Fundersam över förloving utan frieri...

Hej!
För mig och min sambo var det på samma sätt, kom överens om att vi skulle förlova oss för cirkus 5 år sedan. Jag kände i princip likadant som du att jag ville ha ett "riktigt" frieri innan vi skulle gifta oss, vilket jag sa till min sambo också. Sedan lät jag det vara upp till honom att överraska, vilket han också gjorde till slut! :)

För mig så kändes det som att firerit från min sambo visade att han verkligen ville gifta sig med mig.
Men alla är olika och det viktigaste är ju att det känns bra för dig. :)

Vi förlovade oss också utan planer några alls på giftemål. Han ville inte gifta sig sa han, en gång räckte tyckte han. Så hände det i alla fall, drygt två år efter förlovningen blev jag friad till... Gissa om jag blev förvånad!

De gamla traditionerna där man friar och förlovar sig, om man får ja, för att sedan gifta sig inom ett år har suddats ut, då många numer bara förlovar sig och vissa kanske sen gifter sig många år/barn senare : )

Vi bestämde att vi skulle gifta oss och efter det började vi titta ut förlovninsringarna. Så nej, inget frieri här heller. Men det gör mig absolut ingenting, jag är rätt oromantisk av mig och skulle bara ha fnissat...

Om du vill ha ett romantiskt frieri så får du berätta det för honom.

Själv så ville jag inte ha något sådant. Jag tycker inte att man missar något. Handen på hjärtat, är det inte bara något som vi har fått itutat i oss från en massa biofilmer (Hollywood)?
Vad är viktigast, er kärlek och att ni lever tillsammans resten av livet eller något som någon annan har sagt är romantiskt?

Fria själv då om du tycker det är viktigt med ett uttalat frieri

Vi bestämde att vi skulle gifta oss innan vi förlovade oss. Jag gick och "väntade" på att han skulle fria så att vi kunde förlova oss. Men efter typ en månad från att vi bestämt oss så säger han:

-Jag tänkte på det här med eventuella ringar...

Jag:
-Eventuella???!!! Vaddå? Du har inte tänkt fria??!! (Läs: argt men ironiskt)

Men ja, han hade tydligen ingen koll på att man förlovar sig (!!?) så jag fick berätta för honom hur man gör. Så vi förlovande oss i maj och gifter oss nu i juni :)

Mitt tips är att säga hur du vill ha det, killar har inte alltid koll på läget!

Fast hur skulle han kunna veta att du förväntade dig ett frieri när ni redan hade bestämt att ni skulle gifta er?!

Det blir ju egentligen en helt onödig fråga, du kan ju inte annat än svara ja...

Haha, iofs.
Men han borde ju ha fattat att man förlovar sig iaf. I princip alla hans vänner är förlovade/gifta. Han verkar bara ha missat förlovningsbiten.

Jag älskar honom iofs ännu mer för att han inte har så stor koll, skulle vara lite läskigt om han kunde all "bröllopsetikett"... :)

Tack för svaren. Jag har ju hintat lite till killen om hur jag vill ha det, men det är nog bäst att säga det rakt ut vid lämpligt tillfälle. =)

Själv är jag nog lite för traditionell av mig för att förstå vad ett frieri gör för nytta om man redan för förlovade?? Förloving för mig är ju trots allt ett löfte om giftemål. Jag vet att vissa inte verkar ta det så allvarligt, men jag kan inte gå ifrån att det känns som självklart att några som är förlovade har pratat om att gifta sig iaf.

Själv har jag drömt om ett riktigt filmfrieri och jag tror att jag nämde det till sambon vid något tillfälle under första tiden när vi träffades... men sen dess har vi inte pratat mer om giftemål. Han har kanske hört någon gång när jag pratat om hur jag skulle vilja ha ett bröllop när jag pratat med en kompis i telefon eller så.
Men i December, när jag hade gett upp hoppet om honom... så friade han faktiskt tillslut. Det tog "bara" 12½ år för honom!! ;)

Men just på giftemålspunkten har jag varit VÄLDIGT noga med att jag vill att det ska komma helt ifrån honom! Vill inte diskutera och vill inte be om det. Då kan jag ju lika gärna göra det själv känner jag.
Känns lite fånigt att be om att bli friad till!! Ska man berätta hur, vilken ring och allt oxå då?

