Att ni orkar...

Har ni hört pm den holländska undersökningen som visar att kvinnor som tagit sin mans namn, får mer sällan avancera på företaget och får heller inte löneförhöjning i samma grad som sina medsystrar som behålt sitt flicknamn...?

Vi har inte tjafsat en sekund om det eftersom vi är rörande överenns om att ta hans namn. Men det kan ändå kännas smått mysko att man om 3 månader ska heta nått annat än man gjort i dryga 30 år.

vi har inte heller bråkat nått om namn, jag ville ta hans namn för det är lite roligare än mitt son namn! vår dotter har redans hans namn och min son sen tidigare kommer få sin pappas namn!

Där jag kommer ifrån har det aldrig varit tradition att ta sin mans efternamn. Man har hetat pappas namn+ son/dotter. Däremot har man haft samma namn i en familj iom att man haft ett gårdsnamn gemensamt. Enkelt och bra va?

Sen kom den där förbaskade lagen om efternamn och förstörde allt.

Sebastiána skrev 2010-05-07 08:42:44 följande:Som sagt www.brollopstorget.se/Forum-1-76/m3742071.htm... Det här att heta samma är ganska nytt. Hörde inte folk ihop på 1800-talet? Om kvinnan hette Johanna Nilsdotter och hennes man Hjalmar Svensson - hörde de inte lika mycket ihop som om de haft samma namn? Deras barn i sin tur fick heta exempelvis Tilda Hjalmarsdotter eller Sven Hjalmarsson. Om båda är överens och om båda tycker att deras lösning är bra är väl allt frid och fröjd, men om man känner sig tvingad att byta namn eller har ångest/blir ledsen för att man gör det så är mitt råd: Låt bli! Om det känns helt rätt är det rätt. Om det känns fel är det fel.

Haha, ja far man illa av ett byte så kan det vara lika att behålla samma. Eller om man av någon anlednign inte vill byta, det är ju också ett bra skäl.

Jag kommer dock byta till min sambos namn för jag tycker att höra ihop faktorn är viktig. Men, jag är skilsmässobarn och har därigenom redan bytt namn en gång, så mitt namn är inte så identitetsladdat, jag har väl redan sen tidigare fått koppla min identitet till annat än namnet.

Däremot så hade vi en period då mamma hade ett namn, pappa ett annat namn och vi barn ett tredje. Jag tyckte inte det var nåt konstigt då men kanske är det den perioden som gör att jag tycker det är så viktigt att vi alla heter samma sak nu.

Jag vet ett fall där kvinnan heter samma som sitt ex för att de har gemensamma barn.Ny man och de är inte gifta,han heter samma som sina barn.

De får gemensamma barn och då vill nya mannen inte att de får mammans namn för det delar hon ju med sitt ex men att de får hans namn som han delar med sitt ex är helt ok..det hade gjort mig kokt.

Jag tar hans namn som mellannamn om inget ändras men mitt efternamn kommer jag behålla för det har mina barn.

Hur vetenskapligt var detta? Var är den publicerad? Hur många har de undersökt? Hur signifikant var det? Hur applicerbart är det i Sverige?

Vet inte om du skämtar, men det låter ju helt absurt att det skulle vara en faktor för hur karriären fortlöper!