Har jag för höga krav - blir aldrig nöjd??

Jag undrar stilla om du har pratat med din sambo om det här?
Man måste vara två om att bygga en relation.

För att avsluta en krävs -orättvist nog- bara en.
Du svarar själv på många av dina frågor och det känns som du i tanken fjärmar dig mer och mer från den här mannen.

Kanske vill du egentligen abara få bekräftat av oss andra att det är "kört" så du får mod att ta steget?

Hur det står till med er kärlek och er relations framtid kan ni naturligtvis inte göra annat än reda ut själva. Det du själv behöver fårga dig tycker jag inte är om han kan ändra sig utan om du älskar den här människan som han faktiskt förtjänar.

Vem skulle du vara utan honom? Skulle du saknea "er" eller är du bara rädd för ensamheten?

Sedan är livet mer än bara hur det känns också.
Många många dagar och perioder under min sambos och mitt gemensamma liv har vi valt varandra i kraft av vilja, envishet
och trofasthet.

Att hålla en relation levande mitt i vardagslunken är också en konst. Jag tror man både måste veta om vikten av att arbeta för relationen på ett medvetet sätt samtidigt som man måste inse och våga tillåta att livet går i faser och att allt inte är på topp jämt.

Jag lever med en man som har vuxit upp utan att få lära sig tala om känslor och problem. Där kämpar vi oerhört mycket och det har varit förtvivlat mer än en gång.
Däremot har han ett hjärta av guld och vi har en gemensam plattform i vad vi vill med vårt gemensamma liv och hur vi värderar tillvaron.

Sedan måste jag bara säga att det INTE är om man är ensambarn eller ej som avgör huruvida man blir en egoist eller en generös och tillmötesgående människa!

Både min sambo och jag kommer från familjer med stora syskonskaror både egna och senare alla de barn som kommit bland våra syskon. Där ryms väldigt blandade personliga egenskaper.
Min egen son är vårt enda barn och ända sedan dagis och fortsatt genom hans unga liv får vi höra av alla hur oerhört sympatisk och omtänksam han är. Lärarna säger att de önskar att fler hade samma sociaa kompetens. Han har ett stort och varmt hjärta och det är en ynnest att få vara hans mamma.

I lördags lade han helt spontant en del av sin veckopeng i sparbössan till barnen i Haiti. Det hade aldrig i livet min syrra gjort när hon var åtta år. hihi!

Jag slutar som jag började: PRATA med din sambo, ifall du inte gjort det tidigare. Ge honom en vchans att säga sitt innan du analyserat hela er tillvaro sönder och samman på egen hand.
Det är han och er relation värd tycker jag.

Tack tack tack!

Otrolig respons! Och såsom många klokt skriver måste man prata och båda ska jobba på det osv. Sant! Men jag HAR försökt prata om det och då tycker jag att ansvaret är lite delat faktiskt. Ibland är det dock bra att få synpunkter från utomstående som inte känner till alltför mycket. Jag har även pratat med kompisar om det varav den ena inte blev särskilt förvånad och den andra inte kunde ana att något var fel.

Så, prat blir det! Som svar på vissa kommentarer kan jag säga att jag självklart inte menar att man blir egoist av att vara ensambarn eller vice versa men att vara ensambarn OCH uppfostras på ett visst sätt kanske kan forma ens personlighet? Och visst är det inte bara en som ska ändra sig - problemet är ju bara att han är nöjd och jag är missnöjd... Och det är ju inte hans favoritfärg eller vart han vill åka på semester som är problemet utan att våra VÄRDERINGAR skiljer sig åt och det kanske man inte kan/ska ändra på? Vi tänker olika och det är i princip undantagslöst det som våra konflikter handlar om.

Jag ska samla mod för att ta upp ämnet igen - vet ju att han inte kommer att göra det! Och jag envisas med att tycka att han lika gärna kunde göra det. Dels eftersom han vet hur jag känner och dels eftersom vi inte längre har ett normalt förhållande, nästan aldrig sex t ex.

(Intressant att ingen föreslagit parterapi förresten )

Ja ja, den som lever får se

Ha det jättebra i vintervädret!