Då kan man ju lika gärna vara utan tycker jag! Eller alltså JAG förstår inte tjusningen med att be om ett frieri. Än mindre om man redan är förlovade!!
Men vill man det, så får man väl helt enkelt be om det!!

Men vad säger man till andra när man berättar om det då? Ska man måla upp det romantiskt som om han överraskade en iaf eller ska man säga jag bad honom fria och 1 månad senare så gjorde han det... med ringen jag lagt undan hos guldsmeden!

Ursäkta sarkasmen... men jag väger in andra personers berättelser lite här nu oxå, för jag har hört om såna fall! Vet till och med såna som pratat och bestämt att de ska gifta sig, vilket datum och allt. Och ändå så vill de ha ett frieri!! För mig är frieriet bortagerat i den stunden som man tar ett beslut om att man ska gifta sig. Då har man ju sagt sitt ja! Mannen har sitt JA och kvinnan har sitt JA! Frieriet känns då överflödigt!!

Men folk får göra precis som de vill. Så även du förstås :)
Det finns ju de som är förlovade med i stort sätt varje kille de träffar! För mig förstår jag inte varför man inte nöjer sig med att byta ringar om man vill märka upp varann? Varför kalla det förlovning om man inte vill gifta sig? lite mer som vänskapsarmand eller såna där brythjärtan... så kan man väl likväl byta ringar då! Men just förlovning känns så stort för mig iaf.

Bäst i ditt fall skulle kanske vara att be en kompis hinta om det för din karl (som om hon gjorde det i smyg eller nåt)... så kanske spontanitetskänslan finns kvar lite iaf. Men å andra sidan så kanske det känns lite som att gå bakom ryggen (även om det inte är några onda avsikter liksom). Fast så är jag nog lite genomärlig och har svårt att göra såna där saker tror jag ;) Men skulle jag inte se det som att luras lite, så skulle jag nog gjort så tror jag!

Hoppas att du inte tycker jag är jättedryg bara. Agerade bara ut mina känslor kring alla möjliga som förlovar sig hit och dit och vill bli friade till efter att man redan sagt att man vill gifta sig och så. Vägde väl inte lite för mkt annat är just det du skrev när jag svarade...

Inget illa ment. Ville ju egentligen bara delge min syn på saken!

När min m2b och jag förlovade oss så var det något vi pratade om och tog ett gemensamt beslut om, vi ansvarade för att planera varsin del av den dagen så att den skulle bli så romantisk och minnesvärd som möjligt. Vi var båda två överens om att förlovning innebär giftemål någon gång i framtiden men att vi inte var redo för det steget just då bla pga att vi fortfarande pluggade. Detta var för 5 år sedan.

Vi har pratat om att det kanske är dax att gifta sig men så har det inte hänt så mycket mera tills min m2b tog tag i saker och ting och friade förra sommaren. Jag har skämtat med min m2b om att det inte skulle bli något giftemål om han inte kunde överaska mig med ett romantiskt frieri men han tog det tydligen på allvar :)

Själv tycker jag inte att det är ett dugg romantiskt att hänga kvar vid gamla könsroller. Gemensamma beslut är i mina ögon det mest romantiska.

Sa också när vi förlovade oss att sambon får bestämma när det är dags för giftemål. Men efter 3 år som förlovade orkade jag inte vänta så vi satte oss ner o diskuterade fram år och datum tillsammans :)

Kan väl tillägga att jag eg. friade.. Gick ner på knä när vi skulle sätta på ringarna och frågade om han ville gifta sig med mig nån dag ;)

Nä, det kan jag förstå att vissa inte tycker. Jag tycker att gemensamma beslut är helt okej. Det som känns konstigt för mig är väl mer att man först ska diskutera det hela och komma överrens för att SEN efter det ändå ställa frågan "Vill du gifta dig med mig?" Det känns ju som att man redan vet svaret d och frågan känns rätt överflödig!

Själv så gillar jag könsroller, så länge det inte innebär att den ena får tusen fördelar mer än den andra. Jag anser att vi är olika och jag trivs med att vara olika och kan uppskatta de olika egenskaperna som män och kvinnor generellt har.

