Hur göra vid dödsfall inom familjen?

Jag kan bara beklaga sorgen. Som alla andra säger det är långt tid kvar. Och vet du din svärmor kommer alltid att vara med er. Jag tycker ni ska köra på. Det kommer bli en ljusglimt. Efter begravingen att se fram emot.

All min sympati i er svåra stund.

Hur ni ska göra är förstås helt upp till hur ni själva känner inför det. Rent etikettsmässigt kan ingen klaga om ni genonmför det - bröllop bryter sorg. Mänskligt kan ingen klandra er om ni trots det vill ställa in.

1 aug är ganska långt bort dock och livet måste gå vidare. Jag skulle nog fortsätta planera. Men så gifte vi oss precis i samband med att min far gick bort och begravdes också. Det var såklart inte planerat eller medvetet men i slutänden kunde vi inte välja - och det kändes inte fel för oss. Vare sig då eller efteråt. Tvärtom var det för vår familj viktigt att också få samlas kring något ljust och varmt, en glädje och att få umgås mycket med varann just då dessutom.

Jag beklagar sorgen.

Min kusin skulle gifta sig 1 månad efter att min mormor dog och då sköt dem fram bröllopet 5 månader för de tyckte att det kändes rätt.

Det är egentligen bara ni själva som kan avgöra det, men jag tycker att de tär helt okey om ni fortfarande har ett bröllop 1/8 för då kommer det ha gått några månader. Sen tycker jag att lappen var ett jättebra förslag och jag tror faktiskt att din svärmor hade velat att ni skulle ha bröllopt då.

Beklagar sorgen.

Bröllopet tycker jag ni skall genomföra trots allt om ni känner att ni orkar.

5 månader innan min mans 40-årsdag avled hans lillebror, bara 24 år gammal. Förståss ett hårt slag inte bara för hans bröder utan också för mina svärföräldrar och andra släktingar.

Makens 40-årsfest blev ett sätt att "visa" släkten att den närmaste familjen trots allt gått vidare i livet och att det nu var "ok" med fest och glädje igen. Hans fest blev lite av en vändpunkt för många (och vi bjöd till större fest än vi hade gjort annars).

Brodern nämndes under minglet "alla tänker på NN men idag är det 40-åringens dag och vill skall inte sörja utan glädjas" ungefär. Det blev trots allt en mycket glad och uppsluppen fest även om brodern förståss fanns i tankarna hos väldigt många.

Det jag menar är att det inte bara är för er egen skull det är bra att genomföra bröllopet, det kan också vara bra för resten av släkte. OM ni känner att ni orkar genomföra det förståss.

Beklagar er stora förlust.

4 månader är inte lång tid i ett sorgearbete dock behöver man under den tiden se att ljuset finns och livet går vidare.

Att ha festen i augusti tror jag inte alls är fel och någo som din svärmor ju velat. Jag tänker dock på att det är mkt arbete med att planera. Vet inte hur långt ni kommit och hur stort ni tänkt ha eller hur mycket som ni ska göra själva. Kankse kan det bli ett sätt att få tankarna på annat håll men det kan också var så att det blir för mycket att både sörja, arbeta och planera ett bröllop.

Tycker alltså inte alls att det är fel, bara ni orkar med.

Beklagar sorgen !*kramar om *
tycker inte heller att det är fel om ni gifter er då ni hade planerat in att göra det om ni orkar och om din svärmor hade velat det så är det ett fint sätt att hedra henne. Men som sagt var.. ni måste känna att ni orkar!

Jag gifter mig imorrn. Min mamma gick bort för precis ett halvår sedan. Det har varit ett tungt halvår, men jag är så glad att jag haft bröllopsplaneringen att skingra tankarna med. Jag tror ingen tar illa upp tvärtom som många skrivit behövs det något positivt.

Mamma hade velat att vi genomförde våra planer, det är jag säker på. Jag börjar gråta nu när jag skriver.

Det ska vi göra!

Jag läser ditt inlägg, Solhatten, med tårar i ögonen. Har ju tidigare skrivit ett inlägg när svärmor var sjuk. Jag beklagar verkligen det som hänt din familj!

Jag vill gärna delge alla ett fint citat som jag hört vid en begravning en gång. Vet inte alls var det kommer ifrån, det har dock satt sig på hjärnan.

"I de svåraste stunder, behöver vi varandra"

Kanske är det som många redan skrivit att det skulle vara bra för alla i familjen att få träffas under glada omständigheter några månader senare.

En stor kram till dig! Berätta gärna hur det går.

som någon skrev, att det känns bra att samlas kring något positivt. vänta ett par veckor med inbjudningarna men kör på, hoppas ni känner vad som är rätt tillsammans!

Det är ju upp till var o en,. själv skulle jag aldrig ha ett bröllop om inte minst 1 år har passerat.

Vill du förklara närmre varför?

För att efter 1 år så har vi en minnestuden för att avsluta vår "sorg period". Dem första 40 dagarna bär vi endast svartakläder, vissa bär svart i 1 år tom.

Enligt våra seder så ska närmaste famijen ej ordna bröllop, då kan man inte räkna med att häften av gästerna kommer. Vi har starka familjeband inom vår kultur.

Jag skulle bli oerhört ledsen ifall någon nära släktning väljer att ha bröllop ifall en i familjen skulle bort, skulle aldrig gå på bröllopet efter bara några månader.

nu har jag förklarat lite närmare...

Vad intressant! Vilket land /kultur/religion är det den sedan kommer från?

*nyfiken*

Syrianska ortodox kyrkan

Land: nånstans i mellanöstern :)
Kultur: Syrianer
Religion: Kristna ortodoxa
Språk: arameiska/syrianska

återigen tack för alla svar!

Vi har nu bestämt oss för att följa våra planer. Vi har bratat med familjen och en del släkt och vänner och alla är eniga. Vi skickar ut inbjudningarna till den halvan av släkten som inte är berörd nästa vecka och väntar lite till med de övriga tror jag. Och som jag skrev tidigare så skickar vi med en lite lapp om att vi önskar en ljus och glad fest trots det som hänt.

Känns faktiskt skönt att ha tagit ett beslut, den sista tiden nu har allt i vår tillvaro varit stora frågetecken.

Vad skönt det måste kännas att ha alla med sig på det sättet! Jag är övertygad om att ni kommer att få en underbar dag att minnas för livet!

Varma kramar i både er glädje och er sorg!

Jag tror att det är det viktigaste - att ni har fattat ett beslut - inte vad det beslutet är. Sålänge det känns rätt för er så är det rätt.

Lycka till!

Ett (tror jag) kinesiskt ordspråk som hjälp mig i svåra stunder är

du kan inte hindra sorgens fåglar från att flyga över ditt huvud, du kan bara hindra dem från att bygga bo i ditt hår.

Hur hårt det än känns i stunden har man ett val, att gräva ner sig eller gå vidare. Sorg skall man förståss känna, något annat menar jag inte, men någongång måste man välja att avsluta sorgeperioden och gå vidare med resten av de levande.

Hoppas ni får ett fantastiskt bröllop med många glada gäster!!

Och här är seden att ett "bröllop bryter sorg".

Jag tycker ni gör helt rätt. Vem blir gladare om ni skulle ställa in, vad hjälper det? Istället tror jag att ni kommer känna att din svärmor är med er, väldigt starkt. Detta är ju vad hon hade velat!

Lycka till!