"Jag lever med en man som har vuxit upp utan att få lära sig tala om känslor och problem. Där kämpar vi oerhört mycket och det har varit förtvivlat mer än en gång.
Däremot har han ett hjärta av guld och vi har en gemensam plattform i vad vi vill med vårt gemensamma liv och hur vi värderar tillvaron. "

Samma här, jag lever med en man som aldrig någonsin har fått prata om känslor eller hur man löser problem.
Vi är inne i fas 1, man lär känna varandras både goda och dåliga sidor men man lär sig hur man ska hantera dem dåliga sidorna, vi är på väg in i fas 2, andra året snart och nu vet jag hur han funkar liiiite bättre än innan..
Jag är uppväxt med känslor, uttryck och många vänner omkring mig som jag alltid har kunnat prata ut med, därför är det skillnad för mig.

Jag hade jätte svårt för hur han var i början, därför blev det många gräl och tårar.

Tycker att du ska prata med honom absolut! Tänk så känner han kanske likadant? Då kan ni ju reda ut det, kämpa eller hur ni än beslutar, tillsammans iaf? Jag tror du kommer och få en bra respons tillbaka faktiskt. Börja där iaf och sen kan ni ju sitta ner och diskutera era tankar tillsammans.

Du ska absolut inte förändra honom, han är den han är och det är den personen du blev förälskad i också, varför ändra det då eller hur?
Min mb2 säger att jag är hans "bättre" halva, jag tar fram det bästa ur honom när hans dåliga kan ta över ibland, gör mig väldigt glad och få höra det såklart!
Sen hurvida han ser på "saker" och du, är ju helt upp till var och en, vi skiljer oss åt mycket också såklart, man ska ju inte heller va för lika.

En dejt i veckan/månaden eller hur ni har tiden att göra det är ju en super idé! Vi försöker ha en i veckan också, hade en igår kväll faktiskt och man blir lite "nyförälskad på nytt" liksom.. eller om ni gör nåt annat på ert sätt o hur ni har tid?

Men försök och inte tänka dig tokig heller, du ska inte "provicera" dig själv in i negativa tankar och "såhär måste det vara" tankar för mycket, försök och se alla dem ljusa sakerna och positivt i ert liv/förhållande!

Oj, novellen här ja.. jag är själv hemma och har väl inte mycket och göra då m2b jobbar natt, får väl kolla på en av dem 3 filmerna jag hyrde

Lycka till ts!

Hahahaha, ts! Jag skulle PRECIS skriva parterapi!!
Kom på i min novell att jag hade glömt bort det ju..

Jag och min m2b går och pratar med en jätte otroligt duktig kvinna som verkligen förstår och lyssnar SÅ otroligt bra men ändå kommer med SÅ bra feedback och frågor som man själv inte hade kommit på.

Hon tom. konstaterade att vi inte behövde komma fler ggr (har varit där ca 3-4ggr tror jag) men vi går ändå, 1 gång i månaden så går vi dit, får ut det vi vill och vi båda mår såå mycket bättre idag ska du veta. Så försök med det!

Jag går själv hos henne också och pratar bara ensam med henne också så du kan kanske tom. pröva det. Ibland förtränger man sig själv och sina tankar mer än vad man tror, lärde jag mig.

Jag vill bara säga en sak till:

Jag tycker det är modigt av dig att våga ifrågasätta din tillvaro.
Det kräver ibland mer mod att stanna och kämpa. Ibland är det modigaste att resa sig och ta ut ny riktning i sitt liv.

Det är dessutom väldigt bra att ni inte har barn ännu.
Det är hundra gånger bättre att ni bryter än att ni "skaffar" barn och tror saker ska bli annorlunda då. Det är alldeles för många som gör så.

Det hfinns gånger då jag säger (skriker) till minsambo att "ska jag vara så här ensam är jag är med dig så kan jag lika gärna vara ensam helt och hållet!!" och jag menar det.

Nu är det inte den dominerande känslan i vårt förhållande, utan de flesta dagarna vilar vår vardag i ett beslutsamt Vi som ingen av oss skulle vara utan.

Att du känner att ni inte har en gemensam värdegrund och att du verkar uppleva stor ensamhet trots att ni är två är verkligen starka skäl att fundera på om det är den här mannen och du som ska dela vått och torrt.

