Svartsjuka över barn sedan tidigare?

Däremot har jag en "korrekt" relation till mitt ex, deras pappa. Vi lägger oss inte i varandras liv men pratar om vad som behövs ang. barnen. Vi sätter dom först. Barnen gillar hans fru och de gillar min BM. Men för den saken skull så är inte allt "lätt"  

Man får tänka på att barn hör mycket mer än man tror och framför allt så tolkar de in en massa i allt som sägs. Om pappas nya klagar över att han redan har barn och hon ville vara först med den upplevelsen så kommer de automatiskt att tro att det är fel på dem själva. De kommer att anta att pappas nya vill att de aldrig skulle ha blivit födda (vilket ju faktiskt är sant) och kommer att må dåligt. Hur ska de kunna knyta an till en ny människa i sina liv som antyder att de inte är önskvärda.

Det är bara att se till hur skilsmässobarn reagerar, de lägger skulden på sig själva över att mamma och pappa har flyttat isär. Det är inte alls långsökt att de snappar upp sådant här och tar det som en bekräftelse på att de verkligen är helt värdelösa och inte borde finnas till.

Hej!

Jag kan forsta hur du kanner, men samtidigt visste du ju detta innan du valde att dela livet med honom eller hur?! Om det var sapass viktigt for dig tror jag att du hade dumpat honom for lange sen.

Visst har han varit med om allt forut! Men fraga alla de som har +ett barn, var det mindre roligt och underbart att fa barn nummer 2? (Jag hoppas de sager nej, jag ar sjalv barn nummer tva..). Klart man blir mattad dvs kanske inte lika exalterad men det betyder inte att man skulle vara mindre engagerad. Du maste lara dig skilja pa de tva orden ;)

Jag har full förståelse för att du känner det som en sorg.
Har själv 2 barn och för mig var födelsen av nr2 underbarare än 1an, men det var med samma man och en fortsättning på en gemensam upplevelse.

Jag gjorde också som MrsJr ett aktivt val att inte dejta killar med barn. Inte för att jag  trodde att jag inte kunde älska dom utan just för att jag ville att vi skulle göra den resan tillsammans och även slippa dina/mina barn bekymmer

Nu lever du ju redan i den situationen och  jag är säker på att det kommer att bli en underbar upplevelse för er ändå, det är ju nytt för er tillsammans. Men jag tycker också att du ska tillåta dig att känna sorg över situationen, man känner som man känner.

Sen att jämföra kanelbullar, giftemål och barn?? Jag förstår din tanke, men det beror nog mkt på omständigheter och värderingar.
Är ett 2a giftemål sämre? Ja i mina ögon skulle det vara det. Även om det skulle var med nån jag älskade mer än 1an så skulle ja känna en sorg då över att det inte var det 1a (ända)...men det är jag..

Jag är inne på mitt andra giftermål, det ny upplevelse helt och hållet, inte alls som mitt första  och till viss del är det bättre än det första.

Man gör inte rätt alltid första gången.

Och jag är inne på mitt andra styvbarn, båda barnen är mina i mitt hjärta, jag växte upp med  tankesättet  ett barn behövs inte födas av mamma, de kan växa ur hjärtat.

Så  jag ser mina barn  som vilken adoptivförälder som helst skulle se dem, som sina. Ja att jag  inte lagligt har adopterat dem har inte med saken att göra.

Och kanelbullar..... bara för  att man har gjort något innan, betyder inte att man inte kan göra det bättre?

Varje  sak du gör  varje dag är en ny upplevelse, även om du bara diskar ur din te mugg och äter en kanelbulle  eftersom utgången är aldrig exakt identiskt  med vad du gjorde  förra gången.

Samma är det med barn och barnafödande och livet i allmänhet.

Grämer man sig över något, så skapar man problem, men är man öppen och posetiv och ser framåt  då blir allt mycke roligare.

Och ingen här kan förändra det förflutna, så acceptera det  och gör det bästa av det istället.

Och det är inte kul att inte vara älskad för att man råkade födas fel, det är något man själv inte har valt.

Jag är skillsmässobarn men jag kan ändå förstå svartsjukan folk känner.

De har onget med barn att göra eller den fd, utan de handlar om vardaliga ting så som "nej jag har redan testa ha katt och de var inget för mig" och då tänker jag, ja du testade ha katt med henne men inte med mig.

De kan givetvis även var andra saker med, vilket inte alltid är lätt att hantera.

Att säga om man ska älskar sin mans barn som sina egna är för mig att ta i, de beror på många omständigheter, hur man växt upp osv.

Menar som jag var 7 år och bott hos pappa var annan helg, för mig så har och kommer aldrig mina styvföräldrar kunna bli så när som mina föräldrar. Jag älskar inte dem på samma sätt och jag begär inte att dem ska vara mina föräldrar heller eller älskar mig lika mycket. Vad jag begärde närimot var att de skulle var rättvisa mot mig och deras egna, speciellt när jag var där. (man behöver inte ge grejer till sitt egna barn när den andra är där och ibland kanske man kan ge oss båda saker osv).

Min syster däremot har vuxit upp sen hon va liten med min pappa och även om hon har en biologisk pappa så ärr ändå min pappa hennes pappa också efter skillsmässan.

Tror de är lättare att ta knuta band om man vuxit upp med varandra och om man inte haft kontakt med den andra biolgiska föräldrern.

Första gången jag gifta mig så var det efter vi hade varit tillsammans i 10år, hade 2 barn, hus osv osv. Vi gifte oss också bogerligt och hemligt.

Denna gången blir det "på riktigt" kyrkobröllop, fest, bröllopsresa.. och ca 1½ år efter vi blev tillsammans. 

Första gången var det mest för det juridiska.. denna gången är det kärlek.  

Min älskade styvdotter är 18 , 19 i höst  och som hon själv sa  You are the Mother I allways wanted.

Hon sa att det klickade direkt när  hon såg min för första gången, vilket var under sommaren då jag var och hälsade på hennes pappa  och jag var  då tillsammans med en annan kille som var med mig...

Den historien slutade lyckligt.

Att våga älska är viktigt, att känna sorg över saker och ting man inte kan ändra på är bara slöseri med energi

sun moon>> Kul för dig! Men jag gifter mig första gången (förhoppningsvis enda) av kärlek med en man jag delar barn och hus med. Även om jag skulle var upp över öronen förälskad och gifta mig en 2a gång så skulle jag känna det som en sorg och ett misslyckande att det var mitt 2a (även om jag skulle vara överlycklig att ha hittat kärlek igen)

Andra gången var en riktig triumf, inget slår det för kärleken är så rätt den här gången. Vi gjorde inte på samma sätt utan gjorde allt personligt. Vi hade en borgerlig vigsel som vi själva hade bestämt exakt hur den skulle vara. Vi hade 120 gäster och firade i två dagar.

Tack vare att jag hade haft mitt sagobröllop redan så hade jag inga problem med att bryta mig helt fri från traditioner och bara göra allt som kändes rätt och vi. Är det första gången så är det lätt att man vill ha allt som "ska" vara med.

Jag hade kanske tänkt som du första gången jag gifte mig, men man växer och mognar som människa hela tiden. Man vet aldrig vad som finns bakom nästa vägkrök eller hur man kommer att reagera.