Ni som har vanliga namn...

Här har vi två lite ovanligare efternamn båda två.. hans är runt 900 i Sverige som heter..men mitt är det bara 95, hans efternamn har bara funnits i hans släkt i 6 generationer om man räknar med våra barn som har hans namn. Medan mitt går tillbaka betydligt längre än så.
Min farfars mor hette detta efternamn och gifte sig till Andersson men min farfar tog tillbaka släknamnet efter föräldrarnas död och vi i våran familj gjorde likadant så det känns ju lite trist att överge ett sånt gammalt släktnamn.

Känns inte som det är någon idé att försöka övertala honom att ta mitt släktnamn heller..vill ju att vi ska heta likadant.

Jag har en unik kombination av förnamn + efternamn och jag kan inte påstå att det känns speciellt positivt alltid, jag känner mig ibland väldigt utelämnad...kan aldrig vara anonym och alla kan leta reda på mig lätt som en plätt. Fick ett brev på posten en gång helt utan adress, bara mitt namn haha.

Min sambo har också ett ovanligt (i sverige-vanligt i hans hemland) så vi valde mitt ändå... lättare att uttala.

Jag har nog en av sveriges vanligaste kvinnliga namnkombinationer, vilket gör att på varje skola jag studerat, på varje jobb jag haft (har enbart jobbat på större företag) så finns det alltid minst en till med samma för- och efternamn. Vilket i sin tur leder till att jag får konstiga jobbmejl som jag inte ska ha, folk ringer konstant fel, tillochmed när jag går på viktväktarna så blandas man ihop med någon namne. Därför kommer jag att ta min karls efternamn som är lite mindre vanligt.

Jag har ett ovanligt första namn för min genartion. Det var vanligt på 50-talet och mitt efternamn är inte ovanlig och inte vanligt. Jag ser i fram mot att bytta till hans efternamn. Hadde en skolkamrat som hetter Anna Svensson, personligen har jag alltig tyck lite synd om henne att hon inte fick ett namn som stak ut lite åtminstånde. Men du kan ju altig behålla ditt namn och lägga till hanns, " Anna Lillja-Andersson " . Då behåller du ditt ovanliga namn och ni hetter ändå samma, herr och fru Andersson.

Det går ju att göra så men då skulle jag få ett efternamn med *räknar efter* 21 bokstäver så jag slipper helst det ;) Jag har också tyckt att det måste vara lite trist att heta något väldigt vanligt, och det känns inte helt som jag som inte (som alla andra antar jag) känner mig helt vanlig... Men samtidigt kanske det är skönt att inte alla vet vem man är direkt. Har fått kommentarer när jag presenterat mig i stil med: Jaha, då är du xxx dotter? Inga hemlisar där inte ;)

Så hade/ har jag det oxå. Unik namnkombination. Hade det som ogift och har det som gift Håller med om att det är utlämnande. Passar mig alltid lite för att ge ut mitt namn pga det.

Jag byter från ovanligt till vanligt, tycker det ska bli skönt att kunna "gömma" sig bakom namnet på nätet. Om någon skulle googla mig nu kommer bara jag upp och jag gillar inte att det går att få fram diverse information om mig på det viset. (nu är det ju inget smaskigt som finns att finna men iaf)

Jag bytte från lite mer ovanligt till ett "-son"-namn. Tyckte det var lite tråkigt först men det är faktiskt helt ok. Skönare när man ska presentera sig och inte behöver förtydliga hela tiden. Jag jobbar mycket med utländska kollegor och där är det också en stor fördel då de inte har några problem att säga namnet.

Nej, det är inte krångligt att göra namnbyte. Många företag får info från skatteverket så flera kort kommer hem automatiskt typ banken, ICA osv. Det är bara körkort och pass där du behöver ta nytt foto och fixa lite men resten sköter sig nästan av sig självt. Även på jobbet är det rätt lätt. Bara meddela IT-avdelningen så fixar de allt och ens gamla mail vidarebefordras till ens nya.

Måste ni byta över huvud taget? kan inte ni båda behålla era namn fast ni är gifta. Jag menar om ingen av er igentligen vill byta så är det ju inget krav =)

Har själv två vanliga namn och är jättenöjd! jag tycker också att det är skönt att vara anonym!

Jag har en helt unik kombination av 2 ovanliga namn - hade jag tagit makens när vi gifte oss hade det varit samma sak, även om hans låter vanligare än mitt. Visst kan det kännas lite naket, men jag har hittills aldrig haft bekymmer av dte och då måste jag ändå lämna ut mitt nman då och då.

Jag fick det tilltalsnamn som var vanligast mitt födelseår och som andranamn det namn som var näst vanligast och har sedan ett son-namn. Jag har alltid hatat att vara så attans vanlig, så när jag var 18 bytte jag officiellt till det som alla kallar mig, då blev det lite ovanligare. Jag är bara glad att jag ska få byta till ett lite roligare namn, även om det är galet vanligt internationellt. Mitt blivande efternamn är det vanligaste i hela engelskspråkiga världen, så unik blir jag ju knappast, men ändå lite mer speciellt i Sverige.

Jag har ju en gång bytt från en lite ovanligare efternamn till ett -ssonnamn, även om det inte är det vanligaste. Men nu kommer jag byta till min m2bs. Hans är inte jättevanligt men sticker inte ut jättemycket heller. Det är så där lagom mittemellan...

Jag tycker hans efternamn är jättefint, och ser fram emot att få heta det. Mitt första namnbyte var för att jag absolut inte ville heta samma som min far, och då var mammas gamla flicknamn det som stod tillbuds om jag inte ville betala en massa pengar och hitta på ett eget namn...

Jag har ett vanligt son namn och hans namn finns bara 40 talet med i sverige.. och alla är släkt så jag kommer ta hans namn..