Är det någon annan som känner att era vänner är missundsamma???

Japp. Tyvärr av min egen syster som blev helt bananas och nu inte kommer på vårt bröllop. dessutom skulle hon vara gudmor åt våran son och tärna till mig... Hon klarar väl inte av att jag får uppmärksamheten...
Har flera "vänner" som helt plötsligt har sagt att de inte kommer bara för att de helt enkelt inte kan unna nån annan lycka.

Japp. Tyvärr av min egen syster som blev helt bananas och nu inte kommer på vårt bröllop. Dessutom skulle hon vara gudmor åt våran son och tärna till mig... Hon klarar väl inte av att jag får uppmärksamheten...
Har flera "vänner" som helt plötsligt har sagt att de inte kommer bara för att de helt enkelt inte kan unna nån annan lycka.

De flesta av mina vänner och släktingar verkar som tur är genuint glada. Men ibland märker man tendenser... Pratar med en nära vän om några andra gemensamma vänner som planerar att förlova och gifta sig ganska snart.
De har inte varit tillsammans så länge och träffades i smyg först så det är lite oväntat i bekantskapskretsen.

Jag tycker just det... Det är lite oväntat men väldigt kul!

Min vän kommenterar att det inte alls är roligt! Utan bara töntigt och dumt!

Jag säger lite skämtsamt att säger du det om oss också?

Hennes svar blir... : Näe. Allafall inte lika mycket.

Kul... Vi är töntiga och dumma. =P

Fy vad trist!
Jag tycker det är så trist. Visst jag förväntar mig inte att folk ska tycka att min dag är lika speciell som jag tycker att den är men att helt utan anledning bara flippa.

Jag trodde verkligen att min bästa vän skulle hjälpa mig men hon bryr sig verkligen inte ett smack om mig känns det som. Gör en bara besviken om och om igen.
Jag utgår ju ifrån hur jag själv är som person och jag kan ju verkligen säga att den dagen en vän gifter sig så kommer jag aldrig kunna vara så taskig mot henne så som hon varit mot mig. Men som min blivande säger. "Man måste döma folk efter vad dom gör och inte efter vad dom säger."

Samma här. Min syster lovade att vi skulle göra det mesta tillsammans och hon skulle vara så hjälpsam. Har inte sett nåt av det och nu ska hon inte ens komma :-O
Hon flippade ur när jag sa att jag inte tyckte att jeans passade sig i följet. Det känns som att hon bara letade efter nån orsak...
Hade det varit tvärtom så hade jag varit överlycklig för hennes skull och velat hjälpa till och vara delaktig. Framförallt hade jag sett det som en ära att få vara vid hennes sida, men vi är visst väldigt olika...

hm ja jeans är väl snyggt men kanske inte på ett bröllop.

Min kompis erbjöd sig att fixa serveringspersonal och hjälpa mig med dekorationerna men gällande personalen skickade hon ett mess å sa kontakta dessa å fråga om dom kan ställa upp! VA??Sen när jag frågar när vi ska åka å ta mått och köpa dekroationer får jag till svar.. hmm ja jag är ledig om en månad!! skojar hon eller vi gifter ju oss den 11 juli!!
Nu har jag lagt ner allt. Min underbara svärmor har fixat serveringspersonal och jag å min mamma tar hand om dekorationerna.

Så trist för detta är en väldigt nära kompis sen lääänge och det finns inget intresse att hjälpa till.

men det är som du säga man är ju väldigt olika.

Man ska nog inte underskatta betydelsen av att man gifter sig. Min blivande man har en vän som han trodde ville honom allt väl och denne vän menade att de var så nära vänner så - denne "näre" vän har ännu inte förmått gratulera till bröllopet. Men jag vill inte kalla vännen missunnsam, snarare självupptagen med sina egna bekymmer (singel, använde min blivande man som en sorts krycka innan jag dök upp och allt ändrades, gissa om jag är impopulär hos den vännen, bröllop eller ej.....). Vårt beslut har påverkat många, det är helt uppenbart. Jag förstår det och jag tror att det en del behöver lite tid bara.

Går jag till mig själv minns jag hur jag fick en rejäl tagg i hjärtat när ett syskon skulle få barn, detta för att jag inte tyckte att relationen jag befann mig i då var bra, jag var olycklig. Jo, jag gratulerade, självklart. Men just då var det nog mest för formens skull. Och visst kunde jag glädjas så småningom. Och jag tycker om mina syskonbarn och bryr mig om dem även om det var jobbigt just då! Missunnsam? Nej, men oförmögen att kliva ur mig själv. Min egen situation ställdes ju på sin spets när ett yngre syskon tog ett stort kliv framåt medan jag och min sambo grälade om vilken film vi skulle se. Sanningen blev väldigt brutal för mig minns jag, säkert för min sambo också. Kort efter det att mintt syskobarn föddes separerade jag och min sambo. Slump? Nej, jag tror inte det.

Därmed inte sagt att man inte har rätt att bli arg eller ledsen när utlovad hjälp uteblir eller när folk inte ens kan uppbringa ett artigt grattis. Men när vi väl konstaterat att vi är ledsna eller arga så är det bara att leva med att vi inte kan påverka andra.

Det är inte värt att hamna i konflikt med folk om ett bröllop. Däremot kanske man får insikter om personer som det blir svårt att skaka av sig. Det är ju inte alls ovanligt att vid de flesta större förändringar i livet så försvinner vänner medan kanske nya tillkommer. Ett bröllop är inget undantag.

Jag hoppas du hittar ett bra sätt att förhålla dig till det som händer omkring dig. För det händer faktiskt omkring dig, inte hos dig. Din dag är lika viktig för dig och din blivande man oavsett, eller hur?

Bride in the city: kloka ord!

Usch vad tråkigt, men det finns alltid en anledning till denna missunsamhet...och ibland har man inte vett att hantera sina känslor rätt utan hanterar dem efter hur man känner...

Håller med. Kloka ord.

Men när man själv ställt upp i ur och skur. har åkt över hela landet när hon har behövt mig så hoppas man ju på att man ska få lika mycket tillbaka. Men så är uppenbarligen inte livet.
Men jag har ju som sagt sett nu hur hon är och jag har svårt att se att hon kommer att vara en vän i framtiden.

Tack för alla kloka ord får en att se på saker i ett annat ljus. Alla kanske inte är så säkra i sig själva att dom inte kan unna och glädjas åt andras glädje och dag.
Ska verkligen försöka avdramatisera allt. Inget ska få förstöra min dag