svartsjuk på hans kompisar...!! (lite långt...)

Hade liknande problem, men efter ett och ett halvt, två år blev jag den huvudsakliga personen i hans liv, och han i mitt. Men det tog ju lång tid innan relationen mognande och man nästan började idenifiera sig som vi, istället för "jag och han"... Även om vi förlovade oss innan.

Jag känner par där tjejen följer med killen när han ska umgås med sina kompisar, men jag känner även par där de umgås var för sig med sina vänner. Jag kan förstå att du ibland vill följa med, men du måste ju också låta honom umgås ifred med sina vänner. Du vill väl umgås med dina vänner ifred, utan att han är med? Många kvinnor gör misstaget att minska på umgänget med sina vänner, för att följa med sin kille när han träffar sina vänner. Tar det sedan slut, så står de där. Utan vare sig hans eller sina egna vänner.

Du undrar också när han beteende ska ändras. Är inte det också typiskt oss kvinnor, att vi alltid vill ändra på våra pojkvänner? Kanske ska man leta efter en pojkvän som är sådan man vill ha honom, så slipper man göra sig omaket att ändra på honom.

trådstartaren här... ja, håller med om att det tar tid - och att man givetvis ska behålla sina vänner, självklart! Jag tänker inte ge upp mina vänner (har inte minskat umgänget med dem nämnvärt) och begär inte att han ska göra det heller, bara att han så småningom ska sätta mig i det främre rummet eftersom vi ju kommer att vara gifta om ett par månader. Och då kan han ju inte bara släppa allt när bästa kompisen ringer och vill hitta på nåt och rusa iväg, eller hur? Nää, jag vill inte ändra på honom - hans sociala kompetens är en av sakerna jag verkligen gillar hos honom - så jag bidar min tid och hoppas att han så småningom ger mig lika mycket utrymme i sitt liv som hans vänner har. Tack för synpunkterna! :)

Hm, jag misstolkade dig nog. Du förstår, jag har sett några kvinnor tappa hela kompiskretsar för att de bara börjat umgås med pojkvännens vänner.

Kan det vara så att han inte är van att ni är två och faktiskt inte tänker på att bjuda med dig på aktiviteter som skulle vara naturligt att gå på som par? Eller tänker på att det är ni två nu och agerar som han gjorde som singel? Vet inte vilket råd jag ska komma med, har inte varit med om detta själv. Om saker ska ändras med tiden, så kanske man måste komma med en liten knuff här och en liten kommentar där. Män kan vara lite tröga ibland, så det är inte säkert han inser allt själv.

Vi har ett litet problem med det där. Jag vill inte tränga mig på när han ska umgås med sina vänner, utan väntar på att bli medbjuden. Och han tycker att det är självklart att jag får följa med, så han kommer inte på att fråga mig, utan antar att jag inte vill ifall jag inte säger något...

trådstartaren här igen... ja,jag känner igen mig i allt ni skriver, faktiskt! Han agerar i mångt och mycket på precis samma sätt som när han var singel, faktum är att han sedan vi blev ett par har sagt att han verkligen inte har några "fritidsproblem", dvs eftersom han inte har nån nu... ;) Nåja. J.J., jag känner igen mig! Jag vill inte inkräkta i hans vänkrets utan vill bli en naturlig del av den utan att han fördenskull ska känna att han inte får "ha den ifred..." (ja, så har han faktiskt uttryckt det). Så... vi får se, hans kompisar utgör nästan 60 procent av hela gästlistan - och det är över hundra inbjudna - då förstår ni säkert att de är många...! Kram på er för att ni finns.