Får ni besök?

Allt började när jag var 13 och min farfar dog.
Mitt i natten vaknade jag och satte mig upp i sängen. JAg var inte rädd, men hade en olustig känsla.
Det gick en liten stund, kanske en kvart eller så, så ringde telefonen.
Det var från sjukhemmet där min farfar vårdades, och de meddelade min pappa att hans far gått bort.
Jag och min farfar stod varandra väldigt nära. Och han har sedan dess varit min ledsagare.
Vid 23 års ålder omkom min dåvarande fästman i en bilolycka. Bara det var ju horribellt, men att sedan få reda på att vi väntade barn, blev grädden på moset.
Efter mycket övervägelse bestämde jag mig för att ta bort barnet (förlåt alla abortmotståndare)
Den dagen, då jag kom hem från sjukhuset fick jag besök av min framlidne fästman som visade (som ovanstående skriver, bilder i huvet) att allt är ok och att han var glad och nöjd med vart han var och mitt besluttagande.
Det mest påtagliga började när jag träffade min nuvarande M2b, som är väldigt medial. Han har många energier som besöker honom, vilket gör att det är ett "fasligt spring" hela tiden
I vårt hus vi tidigare bodde i (från 1805) fanns ett och annat också.
Det var byggt på en gammal offer plats för djur och senare galgbacke!
Du må tro att det var mycket aktivitet.
Efter ett besök på Ekenäs slott, tog vi kontakt med den man som var guide där. Han kom på besök och kunde berätta en massa om huset och om oss.
Vi fick veta att vår minsta tjej har en tvillingsyster som går vid hennes sida. Jag såg henne vid ett tillälle i hennes rum.
"Det är hon som leker med alla leksaker" (de flyttade på sig och gick igång utan batterier och annat!)
Jag undrar om det är hennes "låtsaskompis" som hon uttrycker sig? :o/

Jag skulle kunna sitta och skriva i evighet, men det blir tråkigt och långt kanske.
Jag tror och jag vet i hjärtat att de finns där.
De kommer inte när jag vill utan när de själva vill och har något att säga, eller visa.

Kul om det finns flera som vi här.
Berätta gärna!
kramen

åh gud, jag blir alldeles tårögd när jag läser vad du skrivit. det måste vart förskräckligt att vara med om min största rädsla är att det ska hända min sambo något, eller min dotter....

För ett tag sedan började de första aktiviteterna sedan vi flytade in i vårt nya hus (två år sedan) det knakade i golvet, som att någon gick på det fram till min säng. Nu brukar vårt golv knaka när man går på det, men ALDRIG annars.

Jag hade svårt att slappna av och sova för jag blev väckt så jag bad att de skulle lämna mig ifred och då gjorde de det. Sånt brukar fungera.

Tror och har varit med om väldigt mycket. Ett gulligt exempel gäller min kisse. Han var mycket speciell hoppade ut ur en buske ca 6 veckor gammal och följde efter mig hem. Tog in honom eftersom jag bodde lång gångväg ifrån där jag mötte honom. Satte upp lappar men ingen hörde av sig. Nu hade jag världens snällaste omtänksammaste kisse.

Kallade honom Liten först för jag ville inte fästa mig men namnet satte sig fast så det fick han heta. Han var världens snällaste. Tyvärr så blev han allvarligt sjuk och vi blev tvungna att avliva honom jag var otröstlig. Trodde på den tiden att jag var steril och han var ju min bebis. Men ca en vecka efter hans bortgång började jag känna hans närvaro.

Varje natt i ca två månader kände jag honom ligga brevid mig i sängen även om jag inte såg något och jag kunde höra honom kurra. Han kom tillbaka till mig och stannade tills sorgen lagt sig...Som jag sa världens snällaste kisse

ps. Liten du finns alltid i mitt hjärta, kommer alltid sakna dig

Jag tror också på kontakten med andra sidan. När jag var yngre "hände" det mig oftare mot vad det gör nu. 

Två saker som jag kommer ihåg var när jag var liten. I mitt rum stod en fåtölj i ett hörn, under fåtöljen hade jag en massa leksaker och grejer som min mamma tyckte att jag skulle ta och rensa undan. Men jag vågade inte göra det, för bakom min fåtölj bodde en liten hustomte eller vad man ska kalla det. Han blev sur när jag var där runt fåtöljen och rotade. Som jag minns så har jag bara sett honom en gång och det var att han gick i hallen hemma på väg upp till mitt rum. Annars så har jag bara vetat och känt det på mig att han har funnits där och som sagt blivit sur på mig. När jag blev lite äldre så tog jag tag och rensade undan alla leksaker bakom fåtöljen och då försvann han. Jag har varken sett eller känt av honom sen dess.

