Jodå. Under tio år har det hunnit stötas och blötas på alla sätt där finns faktiskt.
IBLAND erkänner han att han noig inte gör så mycket.
Det är så här: Jag har en inre ivå som är jättefin och välstadäd och estetisk. Den lever mitt lata jag inte upp till, och jag ställer mig heller inte och gör allt med martyminen, för under tidn hinner jag bli monsterarg.
NÄR jag städar är jag mycket bra på det. Både för att min mamma är närmast pedant-vilket jag INTE är, och för att jag jobbat med städning.
Tror en del av min slarvighet är just att det alltid varit så mycket lock och städ i mina arbeten, så när jag är ledig så vill jag inte.
HAN kommer från en familj där det är skitslrvigt, allt 2ordnar sig" och det är mor i huset som gör allt. Hon är rätt slarvig själv-utom ordnngen i skåpen i köket. Där står allt exakt.men disktrasan...och handdukarna...och inne i kylen...blääää!
Han SER inte skiten och har liksom inte inom sig att "Nä nu får vi fan ta och dra ett varv här"
OCH han är jättelat och trött av sig. Vila, dricka kaffe, sitta naken på altanen, grilla och ta en öl...livet på en pinne.
Han känner inget "nu måste vi hitta på något" (däremot "nu måste jag jobba ett extrapass)
Så, hans flit och omsorg är på urmodigt traditionellt vis att åka till jobbet och när pappa kommer hem vill pappa se Rapport...
Det stör honom inte hur kaoset råder. Däremot blir han väldigt impad om jag gör fint och så.
Problemet här är ju vår lilla lilla yta där det hela tiden blir precis likadant som det var nyss.
Han själv TYCKER verkligen att"jag GÖR ju för fan inget annat än diskar" och upplever att han är så huslig.
Det är han inte.
Inte jgga heller om man jämför med pynt-majorna jag känner som har sååå finte jämt och ber om ursäkt för lite skit i hörnen som inte ans syns.
Här syns det!
Det jag är ute efter är ett gemensamt intresse. Dvs att HAN ska initera saker och ting så jag slipper tjata. Det kommer aldrig att bli så.
Därför rullar det för deetmesta på, vi kan garva en del åt hur han är, jag kan ha tålamod och inte gapa...men idag blev jag galen.
Just idag, när jag nog egentligen helst hade velat gråta en skvätt över att det känns som om ag ska få mens precis när som helst och jag inte vet om det är bra eller dåligt och jag är trött på att vänta och räkna.
Han är å sin sida helknäckt över vår JÄVLA bil.
Upplagt för orkan.
Skall bara komma på något gott att ha till, pastasås kanske...
