Hur går jag vidare nu då..?

Några av er har kanske läste min tidigare tråd, "Ful och elak dumpning", annars finns den här..

www.brollopstorget.se/Forum-2-16/m3544236.html

Igår pratade jag med honom i telefon för första gången sedan uppbrottet. Helt otroligt hur nervös jag var innan samtalet. Hela kroppen skakade, jag var iskall och kunde knappt koncentrera mig på någonting. Hade i fall nog med sinnesnärvaro att skriva ner allt jag ville ha sagt och ha svar på, så jag inte skulle glömma bort det. Jag fick dock inte svar på speciellt mycket.

När vi satt i bilen på väg från guldsmeden frågade jag honom om han var säker på att det var något han ville göra (förlovningen alltså). Han svarade ja. Jag frågade om han var riktigt säker. Återigen ett ja-svar.
Så det påpekade jag för honom nu - hur i helvete kunde han säga JA då?? Och säga att han älskar mig? Hans svar på detta var "Jag vet inte". Då blev jag skitförbannad. Då blev han arg tillbaka och svarade "Jag vet inte! Jag var feg, dum i huvudet och nervös! Jag hade aldrig gjort slut med någon förut!"

Eh? Även om man aldrig gjort slut med någon förut så förstår väl varenda jävel att man inte tar med en person man inte längre har så starka känslor för, som man är otrogen mot och när man har känslor för någon annan, till guldsmeden och kollar på förlovningsringar och säger att man är helt säker på att man vill gifta sig med den?? Helt sanslöst..

Han sa även att han älskar mig och kommer alltid ha känslor för mig. Otroligt..

Det värsta är att jag blev sjukt arg igår, och jag sa till honom att jag saknar den versionen av honom som jag trodde att han var men som jag insett inte ens existerar. Att hjärnan vet att han är en skit och jag är värd bättre (men att hjärtat inte hunnit ikapp). Förklarade också hur dåligt jag mår över det han har gjort mot mig och att det är hans fel att jag för tillfället hatar mitt liv. Han blev faktiskt tyst och sa att han skäms. Bra, sa jag. Det borde du.
Det var skönt att få säga åt honom! Det har jag aldrig gjort förut!

Däremot sov jag oroligt i natt. Drömde hela tiden att allting var ett missförstånd och att vi blev tillsammans igen. Vaknade och var hur ledsen som helst. Somnade om, samma dröm. Vaknade, ledsen igen. Om och om igen.. Vaknar hur tidigt som helst, går upp, gråter och känner mig värdelös, ensammast i världen och riktigt korkad. Hatar att jag gråter hela tiden.

Hur släpper jag taget på riktigt..? Låter ilskan som jag kände igår ta över sorgen så jag får något gjort..? Jag orkar inte ha det såhär mer!