Separation 1 månad efter bröllopet.

Men så synd! Vad är det som hänt så plötsligt om man får fråga. Verkligen tråkigt.

Jo, jag tycker ni ska skicka tackkort som vanligt ändå och berätta om separationen när ni känner er redo.
Hoppas det kan ordna upp sig (lätt att säga när man inte vet vad som hänt).

Mina djupaste sympatier till er båda och jag hoppas verkligen att det här en tillfällig svacka för er och att ni hittar tillbaka till varandra.

Jag tror att jag också hade skickat tackkorten för de hör ju till bröllopet som varit. Att ni separerat, det kan ni berätta när ni känner att någon behöver få veta.

Inget roligt, men ändå starkt av er att fatta detta beslut. Finns de som fortsätter leva ihop "bara för att" osv..

Förhoppningsvis kanske ni hittar tillbaka till varandra som svanboet redan skrivit.

Jag håller med om att ni skall skicka iväg tackkorten iallafall, då jag antar att ni ändå vill tacka de som ställt upp i samband med erat bröllop.

Hoppas som sagt att det löser sig till det bästa för er, vilken väg det nu än bär åt.

Er separation talar ni om först när ni känner att ni är redo för det, man har faktiskt ingen "anmälningsplikt" till offentligheten om hur man mår eller hur det är i ens förhållande.

Vad tråkigt!

Håller med Ne11ie att ni kanske trots allt vill tacka dem som ställt upp i samband med er bröllop.

Att berätta för alla är inget ni behöver göra nu.

Vilka snälla ord, inte alls vad jag räknade med, Jag mår bara mer o mer dåligt nu för jag tänker på allas reaktion.

"Man måste hålla ihop, i med o motgång"
"Håll inte på o dumma er, skärp till er, sånt e livet"
"Hur ska du klara bo själv, du som är arbetslös"
"Tänk dej för för faaan, hur kan du vara så dum"

Jag vet precis vad som komemr sägas och av vem.

Har själv upplevt en ganska omskakande seperation från mitt ex, och mitt i det hela - istället för att egentligen sörja förhållandet, oroade jag mig mest för vad andra skulle säga, och hur det skulle se ut inför andra, så jag förstår dig.

Men vad kan man göra - om du så berättar nu, eller om du så berättar om ett halvår, eller ett år, eller tre - som kommer det alltid finnas någon som kommer kommentera så som du skriver.

Det viktigaste är att du i denna stund tänker på dig själv, vad som får dig att må bra och vad du vill - inte vad du ska göra för att anpassa dig åt andra eller "glädja" andra med - de kommer överleva det hela ändå.

Det är svårt att skita i vad andra tycker, men jag ställde mig frågan gång på gång då; Och? Vad kommer egentligen ske om de säger så? Vad kommer det egentligen innebära för mig?
Och svaret var - ingenting. För situationen är som den är (eller var) och oavsett vad folk säger eller kommenterar så förändrar det inget ändå. Låt dem kommentera! Det kommer vara en snaskig nyhet ett tag sedan kommer något nytt.

Tackkort bör ni ju skicka för alla era gäster har ju varit där och uppvaktat er på er bröllopsdag, det är ju det ni tackar för.

Sedan beklagar jag att ni har hamnat i en sån tråkig plats i ert förhållande att det inte verkar gå att lösa. Försök att behandla varandra med respekt och tänk på att ingen annan har rätt till åsikter. Ni vet vad som händer, det gör ingen annan.

Kram på dig!

Kan tänka mig att det inte är lätt, och tyvärr så kommer det troligtvis inte att bli lättare heller...

Nu vet inte jag heller anledningen till varför det inte fungerar mellan er. Vilket du inte behöver redovisa heller, varken här eller för era bekanta.
Antar att ni har försökt kämpa så att säga?

Däremot så ska ni absolut inte vara kvar i en relation som ni inte trivs med, då kommer ni bara att må sämre.

Oj... va tråkigt. Men hur kommer det sig att det blev såhär då?

Jag var pa vippen att dra ifran min man mellan vigsel och brollopsfesten. Ja, det var inte pa samma dag alltsa...
Anyway, jag tankte mycket pa vad andra skulle saga, vilket var javligt dumt. Sure, vi klarade krisen. Men det har tagit hart pa mig. Helt sjukt att jag stannade, trodde inte jag accepterade sa mycket skit. Men samtidigt sa angrar jag mig inte nu, alla har sina ups and downs och nu ar det hur bra som helst.

Men det jag egentligen ville saga: Ungefar samtidigt som vi funderade pa att separera sa dumpade en kompis sin fru. Dom hade varit ihop i 4 ar, gifta i 6 manader. Gifte sig 1 gang hemma och 1 gang jattestort och flott utomlands. Sa manga var helt chockade.
Det enda jag kunde tanka, var hur modig jag tyckte han var. Som gjorde det som kandes ratt och bra och sket i alla andra. Det blir ju onekligen fragor och skvaller. Sjalvklart tycker jag jattesynd om hans fina fru, men tycker han var sa modig som foljde sitt hjarta.

Hoppas verkligen det loser sig for er, som det gjorde for oss. Ni kanske bara behover sakna varann, 'man vet inte vad man har forran man forlorar det'.
Det sista du ska gora ar att bry dig om andras snack!

Styrke-kram.