En annan sak som jag minns väldigt väl hände mig också när jag var yngre och bodde hemma. Jag gick i trappen ner i källaren och när jag var i slutet av trappen ser jag en gammal gubbe (som jag tror var en släkting på min farfars sida, träffade honom bara en snabbis som barn innan han avled). Han lutade sig mot väggen och log mot mig, jag blev väldigt rädd och skrek till. I samma ögonblick var han borta. 

Jag har hört att det är en del i min släkt som "kommer på besök", då min mormor ibland ser saker. På min pappas sida finns en äldre man som ser saker och har mycket kontakt med det övernaturliga. 

Det finns stunder idag som jag känner något, som om något försöker ta kontakt. På någotvis tror jag att jag har byggt upp en slags mur mot det. Jag skulle gärna vilja ta emot kontakten men samtidigt så är jag rädd när det väl kommer till kritan och stänger in mig igen. 

Blir inte ni andra rädda? Har ni något tips?

ciinderella:
jag håller med dig. jag skulle också vilja kunna ta emot kontakten frivilligt och inte vara rädd. för trots allt så facinerar det mig.
det handlar väl om att man inte förstår det riktigt.
jag är rädd att det ska vara någon som vill mig illa. har haft lite inte så trevliga besökre också. det var en man och en rätt stor hund och jag kände att den mannen inte var god. jag vet inte vad han ville men han kom fram till min säng och bara stod där medans jag kände som för mitt inre hur hans hund tuggade på mina fingrar.
jag skulle också vilja ha tips på hur man ska slappna av och inte vara rädd.
skulle även vilja kunna komunicera med dem på något sätt.

Som tur är så är det få av de i eftervärlden som vill oss illa, men det är klart att det
finns de som inte är så glada och harmoniska.
Oftast är det den efterlevandes humör och tillstånd som man känner av.

Min Fästmans mormor var en av Englands mest kända medium och hon har många gånger förklarat hur och varför de tar kontakt.
Och just att de oftast inte vill något ont, men i vår värld och oförstånd så vet vi inte vad som händer och det i sig kan verka otäckt.
Pröva med att bara prata....rakt ut.
Ställ frågor, och be dem gärna visa på något sätt att de finns omkring dig.
Och vill du inte ha dem där, så be dem snällt att ge sig av....det brukar hjälpa.
Man kan gå på öppna sienser, men det har jag aldrig varit på, så det vet jag inget om. Min fästman ska nu gå vidare med sin förmåga och ta hjälp för att kunna öppna och stänga sig.

Kom ihåg att de vill sällan någon illa och känner du dig rädd, så drar de sig tillbaka.

Om vi inte pratar om poltergeis och gengångre...DET är en helt annan sak

ja men precis det är ju det som är problemet, hur vet man om det är casper det vänliga spöket eller en poltergaist?

Jag håller också med dig starfish. Allt detta fascinerar mig och jag skulle gärna vilja få modet att våga ta kontakt. Jag är också rädd för att någon vill en illa, som du skrev så känner man ju av om det är en bra energi eller inte som man får från sin besökare. Mannen med hunden lät väldigt läskig!

Kanske ska testa som du säger fibobs, att bara prata rakt ut. Kanske dum fråga men, kan man göra det när som helst? Även om man inte "känner" något just då?

Det ÄR svårt.
Om en hund tuggar på ens fingrar kan man ju inte annat än att tro att det är något elakt, men i själva verket är det inte det.
Jag låg en gång i sängen och täcket drogs bort från mig, gång på gång. Något fanns i nederdelen av sängen och drog sakta i täcket.
Även om jag blev irriterad, mest av att jag frös, så kände jag inget otäckt eller olustigt i det hela.
Jag tror, att så länge du inte känner dig rädd så är det heller inget farligt.
Om det inte försvinner när du ber om det....då kan man börja fundera varför det hänger sig kvar.
Men prova med att bestämt be dem lämna dig ifred.

Att prata rakt ut kan göra att man kan få kontakt just då, men oftast så känner man på sig att något finns omkring en. Då är det bästa tillfället att prata. Man känner sig ganska löjlig, men ibland kan det vara värt
Ha tålamod....kan dröja innan man får respons.

just DET att täcket ska dras av eller att de ska göra något annat fysiskt skrämmer skiten ur mig. kanske kollat på för mycket skräckfilmer.
men inte kan det väl vara något ont bara för att man känner rädsla? rädslan kan ju bero på ens egen osäkerhet.
jag brukar faktiskt säga ut i luften att jag vill vara ifred.

det med mannen och hunden hjälpte mig min mamma med att bli av med och skickade upp det i ljuset. sedan dess har jag aldrig haft besök av dem, men hans namn har förförljt mig i vardagen, ett namn jag vet att jag aldrig sett tidigare men nu såg jag det överallt. t.ex. matställe m.m. namnet var den enda informationen jag fick om honom, annars var han mörk mystisk och mycket arg.