Där kom den till slut, parterapin!

Detta har jag själv sett som ett alternativ, inte minst som ett "test" då min sambo är mycket skeptisk till allt sådant och om han vägrar gå med på det så vet jag ju att han faktiskt inte är villig att satsa.

Det den ena av mina kompisar sa var att de flesta i vår ålder (runt 30) nu antingen gifter sig/skaffar barn ELLER gör slut/skiljer sig. Helt enkelt för att nu bröjar ju besluten räknas på allvar. Innan har man ju kunnat ta det lite som det kommer och även om äktenskap självklart ska tas på allvar så KAN det ju avslutas medan föräldraskap inte kan det...

Jag har skjutit upp Det Stora Samtalet flera gånger, det har ju varit jul och nyår, födelsedagar och jag vet inte allt. Mest halvdana undanflykter (inser jag ju trots allt) men det känns inte så kul att förstöra helgerna med sånt här. Förra gången jag tog upp det var i slutet av november så det är VERKLIGEN hög tid! På det fjärde ska det ske eller hur är det nu - det SKA bli av i veckan!!

Massa tack till er alla

Lycka till Kodoktorn.

Varmt lycka till!
Det ligger förresten en hel del i vad din kompis sa.

Lycka till!!

Haha, början av ditt inlägg skulle kunna vara jag som skrivit!
Vi har visserligen förbjudit oss själva att äta framför tvn på kvällarna, men vi säger inte så mycket till varandra ändå, samma sak med bilresor... Jag har haft (och har ibland) mycket ågren över det - jag är en pratsam person och älskar att diskutera med folk.
Vi har pratat om det och min blivande är nöjd - han tycker att vi pratar tillräckligt. Och jag har (delvis) lärt mig nu - det är sådan han är...
Vi satt på middag hos svärföräldrarna för bara några veckor sedan och min svärmor konstaterar att svärfar är inte så pratsam, jag bara skrattade och sa att han är sin fars son, utan tvekan!
Däremot är vi ganska lika i grundvärderingar - jag är kanske mer åt "BRIS-hållet" och min blivande mer åt andra hållet, men inte så mycket att det är något som stör.
Något som jag också insett under den senaste tiden är att vi växt ihop väldigt mycket under våra fem år ihop. Vi behöver kanske inte säga så mycket utan vi vet ändå vad vi tycker, känner, vill osv. Och jag som reser en del i jobbet tycker att det är värre och värre att vara ifrån honom - sitter tex på ett hotellrum i Norge just nu och önskar att jag var hemma hos honom - då sågs vi vid lunch och jag kommer hem imorgonkväll...

Det du skulle kunna fundera över är just det sista jag skrivit - har det blivit bättre eller sämre under era tre år...? Förälskelsen försvinner ju och det är då man upptäcker de där bristerna (värderingarna, samtalen...) - kan man leva med dem...? Växer ni ihop eller isär?
Eller så har du redan svaren på de här frågorna...

jag känner verkligen igen mig i problematiken. min pojkvän är tystare än mig ... men vill och försöker prata mer ... jag är grubblaren ... och behöver få stopp på mitt ältande av det negativa ...

har du lust att maila mig namnet på er terapeut?

mvh
DrA

Känner väldigt väl igen mig i ditt inlägg, kände på samma sätt i mina två senaste relationer på fyra år vardera. Det är nu en av de bästa sakerna med mitt nuvarande förhållande med killen jag ska gifta mig med, att de känslorna och funderingarna inte dykt upp en enda gång.

Det är först när jag fått känna hur det ska vara som jag helt och hållet förstår hur fel det var innan. Kan fortfarande bara titta på min sambo i soffan bredvid mig och bli lite tårögd för att jag nu är så lycklig och för att det känns så bra i magen att vara med just honom, så för att svara på din fråga.. när det är rätt så vet man det(i alla fall enligt mina erfarenheter).

Vi är olika som människor, har inte alltid något att prata om och äter ofta framför tv:n men det känns i magen att detta är mannen jag ska vara med för resten av mitt liv. I tidigare förhållanden har olikheterna och att äta framför tv:n känts som ett problem men inte med honom. Det gör ingenting att jag stör mig på vissa saker han gör för det kan jag leva med, det känns från tårna ända upp i håret att det här är rätt man.

