, vill han med är han mer än välkommen, vill han vara hemma och ta hand om huset gör han det osv.) Tråkigt ibland, men enda lösningen om man älskar för mycket för att gå (och de fina studerna överväger med råge de dåliga). Kanske att ni borde tala igenom barnfrågan riktigt noga, inte bara som något "kanske, sedan, i framtiden" - utan verkligen prata om det? Om ni har helt skilda åsikter kan det ju leda till en hel del problem i framtiden (det är inte att överdriva och se problem i saker, det är att vara förutseende anser jag), kanske har ni det inte, och då är det ju i alla fall ett problem mindre? Vi gjorde en lista och betade av en fråga efter den andra, sedan var det lättare att ta ställning till stanna eller gå frågan.

Hoppas att det löser sig.

"Men det är inte passionerat"... tror inte att man kan förvänta sig att livet skall vara som en kärleksfilm... man får ta vara på guldkornen i verkligheten.

Man måste inte skaffa barn... 

Jag tycker att du ska släppa tanken på det där att skaffa barn....och vad jag förstår så säger han ju att han inte vill skaffa barn NU!.....vad är då problemet runt det där med barn om han ändå inte vill ha det nu?
Vad är det som säger att om kanske 2 år så är det du som vill ha barn men inte han?

Varför störa sig på något som inte är någe att störa sig på.....släpp taget och lev nu istället.

Ställ dig frågan....."Vill jag leva så här resten av mitt liv".......var ärlig när du svarar......om svaret är spontant NEJ......då ska du bryta.......

jag ställde mig den frågan för många år sen när jag var gift och mina barn var små......mitt svar vart NEJ......1 vecka senare flyttade jag ur vårt hus och började om på nytt.....visst var det många tårar och många långa nätter med tvivel men jag ångrade mig aldrig.

Dina funderingar är inte rätt mot din sambo....var så pass rak mot han och ge han sinnesro.

Att älska eller inte älska, svårt, både för en själv och för ens sambo.

Har varit i din situation så lite förstår jag vad du känner, även om ingen människas känslor och tankar är den andres lik.

Min självkänsla/självförtroende var under många många år urusla, Fanns inget som inte kunde gå fel eller egentligen inte var säkert. Vad jag än hade/gjorde skapade jag problem ur, eller förstörde just för att jag inte vågade tro.

När man mår så/är så är det mycket svårt att veta vad man egentligen vill och vad som är ens ångest och oro som talar.

Tyvärr finns det inga snabba svar eller lösningar, samtals terapi som du så modigt :) gått in i är en väg. Att se tiden an en annan.

Vilken tur du ändock har som har en sambo som är så tålmodig, samtidigt som jag kan förstå att det gör det ännu viktigare att finna svaren, för vem vill såra en vän som  ger en så mycket.

Vet ej om detta kan hjälpa dig, men beskriver ändå.

Jag lärde mig, "läsa mig själv" genom att varje kväll innan jag somnade tänka en fråga, t ex Vill jag bo här? Vill jag jobba här?, Älskar jag honom, osv 

Jag ställde frågan till mig såhär. Kan jag se mig själv med honom om 5, 10 år? Sedan visualiserade jag inom mig bilder ang detta. Inte grubblande, inte långrandigt, utan enkelt kort för att sedan släppa tanken innan jag somnade.

Långsamt ibland så jag trodde, jag får aldrig svaret, växte det fram inom mig.

Inte svart på vitt utan snarare som en känsla av vem jag var och vad jag ville.

Sen gäller det att våga tro på det man känner, ett sätt kan vara att visualisera 2 sidor av samma sak, ett sammanboende 5 år framåt, hur känns det, jämfört med att inte vara det?

Kan du tänka dig att leva utan honom, för alltid? Känner du att du är "rädd om honom"? eller bara glad/ok att han finns?

Kan du se er två sitta tillsammans om 50 år?

Är det din rädsla för att vara ensam som hindrar dig från att ta steget bort ifrån honom?

Tänk på ditt liv som solo, fördelar nackdelar..

Finns många sätt att tackla detta, dock är det så att alla tar tid.

Viktigast för er båda är att ni mår bra i ert förhållande, om en mår dåligt, mår båda dåligt. Går det inte att lösa, är det nog så att man borde söka lösningen på andra sätt, än det som är kanske lättast eller verkar såra minst just nu.

Skulle du komma fram till att du vill vara solo, räds inte alla nya saker som kommer i din väg, beslutet är det svåra resten är bara praktiska saker som skall lösas.

Bestämmer du/ni er för att fortsätta, måste du lägga all denna oro i kappsäcken, och lära dig se det som är just nu.

Blev ett långt inlägg detta.. 

Hoppas att allt blir till det bästa för er båda två.

Många långa varma tankar och lyckönskningar till er båda..

Jag tycker nog att barnfrågan är viktig att se på redan nu och inte vänta som någon föreslår. Fast det beror lite på er ålder också förstås.

Detta tycker jag för att jag själv alltid, sedan jag blev vuxen, vetat att jag ville ha familj. Hade jag spenderat flera år i en relation med en man som inte ville ha barn och dessutom inte varit tydlig nog med det så hade jag nog kännt mig lurad.

Det finns väl säkert de som ändrar sig ifråga om sånt också men just därför är det nog viktigt att göra som någon annan föreslog, att verkligen prata med varandra. Hur säker är du på att du inte vill ha barn? Hur säker är han på att han vill ha barn?

Om du redan nu är tveksam till er relation fast ni kanske "lappar" ihop det och så dyker barnfrågan upp senare och ni båda står fast i det ni tycker idag, då har ni ju kanske "slösat" bort tid på en relation som ändå var dödsdömd.

Personligen skulle jag hellre leva ensam än i en dålig relation.