Man får inte alltid som man vill...
Jag känner mig lite nere just nu. Jag fick igår ett brev från en av mina kusiner, den enda från min pappas sida. Hon är självklart superglad att jag ska gifta mig nästa år.
Det som gör mig så ledsen är att hon har sedan jag typ var fem år varit ett självklar val till att vara min brudtärna, hon och jag hade en toppenbra relation till varandra. Hon var mer som en lilla syster till mig... tills för några år sedan.
Det finns ingen möjlighet för henne att vara med på detta nu. 
För några år sedan hände en sak som för alltid kommer att göra så att hon är utanför vår gemenskap. Jag vill inte gå in på detaljer men jag kan lugnt säga att de flesta i min släkt, speciellt min pappa inte kan/vill/orkar vara i närheten av henne. alla i hela tjocka släkten vet om det som hände. Jag är den enda som har kvar kontakten med henne och som träffat henne ett antal gånger. Hon bor lite för långt borta för att det ska vara enkelt att träffa henne mer än vid enstaka tillfällen.
Det känns riktigt jobbigt då jag fortfarande tycker mycket om henne och skulle bli jätte glad om hon kunde vara med, men jag vet att alla andra i min släkt skulle tycka att det var jobbigt, inklusive henne själv. Då kan inte jag vara självisk och säga att hon ska vara där. Jag kommer inte heller att tycka att det blir så trevligt när jag ser hur alla andra tycker att det är jobbigt.
Det var inte riktigt hennes fel det som hände, men det är något som de flesta inte kan förlåta, inte ens hon själv...
Jag vet att jag kommer att sakna att ha henne där och det är det som gör det så jobbigt.
Är det någon annan som har varit eller är i en liknande situation? Har ni några tips för vad man kan göra för att ändå få henne att vara med även om inte fysiskt närvarande? Jag vill inte riktigt göra det som man kanske gör för de som gått bort som att tända ett ljus eller liknande men något.
Kanske jag kan knyta an till det.