Förr kunde jag bli deppig av romantiska komedier för killen jag satt bredvid fick mig inte att känna som personerna i filmen gör, tänkte alltid att jag också kanske letade efter det perfekta och att det inte fanns och det gör det nog inte heller. Min kille är lång ifrån perfekt, inte jag heller men när jag tittar på honom blir jag glad, fjärilarna i magen flyger och jag blir blödig och tårögd. Längtar efter att leva resten av livet med denna mannen. Blir inte längre deppig av romantiska komedier, blir glad och lite mer kär.

Sorry för novellen till svar men kände så väl igen mig och hoppas att du följer ditt hjärta och känslan i magen som nog redan talat om för dig vad du egentligen känner, vilken väg det än är. Vill att alla ska känna fjärilar i magen när de tittar på sin respektive och inte bara vara nöjd utan lycklig (trots alla hans/hennes fel och brister).

Lycka till och stor kram!

om du skulle möta honom på stan, utan att ni visste om att ni båda var där, eller om han kom oannonserat till ditt jobb... vad skulle din spontana reaktion vara: 

1 *ping* i hjärtat. Men! Hej älskling! Vad kul att se dig! (allvarligt överväga att åka hem för att sätta på honom)

2 Varmt och skönt

3 – jaha? hej på dig, är du här? (blassé)

4 Vad fan gör han här? och MÅSTE han ha de där fula skorna på sig jämt?!?!? AAAARRRGH

Jag skulle svara, efter snart 15 år tillsammans, nr 1. Sen är det säkert inte ovanligt att man kanske inte vill åka hem och dra en snabbis för det men det ska kännas i kroppen! Tycker jag. Man ska bli glad av varandra. Längta efter varandra trots att man bara är på jobbet. Iaf lite grann. Vi kan sitta tysta i bilen i 30 mil utan problem, och jag är den mest verbala av oss. Han är en tänkare, så är det. och jag har blivit en tänkare tillsammans med honom. Det är skönt att inte behöva pladdra hela tiden. Vi vet iofs båda om det och kan spontant säga högt, efter 1 timmes tystnad: BLALBLABLABLBLABLA. Och ja, vi har haft svackor också. Långa och korta. Men även i svackorna har pinget i hjärtat varit där, om än lite dovare. *Pung* (sorry, kunde inte låta bli ) Då när man inte varit beredd på att ses, alltså kanske inte hemma – det pinglar väl inte till när man råkar öppna dörrn när han sitter och skiter eller möts i hallen. 

Ping pong pang. Så ja, det ska kännas. Men känn ingen press att känna det när ni sitter vid tv-bordet och käkar. Då måste man nog gå på tyngre grejer för att gå upp i brygga.

Lycka till!

Försök att ta reda på han uppfattning om ert förhållande. 

Jag kan också bli frustrerad över att det är tyst ibland och tänka "har vi verkligen inte mer än såhär att säga till varandra?!" Men jag har kommit till att det är helt ok och han tycker bara att det är fint och skönt att vi kan vara tysta tillsammans. 

En gång frågade jag min karl om han tyckte att vi hade bra kommunikation. Efter en diskussion med mina vänner, jag tyckte att vi hade jättebra kommunikation! "näe..inte så värst"  Jag var helt chockad, vaddå, jag snackar ju JÄMT!?!! Jag pratar om ALLT med dig. Så jag fick jobba på lyssnandet lite där.. 

När jag har tvivlat har jag frågat min kille vad han tycker att är det bästa i vårt förhållande. Han säger så fina saker..och sen inser jag att det är sant. Vi delar inte så många intressen och är ganska olika som personer, men vi är väldigt bra för varandra. 

Tyckte det där med date vore en bra idé för oss också! Hitta nya saker man kan göra och nya sidor hos varandra!

Det BLIR familjerådgivning!

Inte mycket "ping" känns men jag har inte gett upp än, vi har ju trots allt haft mycket som har varit bra också.

Tusen tack till er alla som engagerat sig och kommit med reflektioner.

Soliga hälsningar från Skåne