Att ni orkar...

Ett annat alternativ är att man behåller sina efternamn även som gift, har flera kollegor som gjort på detta vis och det funkar hur bra som helst. man kanske ska ta och välja sina strider.....

HAHAHA! Så roligt! Jag håller med dig! Känns onödigt att gräla om en sån sak. Vi är däremot överens att ta hans efternamn.

Men ingen av oss har barn från tidigare äktenskap, så vi har inte sånna problem

Jag låter säkert jättenegativ, efter som jag pratar om en massa skilsmässor hit och dit...

Jag heter redan som mannen i mitt liv (pappa!) så jag kan absolut inte tänka mig att byta.

Och barn vill jag inga ha, men blir det såna så får dom mitt efternamn eftersom ett svenskt funkar bättre i Sverige... Mannen kommer från andra sidan jordklotet nämligen. Och där håller han med mig.

Vi kommer inte att byta efternamn. Min BM vill gärna att vi heter samma men vill inte "ta sin frus namn" och jag vill ha kvar mitt. Det blir ju inte bättre av att han har ett av Sveriges vanligaste och tråkigaste namn. Vi hör lika mycket ihop även om vi inte har samma namn.

Jag håller helt med dig TS! Jag har aldrig hetat haft samma efternamn som min mamma och det har inte rört mig i ryggen. Det värsta tycker jag är när folk vill ha kvar exmannens namn när de gifter om sig för att ha samma som barnen. Helt sjukt enligt mig!

Jag ska byta namn när jag gifter mig, och våra barn ska ha mannens namn - enbart för att det är ett vackrare namn är mitt. Om vi (gud förbjude!!) skulle skilja oss någon gång gör det mig inget alls att barnen har hans namn - det är ju ett gemensamt beslut så hur skulle jag kunna ändra mig sen? 

Jag har en bekant från Island som har flera barn med olika män. På Island får ju varje barn ett nytt, personligt efternamn som är pappans + son eller dottir. Mamman har alltså ett efternamn och varje barn har också ett unikt efternamn. (På Island så står man listad i telefonkatalogen efter förnamn har jag för mig.)

De är i alla fall en härlig familj trots alla olika efternamn. Enda nackdelen var när ett av barnen blev skadat och hamnade på sjukhus. Mamman ringdes upp och hon tillfrågades om barnets personnummer och fullständiga namn. I stressen så mindes hon inte någondera! (Allt gick bra, det var ingen allvarlig skada och hon fick hämta hem sitt barn trots att hon inte kom ihåg efternamnet. )

Inget att bråka om som sagt, man kan heta precis vad som helst och ändå höra ihop mer än en familj där alla heter samma, det är ju inte namnet det hänger på...

Som sagt

www.brollopstorget.se/Forum-1-76/m3742071.html

Det här att heta samma är ganska nytt. Hörde inte folk ihop på 1800-talet? Om kvinnan hette Johanna Nilsdotter och hennes man Hjalmar Svensson - hörde de inte lika mycket ihop som om de haft samma namn? Deras barn i sin tur fick heta exempelvis Tilda Hjalmarsdotter eller Sven Hjalmarsson.

Om båda är överens och om båda tycker att deras lösning är bra är väl allt frid och fröjd, men om man känner sig tvingad att byta namn eller har ångest/blir ledsen för att man gör det så är mitt råd: Låt bli! Om det känns helt rätt är det rätt. Om det känns fel är det fel.

Jag och min sambo kommer inte att heta samma efternamn när vi väl gift oss. Jag kommer att behålla mitt eget efternamn (samma som vår gemensamma son har) och han kommer att behålla sitt efternamn (som han fått via giftemål innan). Han vägrar att byta efternamn då hans son sen äktenskapet innan oxå har det efternamnet. Så vi får ha det som vi har det....

Min blivande säger alltid att om frun inte vill ta sin makes namn så är det för att hon inte älskar honom tillräckligt. ( Jag kommer att ta hans namn, men det är inte för att bevisa att jag älskar honom...)

Vi har inte haft något tjafs alls som tur är.. Jag tycker det är viktigt att heta samma. Självklart måste man inte det men det vhar en betydelse för mig. Han tyckte inte att det var så viktigt och att mitt efternamn lät tyskt tydligen, haha. Så då bytte jag, mig gör det inget och jag tycker det är kul att byta så att alla heter samma.
Om vi skulle skilja oss någon gång så kanske jag inte skulle vilja behålla hans däremot men det är ju inte jag går och fundrerar på, jag har ju en tro på att vi håller ihop