25 års kris.. *Hjälp vad gör jag med mitt liv!* (Långt)

OJ, då skulle jag varit megadeppig nu..........men det är jag inte!!!

Jag är själv 25....blev färdigläst när jag var 22 och har jobbat i den branschen sen dess, dock med olika arbetsuppgifter! Jag har inget hus, inga barn men däremot en sambo som jag älskar utav hela mitt hjärta! Jag tycker jag är alldeles för ung att få barn nu, förstår ärligt talat inte de som "planerar" barn när de är nyss 20 fyllda!!

Fast jag får lite panik när jag tänker på hur fort tiden går, det känns som om jag var 20 igår! MEN....det är bara att tänka positivt, jag blir inte yngre, lika bra att acceptera det och göra det bästa av situationen!!!

Jag hade min "kris" vid 27. Den hade inte så mycket att göra med att jag blev äldre (har aldrig haft några problem med det), utan med att jag hade en oavslutad utbildning bakom mig, stora studielån, inget "yrke", ingen egen bostad, min ungdomsplan om att skaffa barn vid ca. 26 kändes helt verklighetsfrämmande osv. Dock hade jag nuvarande m2b, vilket kändes rätt och bra. Umgicks i kretsar där man inte skaffade barn och familj tidigt, så jag kände mig inte märklig på så vis. Dock kändes det som om jag levt samma sorts liv i 8 år...

Den perioden var bra på ett sätt, den fick mig att samla ihop mig och satsa på att få ett fast jobb som jag var utbildad för. För två år sedan, vid 30 års ålder, var jag efter många om och men där. Hade även hunnit skaffa en bostadsrätt.

I dag, 32 år, ska jag börja en ny 3-årig utbildning, delvis finansierad av mitt jobb. Summan av kardemumman är att man inte är gammal vid 25, att alla andras liv inte har så mycket med ditt att göra, att du hinner börja om, att kriser behövs för att man sak ta tag i saker ibland.

Ojoj, jag är bara 18 och jag känner nästan precis som du!

Kramar//Jennie

Jag har kris åt andra hållet::

Jag är 26 men känner mig URGAMMAL! Jag har gjort så himla mycket och varit med om så mycket tråkiga saker att hälften vore nog. Jag har livserfarenheter man normalt INTE ALLS har vid min ålder utan kanske först när man passerat 30-35 och ibland ännu äldre.
Jag har sett saker jag gärna avstått ifrån, upplevt saker jag hoppas jag får glömma, blivit drabbad av elände jag inte ens önskar min värsta fiende.

Jag önskar verkligen att jag var 16 år igen och fortfarande gick i skolan...

Jag fattar inte hur en del människor kan krisa över att inte ha gjort vissa saker och är helt oförstående med att det är så BROTTOM överallt. Bråttom till vad?? Sin egen död?

Vi lever bara en gång. Gör det du vill, det är långt ifrån alla som får chansen att göra vad de vill.
Folk kommer att skaffa barn, plugga, gifta sig och skilja sig oavsett om du är 18, 28 eller 48 år... Så att man känner hets nu, det är ja.... obegripligt.

Nyfiken gul,
tycker du så tycker jag att du bör läsa igenom alla inlägg en gång till och denna gång riktigt ;)

Kramar

Hmm, känner igen mig. I mitt fall berodde det på att jag bara umgicks med 30-åringar och trodde att jag själv var 30. Fick lite panik för att det kändes som om jag inte hunnit med något i livet. Ett halvår senare insåg jag att jag faktiskt bara var 25 och att jag fortfarande var ung och fräsch
Tycker det låter som om du hunnit med ganska mycket hittills. Och ska du nu börja om tror att att du får snurr på livet igen. Lycka till!!

Jag är 23, och älskar livet! Jag har valt hur jag vill utbilda mig, vem jag skall bo med och var, och är så nöjd med mina val!
Trodde aldrig att jag var en sådan som skulle vara "konstant glad", men det är jag!

Och, J.j. - 23 är inte gammalt, varför oroa dig för att inte ha kommit någonstans? Säg att du kommer ihåg ditt liv från 3 års ålder - tänk tillbaka på allt som hänt sedan dess! Och du har i alla fall dubbelt så mycket av livet kvar!!!

KCsMama:

Jag har läst vad tråden handlar om , jag bara kastade ut en reflektion om hetsen över att hinna med så mycket som möjligt på kortast tid. Jag tycker folk förstör sina liv på det sättet, att se vad "alla andra" har gjort och jämföra med sitt eget "trista" liv..
Jag gillar det inte.

Sen att det kanske hamnade OT i sammanhanget, ja okej då. Men då ber jag om ursäkt.

Tack för alla svar!

Jag var lite deppig i lördags, sen försvann internetuppkopplingen, blev ännu deppigare, sen kom älsklingen hem med chips och då blev allt lite bättre.. ;)

Jag har väl alltid känt mig vilse, jag har haft en kamp mot livet så länge jag levt och aldrig känt att jag hittat mig själv. Jag har alltid bytt intressen, klädstil, yrke, framtidsmål..

... oj jag skulle inte slutat där.

Jag har aldrig bestämt mig hur jag ska vara.. Jag har varit alltifrån ilsken punkare till ljuv poetissa, och allt där emellan. Nu är jag rädd att jag ska börja läsa på min utbildning och än en gång lessna på det jag sysslar med och byta igen. Studieskulden är inte rolig..

JAg har alltid haft ett stort stöd hos mina föräldrar, men nu känns det inte som jag har det längre. Först det här med bröllop, ingen av dem stödjer tanken, de tycker att det är onödigt... Och nu det här med utbildning, mamma bryr sig väl inte, pappa vill absolut inte att jag ska plugga och dra på mig studieskulder.. (när han läste på högskola fick han lön för det.. har därför inga skulder). Det känns som jag hela tiden blir motarbetade av dem.. Jag är hela tiden tillsagd av nära och kära att jag ska flytta tillbaka till min födelsestad, Sthlm.. men det är inte så lätt..

Jag är så avundsjuk på alla som redan bestämt sig vad de vill bli, som redan har utbildat sig, skapat familj och hittat sig själva.
Hade i våras äntligen besämt mig för att gifta mig, ta ett steg i rätt riktning. Men så räckte inte pengarna till både bröllop och elräkning, elen är viktigare. Jag måde väldigt dåligt under den tiden, men jag tror att det inställda bröllopet gjorde att vi blev tajtare som par. Men det var ju ändå ett försök i rätt riktning som slutade med ett steg tillbaka.. *suck* så har det alltid varit i mitt liv.

Jag grubblar och grubblar och kommer aldrig fram till vad jag vill och vem jag är.. Jag vill bli vuxen!!

// Anna

Nyfiken gul, jag tycker inte ditt inlagg var helt OT utan valdigt tankvart. Jag har varit dar och jamfort mitt liv med alla andra och tyckt att "varfor kommer jag ingen vart"? Det ar bara destruktivt for en sjalv. Jag ar 27 ar och har ocksa haft en liten kris men bitarna borjar fall pa plats nu. Fattar inte heller varfor det ska vara sa brattom. Ar det for ens egen skull eller for omgivningens forvantningar(typ kompisar, foraldrar, syskon m.m)?