relationsambivalent

Dramaförhållanden har man ju stött på, inget för mig heller. Men det finns ju ett mellanting och där kan det pendla förstås. Vad andra verkligen känner, tänker och upplever, vad de behöver och vad de har för gränser; det vet ju inte vi bara genom att iaktta utifrån.

Dock känner jag att när relationen står i centrum så är det lätt hänt att få ont i magen om relationen inte levererar rätt saker. Man ska både ta relationen på allvar och verkligen egnagera sig i varandra, samtidigt som man inte ska ha relationen i centrum så att allt ens känsloliv är en spegel av det man har ihop.

Man måste lära sig att leva med lite jobbigheter utan att man ifrågasätter hela relationen, kunna se vad som är viktigt. Inte få ont i magen för att man inte är eniga om allt. Och man måste lära sig att stå på egna ben och inte leta fel hos sin partner när det egentligen handlar om ens egna vägval i livet.

Har själv haft relationer där det växlat ungefär som TS beskriver. Jag gifte mig heller inte med de männen. Det behöver inte betyda att det var fel på de männen, det kan lika gärna ha varit jag själv. Bästa sättet att veta vad man vill är att verkligen leva och göra upp planer för sitt liv, inte fundera för mycket över sin relation. Man märker då om man faktiskt kan bygga ett liv ihop- eller inte. Där har man bästa svaret, inte genom alltför mycket analys. Hade jag analyserat mindre och levt mitt liv lite mer hade jag nog kommit till vissa insikter lite snabbare.

Så mitt råd är att TS ska fundera över hur hela hennes liv ser ut och fokusera på sig själv ett tag. Sedan kommer det att bli enklare att förstå relationen, eftersom jag tycker att den måste sättas i sitt sammanhang.

Hur känner du gentemot dina vänner och familj, jämför du dig där med? Eller gör du det gentemot din sambo mer än gentemot andra? Förväntar sig din familj t e x att du ska prestera men du klarar inter att leva upp tilld eras krav? Är det det egentliga problemet snarare än din sambo? Har du kanske sagt kraven förlågt för din egen del för att du inte kommer att bli som han eller är du för perfektionistisk så att du inte kommer någonvart? Vet inte om frågorna hjälper dig, ger dig dem att fundera över, inte för att du behöver redovisa några svar för oss här!

Och visst vet du att det också finns ett pris att ha den typen av karriär som han har? Känns det ok för dig att dela hans liv som det ser ut och nujta av fördelarna och tycker han att du duger även om inte är som han? Vad uppskattar han hos dig och vad uppskattar du hos honom på det rent mänskliga planet. Litar ni på varandra? Kan ni peppa och trösta varandra?