Inlägg från: JustMeAndMyLove |Visa alla inlägg
  • JustMeAndMyLove

    Han är tillbaka och nu är det kaos igen... Orkar inte

    Min pappa hinner knappt landa på Arlanda förän telefonen går varm här hemma. Alla är orolig och arga. I månader har han tiggt ihop pengar av släkt och familj pga hudcanser. Canser som det nu visar sig att han inte ens har. Men det är precis i pappas stil att göra så. Hans fru har äntligen lyckats skillja sig efter år av misshandel och hot. Min lillasyster (14år) skickar hela sitt studiebidrag till honom varje månad uppfylld av falska löften om att han tänker besöka henne, bli en bra pappa. Nu vill hon ner till Stockholm för att hälsa på honom, allt detta medan han super och pundar som om han vore ung igen. (För sina canserpengar).
    Det som gör mig MEST förbannad är att alla inte bara skiter idet! Det är en gammal jä**a gubbe som förmodligen inte kommer leva länge till men ändå ska det bli en sån jäkla drama kring honom.

    Slåss redan mot delar av släkten som anser att jag ska "uteslutas" pga min läggning. Nu orkar jag inte bråka längre, varför denna DRAMA kring allt?!
    Snart måste jag bråka med alla som inte fattar varför jag inte bara försonas med honom.
    Enligt mig krävs det MER än en sats sperma för att få kalla sig pappa.
    Enda anledningen till att han ännu kommer åt mig är för att jag inte kan släpa hatet jag har mot honom. Längtar tills den dagen han inte betyder något alls.

  • Svar på tråden Han är tillbaka och nu är det kaos igen... Orkar inte
  • JustMeAndMyLove

    Tack :)


    Moirie skrev 2009-09-09 18:53:04 följande:
    skickar en styrkekram
  • JustMeAndMyLove

    Nu kunde jag inte hålla mig för gråt längre.
    Tack för ditt inlägg, det berörde och satte ord på saker.
    Vet inte vad jag ska skriva mer än tack.

    Kram


    laris skrev 2009-09-09 18:53:27 följande:
    Hej vännen,Jag känner verkligen med dig och ja förstår hur du känner för jag har varit i samma släkthets. Det har tagit mig många år att sätta gränser för alla i familjen och verkligen visa att mina beslut ska respekteras och tas på allvar. Jag har hft problem med ena delen av släkten där vissa i min närmaste krets inte har accepterat att jag kapade av alla band. Till slut bestämde jag mig för att gå på kognitiv terapi och berabeta mina skuldkänslor och min ilska gentemot de. Idag känner jag mig befriad. De kan inte längre komma åt mig med enbart deras existens och jag känner inget. Ingen ilska, inget hat, och det känns så underbart.Det jag vill säga är att du ska göra allt i din makt för att bli kvitt hans spöke och din ilska gentemot honom för inget av det ger dig nåt. Du behöver inte försonas med han om du inte vill och om det påverkar dig negativt. Varför måste du göra jobbet med att gå på terapi och bearbeta allt när det är han som orsaker allt detta? Du har bara en du och du är värd att leva ett liv i harmoni utan magont så fort hans namn nämns. Bestäm dig för att han inte får kontrollera dig längre och gör allt osm finns i din makt för att rädda dig själv!Många kramar//Laris
  • JustMeAndMyLove

    Det verkar vanligt ändå, alla jag pratar med säger att man måste försnas med sina föräldrar. Blir galen på det.
    Säger stopp i de flesta fall, när det gäller pengar. Men nu oroar jag mig allt mer för min lillasyster. Han har gjort sjuka saker ochjag vill inte att hon ska behöva uppleva det sveket alla vi andra syskon upplevt.
    Men samtidigt kankse det är det som behövs för att hon ska inse vem han är...

    Ush nä jag hoppas det bara är över snart. Var så mycket bättre när han inte var i landet. Snart kommer han börja ringa med. Orkar inte höra hans röst, får magknip bara jag tänker på det.

    kikki kikki skrev 2009-09-09 19:22:36 följande:


    skönt att se att även andra kan hata sina föräldrar.Jag och min mamma har aldrig funkat ihop för hon har aldrig "vart" en mamma och aldrig ställt upp för mighon tog bara så mycket krafter av mig hela tiden utan att ge någe igen.En dag så bestämde jag mig bara för att nu räcker det!!!jag hörde inte av mig till henne och om någon frågar så säger jag bara att hon lever men är död för mig och betyder inget alls för mig.Hon var inte med på mitt förra bröllop 1995 och har inte sett mina yngsta barn som är 6 och 8 år.försök att komma till den pungten där du kan säga STOPP.du kommer att se att det lyfts 1000 kg från dina axlar
  • JustMeAndMyLove

