Min mamma (långt)

Oj det där lät ju jobbigt. Själv blev jag jätteledsen, sårad, besviken och arg när min pappa sa upp kontakten med mig. Jag har frågat honom om det vid ett tillfälle och enligt honom beror det på att jag när jag var i tonåren bara hörde av mig till honom när jag hade problem eller behövde pengar och jag frågade aldrig efter hur han mådde. (hur många tonåringar frågar sina föräldrar hur de mår?!)

Har du någon gång försökt prata med din mamma om det här?

Ibland gör man kanske saker utan att tänka sig för... Fast det är klart att tar du upp det så finns ju naturligtvis risken att du får ett svar som svider, men då vet du ju i alla fall.

Om du vill ta upp det med din mamma, så är det nog bra om du utgår ifrån dig själv och börjar meningar med att "Jag känner" Jag upplever" och inte kommer med anklagelser som att "du har aldrig.." "du gör aldrig" och liknande.. Då minskar risken för att din mamma ska gå i försvar.

Sen tror jag inte att du ska ta på dig någon skuld, oavsett varför din mamma beter sig som hon gör, så är det något som ligger hos henne. Jag vet att det är lätt att anklaga sig själv. Jag gjorde det under flera år efter att min pappa övergav mig. Men efter många år i terapi så har jag insett att det är honom det är fel på och inte mig.

Känner med dig och önskar dig all lycka oavsett vad du bestämmer dig för att göra när det gäller din mor.

Din mamma har inte varit det stöd du har behövteller behöver, det står helt klart. Det är synd och skam att hon inte varit den mamma du ville ha.

Nu är ni dock båda vuxna och har samma ansvar för er relation. Om inte hon ringer - var då den "mer vuxne" av er två och ring henne! (under förutsättning att du vill ha en fortsatt relation med henne förståss).

Man får inte alltid de föräldrar man varken vill ha eller behöver och jag brukar säga att upp till 20-årsåldern ungefär får man skylla på föräldrarna men sedan räknas man som vuxen (i min värld alltså) och får ta ansvar både för sitt eget liv och för ens egna relationer - även med föräldrarna.

Jag har personliga erfarenheter av hur tomt livet kan kännas när man inte har kontakt en av sina föräldrar men till syvende och sist är det så att det aldrig går att förändra några andra personer, bara hur man själv förhåller sig till dem. Det tog mig några år och det kommer säkert att vara en process för dig också. Men vill man ha ett lyckligt liv utan att gräma sig över föräldrarnas beteende är enda vägen att förlåta dem och inse att de inte är eller var perfekta varelser de heller.

Lycka till i livet!

Ingen kul situation du haft/har.

Tyvärr kan du nog aldrig ändra på din mamma. Förhoppningsvis kan ni få en hyfsad relation och du kanske även kan få vissa svar på frågor som du går och bär på.

Men det du själv faktiskt kan göra, är att ta hjälp av någon terapeut för att få hjälp med hur du själv kan hantera och tänka kring att hon är som hon är och har gjort som hon gjort. Det kan va bra att få hjälp med att sortera tankar etc.

Jag har själv gått i samtal och det hjälpte mig, så kan rekommendera det. Det handlade i och för sig mestadels om andra saker än mina föräldrar, men jag fick med mig verktyg kring hur jag kan sortera, hantera olika saker på ett bättre sätt som hjälper mig även nu, två år efter jag slutade gå där.

Jag har försökte prata med henne men hon vänder allt ting så de ska handla om henne och synd de är om henne osv...

De är typ bara jag som ringer,hon ringer verkligen bara när de är något...men hon ringer mina syskon som sagt utan att hon behöver vilja dem något.

De har legat och grott ett bra tag, men först nu när mormor gick bort som de kommit upp till ytan. Min smabo stöttar mig och försöker få mig att inte bryr mig så mycket om de, men de är lättare sagt än gjort.

Funderat med terapi, men var vänder man sig då?

Terapi kan du nog få hjälp att hitta om du vänder dig till din vanliga husläkare/vårdcentral. Finns det inte att tillgå där direkt så kan de med all säkerhet tipsa dig om vart du kan vända dig.

Det kan verkligen behövas hjälp utifrån även om man har en stark sambo som är stöttande och bra på alla sätt. Det är ju dina egna tankar och känslor som du behöver få hjälp att få rätsida på. Framförallt är det ganska skönt att få prata med någon professionell, de har ju metoder och knep om hur du ska angripa problemet själv.

Lycka till! Och oavsett hur det löser sig så hoppas jag att du kommer kunna hitta tillbaka till en lycklig tillvaro. :)

Lider med dig och vet hur det känns. Jag har liknande upplevelse som du har och det gör väldigt ont. Jag skulle önska av hela mitt hjärta att jag hade en mamma som kunde visa att hon verkligen tycker om mig och bryr sig. Men så är det inte.