varför får alla påpeka mina "brister"?

BMI är jag också vldigt kritisk mot. Om inte annat så läste min läkare ut mitt BMI och skulle GENSAT skicka in mig på ätstörningsklinik här i Gävle.
Men jag har ju inte ätstörningar, sa jag skräckslagen.

Ja men har man BMI under ditten och datten så SKA man in på klinik!

Bra att en läkare kan göra en hälsobedömning utan sin lilla kalkylator tyckte ju jag då....

Min sambo kom hem med en bok häromdan som hon hittat på Ica mxi. "Går upp i vikt" hette den. Jag har börjat läsa den och det är inte bara det att det finns tränings och kost-tips som betyder mest utan att få läsa en bok om en massa nadra kvinnor och män som har samma problem, som går i samma tankar och utstår samma galna komentarer av sin omgivning.

Hahaha! Men du det där har jag också velat skrika :P I allafall något liknande!
Min mamma såg också likadan ut när hon var i min ålder och hon är än idag smal. Min pappa är också smal och gick inte upp i vikt förrän han började äta vegetariskt (jättekonstigt men jag har sett det med egna ögon)
En sak jag tycker är viktigt när man vill blir större eller mindre är att inte utgå efter vikt utan efter mått. Som överviktig kan man träna och bli slankare men samtidigt väga lika mycket eftersom muskler vägen mer än fett.
Själv har jag mina mål i cm :)

Det är skönt att ta del av era historier. Även om jag förståss inte önskar någon att behöva skämmas för sin vikt, varken som under- eller överviktig.
jag är nog i samma "storlek" som din syster, JPerlestam. Min lillasyster lider också för sin undervikt. Inte fysiskt utan för att hon är retad i klassen. Vet inte hur många gånger jag tröstat henne när hon brytit ihop hemma över elaka kommentarer.
Och det känns ju fel att man ska behöva gå upp för att folk runt omkring än ska hålla käft (ursäkta uttrycket). Nu mår inte jag riktigt hundra och det kan delvis bero på min vikt/ämnesomsättning men jag är inte sjuklig på något sätt. Trötthet och järnbrist hittar man hos de flesta kvinnor/tjejer :)

Det där med rödvin var en intressant grej! haha! Har visserligen bara alkoholfritt hemma :p

I stundens hetta efter att jags krivit här i BT idag bestälde jag en STOR bur proteinpulver på gymgrosisten. Men jag borde lärt mig vid det här laget att pulver och piller inte är lösningen för någon... Men man kan ju prova.
Är lite extra kännslig just nu med kan jag erkänna då min hund ska tas bort på Torsdag. Har en tråd om det med här på BT som ni kanske sett. Man orkar inte höra en massa skit när man redan är knäckt..

Ja nu blev det svammel igen från min sida. Tack för alla svar!
Kram på er

Besatheten i att mäta människor efter vågen är sjuk... Har en syster (adopterad) som lidit av anoreksi. Hon var smal som bara den när hon var på en modell casting för ca 8 år sedan. De såg på henne i två sekunder och sa: Gå ner 5-10 kilo till så kan du höra av dig..."
Ett år senare fick hon läggas in då hon blivit besatt av att svälta sig själv.
Inte fan sa jag: Ta en kaka till! När vi träffades efter det. Eftersom hon reda fick hjälp så sa jag bara att jag fanns där om hon ville prata. Ville hon inte så har inte jag med det att göra.
Jag själv har inte fått piller, läkarhjälp på det sättet då jag inte vill ha det. Jag äter redan tabletter mot sömnstörninar, deprition och panikångest (yes, vist vill ni bara dö för att vara jag?) och är allmänt skeptisk mot att stoppa konstiga hormoner och ämnen i kroppen. Håller just nu på att långsamt sluta med alla mediciner men det tar tid och är väldigt påfrestande då jag ätit dem i ca 10 år, sen jag var 12-13.

Det faktum att jag är smal har faktiskt gjort att det tagit dessa 10 år innan någon äns tänkte tanken på att jag kunde ha hjätfel och att jag kanske inte alls svimmade och var yr jämt för att jag inte åt (eftersom jag ju faktiskt åt bra).

