Min pappas cancer i urinblåsan har kommit tillbaka!

jag har tyvärr inte erfarenhet av cancer i urinblåsan, men min mamma opererades för tjocktarmscancer förra veckan, så jag tror jag förstår vad du går igenom. Det är fruktansvärt! Man vill bara att någon ska säga att allt kommer att gå bra och ordna sig, men dessvärre finns det ingen som kan ge några garantier. Mitt bästa tips till dig är att ringa till cancerfondens telefonlinje, där det sitter utbildad personal som svarar på alla frågor om cancer. jag tror att både cancerfonden och Karolinskasjukhuset har dessa linjer. De gav mig otroligt stort stöd, bara genom att kunna svara på mina frågor. Annars har man en tendens att sitta på nätet och google, och då kan man ju få så mycket information som man inte vill ha, och det finns ju ingen garanti att den är medicinsk heller. Jag håller tummarna för din pappa och för dig. Det är väldigt tufft att vara anhörig också.

ja, det funkar säkert lika bra som att ringa. Det kan ju vara rätt långa telefonköer.

Men mitt råd är verklgien att fråga någon som är profesionell på området, och inte vem som helst som vill komma med goda råd och åsikter. Cancer ser så olika ut från person till person och alla har olika förutsättningar så den ena personens utveckling av cancer är inte den andra lik. Sök stöd och tröst hos vänner, men lyssna inte för mycket på medicinska råd, om det inte är för att personen vekrlgien vet vad det pratar om.

Det finns något som heter annhörigfonden också, www.anhorigfonden.se. En mötesplats och forum för personer som är anhöriga till cancersjuka. Som sagt jag vet vad du går igenom, och det är fruktansvärt. Jag håller självtummarna för att min mammas operation har varit lyckad. Cancer är en lömsk sjukdom. Vi får stötta varandra :)

hej, jag igen:) det var ett alternativ för min mamma också innan operationen, men hon slapp. Jag känner igen mig när du säger att "han ger upp på livet..." för så kände min mamma också inför påse på magen. Själv tycker jag att "det spelar väl ingen roll med eller utan påse, bara de får bort cancern". Det var det första hon frågade när hon vaknade ur narkosen..

Det värsta är ovissheten och väntetiderna. Vår familj fick vänta 1 månad från dess att de konstaterat cancer, tills vi fick veta om den spridit sig. Tack o lov hade den ju inte det, men den månaden är den värsta i mitt liv. Alla tankar som kommer, man svävar mellan hopp och förtvivlan hela tiden. man kan inte göra något annat än att vänta.

Jag vill bara lugna dig med att den svenska sjukvården ligger väldigt långt fram vad det gäller behandling av cancer, läkarna är väldigt duktiga och det kommer säkert att gå jättebra för din pappa. Även om cancer som sagt är en lömsk sjukdom ska man vara så tacksam att man bor i ett land som sverige där det faktiskt finns vård att få.

Nu vet jag inte hur det funkar men funkar det som cancer i tjocktarmen så växer tumörena oftast väldigt sakta (fick jag förklarat för mig) så att om operationen skedde i morgon eller om två månader spelade inte så stor roll, då tumören inte hunnit växa så mycket.

Finns här om du vill prata, jag lyssnar gärna och delar dina tankar och oro...

Du är inte ensam. Fast det känns så. Man känner sig ensamast i värden.... Arontorp verkar ha koll, så lyssna på hennes råd att ligga på och var en "pain in the as".

Väntetiderna är som sagt knäckande, men misstänkte de att det skulle vara väldigt alvarligt så skulle de ju ta sig an honom akut. Du får försöka tänka så.

Vilket land bor du i? Bor din pappa i Sverige?