Tycker om att känna mig lite svagare och beskyddad av min man. Iaf så länge jag vet att jag klarar mig själv! Könen ÄR olika, vi är generellt bra på olika saker och det är något positivt tycker jag! Att frångå det generella är dock helt okej och lika naturligt som att inte göra det tycker jag! Man är sig själ helt enkelt, kvinna som man vill och man som man vill :)

För MIG så var det viktigt att frieriet kom från honom... som en gest på att han ensamt (utan mitt tjat eller påverkan) beslutat om att det här är något som jag vill! Troligen beror det på att jag känner en oro inför att min fråga eller diskussion skulle påverka honom att ta beslut som han kanske inte är redo för eller egentligen ens vill!
För mig (observera att det är MIN känslar när det gäller MIG) är det så mkt mer värt att han frågar helt självmant än om han bara svarade okej, när jag frågade. Eller att han kännt av massa med hintar jag gett och sen gör det för att han känner att jag förväntar mig det!

För någon annan har jag full förståelse för att man själv tar initiativet till ett frieri eller att men gemensamt pratar och diskuterar fram vad som ska ske. Där får man ju utgå ifrån personlighet! För MIG hade iaf varit helt otänkbart att fria själv. Då hade jag hellre varit ogift resten av livet tror jag allt!! Men det är ju helt baserat på min personlighet och mina känslor. Ingen jag lägger värdering i hur andra gör!

Jag är en person som inte tror på könsroller och att vi är olika pga könet.. jag är t.ex. starkar än min BM ;) så det blir nog jag som kommer att beskydda honom ;)
Jaja lite OT..

Jag tycker man ska vara öppen och ärlig, i ett förhållande, man vinner på det i längden. Du kanske missar ditt överaskningsfrieri men vad är viktigast? Låt bröllopet bli samma gemensamma beslut som er förlovning och lev lyckliga i alla dagar. :)

Jag och min blivande man tog ett gemensamt beslut om att förlova oss och var och köpte ringar, men jag fick sedan inte veta vilket datum vi skulle förlova oss. Det ville ha bestämma som en överaskning för mig. Förlovningen blev inte ett frieri för min BM var så rörd så han kunde inte säga något alls. :) Men han har flera gånger efter det frågat om jag vill gifta mig med honom och jag har också frågat han. Så nu kommer vi att gifta oss ca 11 månader efter vi förlovade oss.

Med min första make så förlovade vi oss först och gifte oss efter 10år. Mest för det juridiska och för att jag ville. Inget frieri där utan jag tror det var jag som började prata om det..

Vi gjorde likadant, men det var han som ville "fria på riktigt". Jag är inte så traditionell av mig och tycker att det är förlegat med alla traditioner kring frierier, förlovning och bröllop - men jag blev naturligtvis jätteglad när han friade! Han hade verkligen ansträngt sig och lagt ner sin själ i det.

Jag tycker inte att det är fel att förklara att man vill ha ett riktigt frieri. Vill man ha något här i livet så är det bäst man berättar det. Speciellt för män ;) Tycker inte det blir "mindre romantiskt" eller att man inte kan ha ett underbart romantiskt frieri även fast man redan bestämt sig. Det tar ju bort all nervositet och man kan njuta fullt ut, det är i alla fall min egna erfarenhet.

Själv har jag släppt alla tankar om hur det "ska vara" när det gäller vårt bröllop och det känns oerhört befriande!

Härligt, jag ska verkligen försöka göra likadant. Jag vill vill ha med min blivande man och prova klänningen men han är tveksam.. *för man får ju inte se klänningen innan.. bla bla.. :) Nu ska vi iaf ta foto innan bröllopet så ;)

Ja, varför ska man hålla på och haka upp sig på saker som kanske bara gör en stressad eller som inte känns rätt? Bröllopsplanering och frieri kan vara nog så stressande som det är. Gäller egentligen allt. Man bestämmer själv hur begränsad man vill känna sig här i livet. Nu blev det både lite filosofiskt och ev OT, men det är liksom ett genomgående tema för vårt (notera - vårt, ingen annans!) bröllop.