Han är tillbaka och nu är det kaos igen... Orkar inte

Den man måste försonas med i sitt liv r sig själv. Man behöver också komma till en punkt eller plats där man orkar se livet och de människor som ingår i det som vad det och de är.

Det tär enormt att hata.

Inte i allsindar bhöver du ha en relation med din pappa.
Däremot skulle du själv må bra av att slippa hata.

För egen del har jag varit hjälp av att lära mig se olika personer i mitt liv som de de är utan att döma dem och släppa allt JAG hade behövt eller hur de misslyckats i förhållande till mig med svek och otillräcklighet.

Jag har förlåtit dem derras litenhet, deras rädslor och ångest som drivit dem att göra ibland förfärliga val. Det har sjunkit in att de bara är mäniskor, med svagheter och styrkor precis som jag. Jag har också fått se en del av hur det kunde bli som det blev.
Jag tror det är viktigt att en dag kunna se sina föräldrar ur ett vuxet perspektiv.

Jag kan känna ett stygn ibland över vad jag aldrig fick och jag har en stark längtan att lyckas ge min son just det.

Men hatar gör jag inte. Jag ältar inte heller.
Det är oerhört skönt. Jag kan leva framåt.

Så länge någon lever mitt i sitt så destruktiva beteende, måste man faktiskt klippa och hålla total distans, för att inte dras ner själv. Vad som finns på andra sidan det, med nya val och nya möjligheter, det är i framtiden att få veta. Och de valen är det först din pappa som måste göra.

Kram på dig gumman!