Ja, nä, nu är jag less och aggresiv igen. Hunden är jättedålig och jag känner mig maktlös, han ligger här bredvid och jag kan bara tänka på att på Torsdag är det sista gången jag ser honom vid liv.... Dessutm är grannen galen och slår väl snart sönder hela trapphuset. Dags att ringa polisen igen! OT jag vet men fan va less jag är!

Det är ju just det, man får ingen hjälp eftersom manb "bara" är underviktig.
Jag måste äta många gånger per dag, småäta, bara för att orka med det vanligaste, duscha, stäöda lite, diska och gå ut med hunden.
Nu när jag jobbar äter jag en ordentlig lunch, en ordentlig mioddag pluss två proteindrinkar per dag.. Dessutom äter jag en enorm frukost, TVÅ gånger innan jag går till jobbet (kliver upp tre timmar innan jag börjar) och småäter hela tiden.
Med den "strikta dieten" lyckas jag i alla fall behålla mitt BMI på 15,9 trots att jag har ett hårt och krävande fysikst jobb.

Energinivå? Megalåg, sover minst 12 timmar per natt bara för att palla med.

Men läkare vet inte vad de ska säga, ta lite mer smör på mackan se en, då började jag skratta och gick. Vad är det för sak att säga när jag förklarat hur mycket jag äter???

Men apropå att det är bra att folk kan påpeka om de tycker nått står fel till. Vist det är bra att man vågar men gör det som en vän. Man behöve rinte säga: Men gud va smal du är? Äter du inte?

Man kan fråga om allt är bra, hur går det med vikten? Du vet att du kan komma och prata med mig om det är nått som tynger dig etc.
För som med det mesta handlar inte anorexi om mat utan om en förvrängd syn på sin egen kropp. Och det hjälper inte att folk påpekar att man borde äta...

Ja inte ser jag på BMI som nått jag utgår ifrån helt. men det är tydligt att jag är lite väl långt under "normal" värdet.
Nä jag utgår ifrån mitt mående. Svaghet, trötthet och illamående konstant. Har väldigt dåligt imunförsvar, har så gott som konstant feber och lider av många sorters problem både fysiskt och psykiskt.
För att få nån rätsida på det har jag bestämt mig för att koncentera mig på kroppen nu, man kan inte må psykiskt bra om man ständigt har ont och är sjuk.

Hoppas bara jag lyckas för nån hjälp får jag inte. Erbjöds hjälp på ett ätstörningscenter, men det är ju inte det som är mitt problem. Dietist skulle ju vara nått att gå hos men jag litar inte på dem i vilket fall. Alla ska vara så extrem. Jag tror på lagom är bra, att man ska lyssna på kroppen och varriera både kost och träning så mycket som möjligt..

Men ja vi får väl se om det går!

Problemet är att jag gått i therapi i nästan 10 år. 8 år aktivt (en gång i veckan eller mer)
Jag vet var i mina problem ligger, lider av panikångest, agorafobi och kraftiga sömnsvårigheter så jag äter mycket medicinering just nu för att klara av att jobba i Norge.

Jag har varken råd eller tid med therapi nu men vill ha hjälp med att ta reda på vilken kost är optimal för mig.
Jag kollade och hörde mig för om det här centret och tyvärr är det en "Bitten-variant". Säg vad ni vill om henne men sockerhatet är löjligt långt gånget enligt mig. Det är helt enkelt inte okej att påstå att sockerberoende har det värre än heroinister. Och det säger jag då jag upplevt båda beroendeformerna.

Jag har aldrig stulit för att få tag i socker om man säger så...

Nej jag vill komma till en vettig person som inte snöat in sig på ETT spår! Och det verkar omöjligt. Antingen ska man äta noll fet eller bara fett - inge socker eller bara socker. Kan ingen kiomma med en normal-nyttig diet? förmodligen inte... nej jag tror inte jag skulle kunna lita på en dietist heller och verkligen inte på någon på ett center för ätstörningar.

Jag är själv lättpåverkad och har förr fallit för både den ena och den andra varrianten av behandling och har farit väldigt illa av det ett antal gånger.

Nu på senaste gick jag ner i vikt för att jag inte hade råd att äta. Det är den vikten jag kämpar med att gå upp igen nu. Så mat måste gå långt före therapi just nu!