Dålig på ekonomi, behöver hjälp!

I min familj-som består av mig, min sambo och vår son är alla inkomster VÅRA inkomster och detsamma gäller våra utgifter. Vi har varit noga med att se till att i sparar så gott vi kan och det gör vi i lite olika former. Det enda sparande som är mitt eget (även om fonder och konton står på lite olika namn) är mitt pensionssparande. De pengarna blir förhoppningsvis även de våra framöver.

Vi bygger precis hela vår tillvaro utifrån tanken att det är och ska vara vi.
Våra säkerhetstankar runt ekonomin handlar främst om att se till att vi båda klarar oss bra ifall den ena skulle dö. Vi har alltså försäkrigar som löser halva huslånet, livförsäkringar och så.

Att vi äger vårt hus lika mycket är en självklarhet och därmed också att vårt sparkonto (som vi kallar "huskontot" eftersom vi ser fram emot att kunna renovera etc) är ett gemensamt konto.

Under våra år har jag hunnit både jobba, vara sjukskriven, föräldraledig studerande och arbetslös i olika omgångar. han har hela tiden jobbat, men just nu mindre än han vill pga arbetsmarknadsläget.

Jag lever inte på min sambo nu när jag saknar jobb. men jag får mindre varje månad än han på ontot.
Då tar han några fler av räkningarna när vi sitter med internetbanken. Konstigare är det inte.
När det kommer in mer pengar har vi massor av hål att stoppa i och dem pratar vi alltid om.

Ingen av oss skulle gå omkring och kolla den andre ellerförbjuda att köpa grejor, MEN vi har också en väldigt lika syn på konsumtion.

De gånger vi bråkar om pengar är de gånger det är krisigt och båda egentligen mest är oroliga.

Skulle jag få det chefsjobb jag nu har sökt kommer vi att kunna fylla på massor mer på vårt sparande och göra roliga saker hela familjen eller fixa med vårt hem. Det skulle bli hans vinst precis lika mycket som min.

Ja givetvis, det hade min kille också gjort. Och nästa månad tar hans pengar slut och då betalar jag. Vi går inte upp i kronor ören. Jag menar bara för dem som har det så alltid, där den ena tjänar det dubbla. Det är det jag hade haft svårt för, att han ständigt skulle betala. Då hade jag känt mig "skyldig" honom, som ett lån som bara växer, oavsett vad han tyckte så hade JAG känt att jag var skyldig honom pengar.

Vems inlägg svarar du på här? det är ett bra knep att använda citatfunktionen eller att nämna nicket på den man svarar. Nu skriver flera nästan samtidigt och då blir tråden rörig och svår att följa.
Jag gissar att du här svarar Märta81?

Passionsblomman-
Det tycker jag verkar vettigt! Ibland går det ju upp och ibland ner, alla kan vi bli både arbetslösa eller sjukskrivna. Men så som ni har det så verkar det ju mest som att det går jämt upp till sist, och då spelar det ju ingen roll vem som låg på plus/minus månaden innan.

Som sagt tidigare, givetvis hjälps man åt i krisiga situationer. Det jag menar är bara inställningen att jag som arbetslös kan bli ihop med läkaren och ha ett superfett liv utan att lyfta ett finger, det är det jag inte hade tolererat i mitt förhållande iallafall. Ingen ska rida på min våg, mitt slit och blod svett tårar. Då platsar man nog bättre i Amerikanska Fotbollsfruar eller vad det nu heter... =) Men nu har jag och min kille samma inställning så vi kommer nog inte hamna i den disskussionen. =)

Passionsblomman- har aldrig gjort detta förr, är inte så haj på internet så vet inte hur man citerar haha...
Startade bara kontot för att kunna fråga det här med soffan =)

cardie1, du tänker som en singel.

Om jag skulle bli chef nu och kanske höja min lön med säg 10 000 kr/månad, så är det gemensamma val VI har gjort i VÅRT gemensamma liv som gjort den tjänsten möjlig för mig. Den lön jag får är bådas i så motto att det är hela vår familj som får nyttan och glädjen av de extra inkomsterna. Precis som det var hela vår familj som fick vända på slantarna medan jag pluggade för att VI skulle få bättrre framtidsutsikter än vi hade i början av vårt gemensamma liv.