    Jag har pratat med henne lite. Men hon är 14, arg och envis. Hon gjorde klart för mig att hon inte vill höra och att hon vill träffa honom och jag känner att jag hellre respekterar det och finns kvar för henne än tjatar iväg henne :/ Men det är svårt, så jäkla svårt att inte bara "beordra henne" att hon inte får träffa honom.
    Sen så kom hon till mig efter att ha bråkat om just den saken med både mamma och mina andra syskon. Och det känns ju som om hon måste ha nån kvar att anförtro sig åt. Hoppas bara hon är smart och ser igenom honom.
    Jag tror själv att hon är det. För när hon berätta att han bett henne om pengar för att kunna ha råd att träffa henne frågade jag bara hur det kändes? Att ha en pappa som ber om pengar. Och hon erkände att det var jobbigt, efterso hon hört att han lurat många på pengar.
    Så hon vet ju innerst inne..

    Oj va långt det blev :P Sorry


    shakynose skrev 2009-09-09 19:40:58 följande:
    Man måste inte alls vara kompis med sina familjemedlemmar! Om de bara utnyttjar och missbrukar så finns det väl all anledning att vägra all kontakt? Hat är däremot aldrig en bra känsla att hålla fast vid.Jag förstår att du är orolig för din syster, men allt du kan göra är att göra det klart för henne att han svikit dig och kommer att svika henne också, men när det händer så kommer du ändå att finnas där för henne. På det viset så kan det nog finnas en chans att hon ser igenom hans beteende lite tidigare. Hon kommer att komma ihåg vad du sagt om du säger det på ett sätt så att hon förstår att det inte handlar om ditt hat mot pappa, utan om din omtanke och kärlek till henne.
  • JustMeAndMyLove

    Har läst alla era inlägg, tack för alla vänliga ord!
    Jag har insett och måste erkänna för mig själv att jag klamrar mig fast vid nån slags förhopning om att han ska bli just en pappa.
    Bara den enkla meningen: "Jag hörde du brutit foten, hur är det?"
    gjorde mig glad. Han har ärligt aldrig förr frågat hur det är. Det låter konstigt för det är ju en "standardfras" men han har ALDRIG under min uppväxt frågat "hur är det".
    Men så blir jag bara ännu argare. Ska han komma NU och fråga hur det är? Jag vet att han bara för en vecka sedan låg medvetslös i Thiland för att han druckit/drogat. Det var pga det min mamma betalade hans flygbiljet.

    Min pappa är en stark karaktär, jag älskade att sitta i timmar och lyssna på historier om hans liv som fiskare, minns långa nätter på hans kontor vid den öppna spisen. GRejen var den bara att det enda han var intresserad av var problem. Om jag inte tagit droger, slagits, strulat i skolan tog han sig inte tid. Ville jag prata om mig, mitt liv, måsta han göra något annat. Han blev uttråkad om det inte handlade om honom, hans liv, hans insats.

    Nu blev det långt igen. Det är bara så mycket minnen och rädslor som kryper inpå mig nu när han är här igen. Han utsatte mig flera gånger för fysisk livsfara genom att leka med vapen, låta mig använda vapen, ge mig narkotikaklassade preparat då han hatade tanken på att jag gick på antidepresivt, han lämnade mig med missbrukare som var höga som hus ibland, när jag var lite glömde han mig överallt, på skolan, på stan, i affären.
    Det är så mycket att det blivit omöjligt att förlåta och det kommer ta lång tid innan jag kan släppa honom helt. Även om jag tänker försöka.

  • JustMeAndMyLove

    Ja jag ska kolla upp hur möjligheterna ser ut för att få komma till någon. Har inte råd med privat vilket är synd för jag har gått hos en man länge länge, han hjälpte mig otroligt men han är i en stad 10 mil bort, blir för dyrt :/
    Har inte så stort förtroende för psykiatrin efter allt slit med dem förr. Men det är ändå värt att kolla upp. Finns ju otroligt bra personer där med, det brukar bara vara så svårt att få tid och att få gå tillräckligt många gånger.


    PennyJenny skrev 2009-09-11 09:23:36 följande:
    Kan tänka mig att det rör om en massa i dig när du tänker tillbaka och att det finns många ouppklarade känslor. Jag håller med de som säger att du inte måste ha en realation till honom. Men som de säger, för din egen skull tror jag att du behöver ha någon form av professionell hjälp att bearbeta dina känslor och kunna lägga din ilska bakom dig. Att gå runt och vara arg, upprörd, ledsen, besviken och samtidigt bära på ett hopp om en förändring är tillslut fruktansvärt tärande. Att tillsammans med en terapeut prata om det, och få hjälp att hantera känslor kan vara väldigt givande och hjälpa dig att gå vidare i livet. Du förtjänar att känna dig hel och tillfreds i livet.
Svar på tråden Han är tillbaka och nu är det kaos igen... Orkar inte