Klart att man inte ska stanna i en relation som man inte mår bra i, vill satsa på eller får en att må bra. Men man är två i relationen och även när man väljer att göra slut tycker jag det finns en poäng i att fundera på vad man lär sig och tar med sig också om sin egen roll. Inte minst för att själv kunna göra sitt nästa förhållande bättre - att göra om samma misstag (om man känner att man gör det) är ju rätt meningslöst.
Såna skillnader går ju att se förbi om man har ett jämspelt utbyte av varann på andra plan och är överens om att den där skillnaden är helt ok. Men vägen dit är inte självklar heller såklart, samtidigt som projektionen av hur lyckad han är kanske inte ska få stå ivägen för det som är eller kan vara bra hos er heller. Tricket är att inte se projektionerna (det är lätt att tycka och tro om andra) utan se människan. Kanske ger du honom nåt långt viktigare t ex? Eller så är skillnaden oöverstiglig, det finns inget allmängiltigt svar på det utan bara det svar ni tillsammans skapar.
Nej men känner man att relationen tar mer än den ger och man tassar på tå hela tiden så är den kanske inget att satsa på. Men som jag sa kan jag tycka det då är viktigt för ens egen skull att man har funderat igenom vad det är man går från och vad man går till istället så att man inte upprepar samma mönster i nästa relation. Viktigt för mig är iallafall att man lär sig och utvecklas, också av sina sämre erfarenheter.
Bara att acceptera sin egen osäkerhet är nog ett stort steg mot att känna sig själv och formulera en vilja, även om det inte känns så i första taget. Men i backspegeln tror jag man kans e att det var början på en vändpunkt. Att sätta upp en egen tankedeadline är nog väldigt bra. Vad säger din kille?