Den som inte har ett toppjobb kanske faktiskt också avstår annat än pengar? Man kanske inte valde att också plugga samtidigt och ät den ena få göra det först?
Får jag den här tjänsten kanske sambon kunde jobba mindre ifall han vill-han har jobbat massor i andra perioder. eller börja plugga bara för skojs skull och slippa studielån. Skulle jag inte få tjänsten och han istället får en bättre chnas på mer välbetalt jobb framöver, så kanske det kräver något av mig. han kanske måste jobba på ångt avstånd eller väldigt obekväma tider. Då får jag ta ett större ansvar på andra plan en tid. Allt vi gör är för OSS. Att vi var och en utvecklas gynnar OSS.

Kan ni inte ta kontakt med någons om kan hjälpa er att lägga upp ett samboavtal?

Jag har aldrig haft problem med att bryta upp med en sambo, vi har alltid haft ett muntligt avtal när det gäller dyrare inköp. Men jag förstår att det kan vara skönt att ha på papper.
Har för mig att det ska finnas någon slags hjälp att få, prova googla på det!

I min familj ska vi skaffa gemensam ekonomi när vi båda har inkomst. Just nu försörjer jag min fästmö med mitt CSN. Pengar för mig är något man har eller inte har. Kul att ha mycket, men bara jag får mat i magen och kan betala mina räkningar är jag grymt nöjd!
Det behövdes en ekonomisk chock för mig för att kunna få den insikten. I flera månader hade vi inte ens råd att äta och fick tigga pengar från diakonistrådet i stan.
Det gör att jag är nöjd med mitt CSN trots att det är tajt.

Min sambo tjänar myyyycket mer än mig. Jag har varit föräldraledig i tre år ( fick två barn tätt ) och började jobba nu i augusti -09. Han ( mannen ) har "försörjt" mig under de år som jag varit f-ledig..jag menar, jag har fått ut typ 5000 spänn per månad. Vi har ett "vi-tänk" vad gäller ekonomin, alla pengar vi tjänar delar vi på..sen att han bidrar med typ 75% och jag 25% spelar ingen roll. Jag tycker att det skulle vara helt sjukt om jag tvingades snåla och gneta under min tid som hemma, medan han levde flott på sin lön. Det måste ju vara värt ngt att vara hemma och ta hand om barnen? Nu bidrar jag med mer pengar i och med att jag börjat jobba, men han tjänar fortfarande mkt mer. Vi är en familj, vi skall gifta oss i sommar och det skulle känans sjukt att inte dela på den summa som inkommer varje månad. Så gör vi, andra tänker säkerligen annorlunda. Mig gör det ingenting att bli "försörjd", jag tycker vi lever jämställt ändå.

Kan inte göra annat än att hålla med!

Jag tänker så här kring gemensam ekonomi. Vi gör ju val om hur vi vill jobba och hur mycket pengar man kan tjäna på det - en kanske jobbar mer och tar in mer pengar medan den adre jobbar midnre men ägnar mer tid åt familjen och hushållet. Ska den personen (som för oftast är kvinnan) då straffas för att den har lägre inkomst då? Är ens tid mer eller midnre värd än den andres? Man gör ju gemensamma val av livstil, hur mycket pengar man vill lägga på boende (iallafall skulle inte jag vilja se en av oss som inneboende hyresgäst hos den andre för att den andre tjänar mer utan detta är ju VÅRT hem) och att skaffa barn och så.

Om du tjänar mindre för att du är hemma längre med era barn, ett val som ofta motiveras av att mannens högre inkomst behövs bättre i hushållet, ska du straffas med både lägre inkomst och lägre pension då? Jag vet att ni inte har barn idag, men fundera framåt hur ni vill göra med er ekonomi under åren framöver. Ska din lägre inkomst försörja barnen då så du varken har fickpengar eller råd att spara medan hans högre som han "ensam" tjänat ihop gå till hans sparande och dyra hobbies? Känns det OK? Eller känns det inte bättre då att era inkomster blir gemensamma och går till era gemensamma utgifter för ert gemensamma liv?

Nu lever ni inte ihop än, men sannolikheten att ni får fundera över dessa frågor under ert liv tillsammans är hög.