Vi fortsätter blanda och ge

Går och väntar på provtagning för Astrid den 22:a, ingen idé att leta ny försäkring innan dess. Fast hon är ju gul i ansiktet fortfarande, undrar när det släpper.

Tack för alla sympatier, ni är för goa! Och PB - jag kommer på studs, gulle dig!

Liten - vi försöker se sonden som det normala just nu, och blir glada för varje liten droppe han äter själv, men när det egna ätandet är noll och intet i förhållande till att han för ett par månader sen gick upp 300 g på en månad på eget ätande är det svårt att inte bli knäckt (och arg ). Blä, vad jag hatar det här! Just nu går jag runt och är arg på alla på neo också, som tar sig friheten att plocka ut barn så mycket för tidigt, och sen blir det vi föräldrar som får dras med allt elände som kommer med så mycket för tidigt födda barn. (Jag vet, vi får de goda sidorna också, men just nu känns de försvinnande små.)

Sen är det ju alltid hypotetiska resonemang när man pratar om saker i efterhand, och jag skulle inte för allt guld i världen vilja vara utan mina små skitungar, men hade jag fått chansen att välja hade jag valt att man skurit av navelsträngen till Puff, för att försöka få Piff att vara kvar en fullgången graviditet i magen. Jag hoppas att jag inte gör någon av er alltför upprörd nu, men det var därför jag skrev att i det faktiska fallet vill jag inte vara utan varken Piff eller Puff, men om jag haft chansen att välja innan hade jag ju inte vetat vem jag "valde bort". Detta resonemang kanske också ger en liten bild av hur jobbigt det här med maten faktiskt är för mig.

På torsdag ska jag träffa psykologen igen, och jag har övertalat maken att också följa med, för jag tror att han också behöver prata lite om det här, med någon annan än mig. Jag ser ju att han blir lika upprörd, arg och ledsen som jag själv blir, och då tror jag att han skulle må bra av att diskutera det med någon utomstående.

Tinga, inte gör du mig upprörd iallafall. Jag tycker verkligen ni gör det så in i baljan bra som kämpar och kämpar. Och vad fasen har ni för val då? Ni kan ju inte göra något annat än det ni gör.
Så GALET jobbigt att jag inte ens mer än kan snudda vid det med förståndet.
Det är väl inte alls konstigt att du känner som du gör!!!
Och jag lider med er så det svider i hjärtat och önskar verkligen jag kunde göra något för att det skulle bli lite lättare!

Är barnen på dagis nu?

Tinga - din stackare!!! Tänkte skriva att jag förstår hur frustrerande det är och hur du tänker men jag kan faktiskt inte sätta mig in i hur jäkla svårt ni har det.

Tinga-säger som Lappis och PB

Lappis-jo jag tänkte lägga in bilder men glömde kabeln hemma

PB - Nä, det är ju just det att man inte har något val. Många undrar hur vi orkar, men vilka alternativ har vi? Att låta våra barn svälta ihjäl? Nä, just det; det var ju inget alternativ.

Lappis - det räcker gott och väl att du försöker förstå.

PB igen - japp, barnen är på dagis nu. De är där 6h/dag, 4 dagar/vecka, så då får vi ju lite avlastning från just de matningarna som sker under de timmarna, men det är ju ändå vi som föräldrar som har "ansvaret" för problemet (alltså att lösa det, inte som orsak).

Grattis på födelsedagen Fru E! Dina muffins låter galet goda och jag vill också se bild .

Tinga, fy vad jobbigt . Stora styrkekramar! Skönt att du har en utomstående att få prata med och det låter klokt att maken följer med också. Kramar igen.

Porchez, beklagar sorgen .

Vickan, stackare som kräks. Hoppas att Trollet vill komma ut snart så att du slipper illamåendet. Vad roligt att du hittade kläder som din farmor gjort! I dagarna är det snart 14 år sedan min farmor dog. Känns alltid lika overkligt när man inser hur länge hon faktiskt varit borta... fina farmor.

Usch och fy, jag klarar inte av att tänka på sjukdomar och människor som försvinner, blir helt förstörd.

Pratar om något roligare *skakar lite på mig*

Vad skönt det låter med Dubai-resa Cicci! Härligt med sol och bad.

Krya på er BS och Ore.

Ore, jobbigt med blödningar. Ska det vara så innan kroppen vant sig eller är det så att den sorten inte fungerar på dig? Jag kunde inte ha p-ring, jag småblödde hela tiden.

Kommer nog aldrig att gå tillbaka till hormonbaserade p-medel. Tycker att jag mår bättre utan. Förutom mensvärken from hell . Tack Snorkis förrsten, för att du påminde om Orudis. Kom på att jag hade sådana i medicinförådet . De är jäkligt effektiva i jämförelse med receptfritt .

Tinga, nä precis!
Det är ju lite samma sak som om ens barn skulle fötts med DS eller något annat man inte kan göra något åt "åh vad sttarkt att ni orkar" ja, skulle vi sätta ut bebisen i skogen då eller?

Usch! Jag är förövrigt livrädd att det skulle gå så, att man blir gravid men sedan får ett mulihandikappat barn som aldrig kommer att kunna klara sig själv.
Något dubbelt eftersom jag igår bölade över att min son snart blir stor och klarar sig utan mig...

Klart man skulle älska sitt barn men jag vill verkligen inte att det ska hända. Då har jag hellre "bara" det barn jag har.

Nu är ju förhoppningsvis tillståndet med Piff&Puff och maten något livslångt så jämförelsen haltar ju väsentligt, men jag hoppas du förstår vad jag menade. Just att man ju inte kan göra så mycket annat än gilla läget. Fast man inte gillar det.

inte inte inte något livslångt menar jag naturligtvis!!!