25 års kris.. *Hjälp vad gör jag med mitt liv!* (Långt)

Men inte ska du deppa tjejen!!
Men jag förstår hur du känner, det gör jag med ibland. Tänker på hur bra alla andra har det och så blir man ledsen.

Du har ju en sambo som älskar dig och som lever med dig... Ni kanske ska gifta er ni med?? Då är det ju på G...

Det här med utbildning - det är många som inte är klara förrän vid 30. Du kommer inte att vara den enda.

Upp med hakan... !!

Gud vad jag känner igen mig! :S

Jag och min sambo har varit tillsammans i 5½ år nu (varit sambo i 2 år) och vi har inte gjort någonting av det som man "ska" göra. Det känns som att alla våra vänner är långt före oss med allting, de har gift sig, skaffat barn (tom 2 barn vissa av dem), köpt lägenhet osv. osv. :(

Medan vi har bara pluggat och är äntligen nästan klara nu. Och nu när jag är nästan klar har jag kommit på att jag inte alls har lust att jobba inom det område jag utbildat mig inom...suck... Det känns som man har slösat sååååå mycket tid (vi är 25 år båda två)...

Hrmpf, det skulle inte vara en ;) gubbe där :@

Haha, jag fyller 23 om ett halvår, och jag känner igen mig så totalt!
Just känslan av att vara värdelös, att man inte har kommit någonstans... Att man har slösat bort så mycket tid.
Usch...

Men snälla söta tjejer!!!!

Ni är 25 år (eller snart) varför har ni sån prestationsångest att ni känner att ni inte åstadkommit något??

Jag är lite chockad faktiskt.

Själv fyller jag 41 i höst och har varken haft 25, 30 eller 40-årskris. Jag har inte blivit någon stor stjärna, tjänat stora pengar eller åstadkommit några stora världsomvälvande upptäckter. Men jag är rätt nöjd ändå.

Oroa er inte för så mycket, lev istället det liv ni har... för det är det enda liv ni har.... om det sen innebär att ni inte gör som alla andra, so what??!!

Petra

Åhhh Petra vad du är underbar!!
Precis vad jag behövde höra!

Jag har också haft en liten mini 25-årskris! Jag har läst några kurser hit o dit, jobbat lite, inte tjänat några pengar, inte gjort karriär. Men så började tänka så här, jag har hittat en underbar man som vill dela sitt liv med mig, va fasen betyder då pengar o karriär?? Inte ett skvatt!

Men visst tusen funderar jag ibland på om jag skulle ta tag i något och läsa nån utbildning, men va sjutton tids nog kommer jag nog på vad det är jag vill göra. Så jag har tagit mig ur min lilla kris Anna.
Se till vad du har och inte till vad du kunde ha!
Kram

Vad tråkigt livet skulle vara om man utbildar sig och är klar vid senast 25 och sedan jobbar med samma jobb tills man pensionerar sig. Usch usch usch!

Jag tycker att det är ett mycket rikare liv när man har många olika erfarenheter och har gjort mycket. Jag jobbar inte med det jag utbildade mig till först. Nu vid 35 års ålder har jag "sadlat om" och det är helt underbart. Det enda jag kan känna är viktigt är att man jobbat ihop en bra sjukpenningsgrundande inkomst som man kan falla tillbaka på om man blir sjuk eller framförallt om man skaffar barn ifall man nu vill det, mammapenningen alltså.

nej, ta du det lugnt. Gör vad du känner för och kom ihåg att medellivslängden i Sverige idag är så hög att du har tid att göra mer än vad man hade förr när man dog tidigare

Ääh, så farligt är det väl inte! Du är fortfarande ung och ekonomi är roligt att läsa, lovar :) Tiden kommer rusa iväg.

Själv fyller jag 25 om några månader men känner inte alls som du. Jag måste inte gifta mig med min pojkvän utan vi har det bra utan att vara gifta. Ingen av mina vänner är visserligen gifta, kanske därför jag inte känner någon press. Min sambo ska börja plugga nåt helt nytt nästa höst (förmodligen i Piteå - nu bor vi i Småland) och jag stöttar honom till hundra procent trots att han då lämnar ett välbetalt och tryggt jobb. Vi njuter av att vara unga, utan lån och barnlösa. Gör det du också :)

Det där med att vara utbildad och sen jobba med samma sak från man är 25 är intressant. Jag gick ut yrkesskolan när jag var 18 år och har jobbat inom samma område sedan dess. Dock har jag hela tiden utvecklats, läst extrakurser och vidareutbildat mig inom mitt område.

Jag trivs kanonbra med mitt jobb och skulle aldrig i världen byta, mycket på grund av att det är så föränderligt. Tekniken förändras och man lär sig hela tiden något nytt. Sen gör det väl inte direkt ont heller att det är kreativt och man får omväxling på grund av det.

Kan berätta om min pappa (62 år) som just sagt upp sin lägenhet och tänker bege sig ut i världen. Han har ingen aning om vad han ska göra till hösten, men han kommer alltid på något. Han är något av en allkonstnär som har många olika kunnskaper som han kan utnyttja och försörja sig på. Så kanske hamnar han i Indien eller i Norge, man vet aldrig så noga med honom.

Så glöm inte att livet också är en stor härlig lärobok man öser kunskaper ur. Man lär sig något nytt varje dag. Även om det är så simpla saker som hur sin nya mobiltelefon fungerar till hur universum fungerar.

Själv skulle jag nog bli knäpp om jag inte lärde mig något nytt varje dag, både i smått och stort.

Petra

Jag hade precis en sån 25-årskris -- fast vid 27. Alla hade hunnit längre än jag, själv hade jag inte gjort NÅT, inget hände i mitt liv...

Det var 7 år sen, och krisen gick över på nåt år. De kompisar som "gjort mer" har slutade helt plötsligt vara äventyrliga, de som gifte sig tidigt har skilt sig och även om jag på pappret inte gjort så mycket mer sen dess, tycker jag att jag faktiskt kommit en bit på väg ändå. Automatisk livsvisdom och så.

Det är naturligt att krisa lite i din situation men egentligen har du verkligen inget att krisa för! Tyck synd om dig en liten stund så blir det bättre sen. Jag lovar