Hur håller ni gnistan vid liv?

Vi har ifs inte vart tillsammans så länge, är inna på andra året tillsammans. Eftersom båda är arbestlösa blir det mycket tid till att vara tillsammans. Blir det för mycket så tar jag e promenad och hälsar på mina syskon eller mamma och pappa. Likadant för han, tillsammans brukar vi titta på film eller tv och hålla om varann och ligga så länge vi kan i sängen och prata och hålla om varann. Resor är vad vi har gemensamt så det händer att vi åker iväg. Annars så har vi våra hobbys som tar den mesta tiden. Ibland så retar vi varann på ett rolig sätt vilket alltid slutar med att vi ligger på golvet av skratt :) Lägger mycket tid på att pussas och säga fina saker om varann med vilket få mina fjärilar att flyga regält iaf :)

Kan tänka mig att även efter 10 år så kommer vi ha lika kul med varann. Ska också skaffa oss ett Xbox så vi kan spela mot varann lite. (tröttnat på att förlora i monopol XD )

Svårt att rent praktiskt hinna med alla romantiska utflykter och långa frukostar där man kan sitta och titta varandra i ögonen.

Men det är klart det finns vissa tillfällen om man prioriterar rätt.

Ska gifta mig för andra gången nu i vår och känner väldigt starkt att jag vill att allt ska klaffa och att det ska hålla länge, länge.
Vill inte göra samma misstag igen. Vardagen slipper man ju inte undan hur man än bär sig åt.

Jasmina E skrev 2009-01-12 16:50:33 följande:

Jo, just på den fronten är vi lite priviligierade - jag jobbar deltid, mannen inom vården, långa pass när han jobbar men långa ledigheter emellan, och inga småbarn har vi. Det underlättar mycket tidsmässigt.

Fast egentligen tycker jag inte det är de romantiska utflykterna som är den största grejen, utan just den där omsorgen i vardagen. Ett litet exempel: varenda gång min man ser att jag diskat/tvättat/dammsugit osv så tackar han mig för det. Och jag gör detsamma till honom. Dag ut och dag in. Att ge varandra en komplimang när det minst förväntas. En kram hinner man alltid med. Ett gulligt sms. Och att man tar upp saker man går och tänker på, inte släpper kommunikationen.

Mycket handlar om inställning - att ett förhållande aldrig är klappat och klart utan man måste skapa det på nytt varje dag. Ingen vet hur morgondagen ser ut.

Vi har massa löjliga smeknamn på varandra. Vi har varit tillsammans i 8 år och ska gifta oss nu i Maj. Vi har inte så mycket myspys eller åker iväg på små utflykter. Men vi har närheten och vi rör varandra så ofta vi kan och det är hej puss och hejdå puss. Även om det är rutin så saknar man den så fruktansvärt när man inte får den pga gräl eller stress. Vi gillar att göra samma saker, filmer, mat. Och vi tycker om att resa till vårt ställe på semester. Så det är inte så mycket kompromisser. Han är min bästa vän!! Som jag får bli arg på. Vara grinig mot. Och jag får tåla samma saker tillbax.

Många visdomsord här, jättehärligt

ja jag säger bara som så att det där med att hinna med varandra försvinner ganska mycket när man får barn o ännu mer med barn nr 2 iallafall de första åren då de inte klarar sig själva.
Nu i höst har vi äntligen kunnat få en stund kvar ensamma i sängen på helgmornarna, barnen kolla bompa o mamma o pappa tar en snabbis i jul hade vi några dagar ensamma o njöt verkligena v denn tiden tillsammans, jag lovar de stunderna blir så mycket mer värda när man inte är van att ha ensam tid som par
O visst flyger fjärilarna in i mellanåt o framförallt nu under bröllopsplaneringen kan jag känna räcker många gånger att vi tittar på varandra så får man alldeles varm bommul runt hjärtat Vi har hållt ihop snart 10 år så vi känner varandra utan o innan o pratar om allt som är jobbigt ( o positivt ) i höstas har vi haft en rejäl down med allt runt omkring oss jag pluggar o har de tufft gubben jobbar , vardagen ska funka o barnen hemms sjuka stup i kvarten, den lilla trotsog på sitt vis o den store för sig... o en massa andra saker runt oss som tynger, men åndå ahr vi vetat att de e VI mot världen
MEN när pirret kommer då känns de extra

Det som jag erfarit och som brukar kunna vara ett hyfsat hot mot friden är just när man börjar ta varann för givet och tappar själva passionen. Men det är ju nog så svårt att behålla gnistan med ett par småbarn också.
Någon sa en gång att den bästa medicinen är kort och gott att prata, skratta och knulla.
Det tyckte jag sa allt faktiskt

Vilken intressant tråd!

om jag känner mig förälskad? Beror ju helt på hur man definierar förälskelse men nja, jag måste nog erkänna att jag inte känner mig förälskad på det sättet längre. Jag älskar min fästman men jag kan nog inte påstå att jag känner samma förälskelserus som jag gjorde första året. Vår samvaro såg ganska annorlunda ut då. Vi spenderade hela dagar och nätter i sängen
Alltså jag menar då kunde vi ligga i flera timmar i sängen och bara titta varandra i ögonen och kramas.
visst händer det nuförtiden också men inte i samma tidsutsträckning.

För mig har det övergått till en djupare kärlek helt enkelt.

annars ja, vi försöker prata mycket med varandra. Vi har mycket fysisk kontakt i vardagen. Behöver inte vara så märkvärdigt, en liten puss i nacken då den andra står och diskar..
Ett supertips är att åka iväg nånstans tillsammans

Vilken härlig läsning! Man hör om så många som har det så bra i början..men sen går det utför...Känner mig lyckligt lottad som har ett förhållande som tycks bli bättre och bättre för varje år.