Hur håller ni gnistan vid liv?

Efter 8 år tillsammans kommer fjärilarna tillbaka då och då. Inte speciellt ofta kanske, men de finns där!

Det svåraste är att få de perioderna att stämma överens, att fjärilarna flyger till både honom och mig samtidigt.. Ännu mer sällan, men som sagt- stunderna finns där!

Vi lagar och äter middag tillsammans de flesta dagarna i veckan, vi dukar med tända ljus och servetter och har lite musik i bakgrunden

Vi masserar varandra

Läser högt för varandra

Klär oss snyggt och fixar till oss när vi ska ut ihop, vad det än är förutom hundpromenad

Vi är väldigt fysyiska till vardags vilket gör att man påminns om attraktionen ofta

Vi hånglar nästan alltid en stund innan vi ska sova

Vi jobbar på att hålla en god frekvens på sexlivet då uppehåll föder uppehåll

Orkar vi ingen långkörare kör vi en snabbis, för att hålla igång

Vi går ut och äter, går på bio, har pic-nic när vädret tillåter etc

Sen är vi båda noga med att träffa våra vänner både tillsammans och var för sig samt ge varandra utrymme till ensamtid och egna aktiviteter

Vi tror båda på att det är viktigt att jobba på en relation, det kommer inte av sig själv, så därför har vi en väldigt öppen kommunakation om det mesta. För att hålla lågan vid liv tror jag att det är viktigt att inte se sig som en enhet utan se sin partner som en individ.

Närmare 10 år tillsammans här, gifte oss förra året, och det finns både djupare kärlek och lite fjärilar ibland.

Vi gör inte så jättespeciella saker. Ut i naturen ibland, en långlunch på havsrestauranten vi gifte oss vid, en weekendtripp. Rätt ofta lagar vi en god middag tillsammans, med ett par glas vin till, och sitter och berättar för varandra vad vi älskar hos den andre, gamla mysiga minnen. En liten kram så fort vi går förbi varandra, mycket kroppskontakt som ibland leder längre... Små omtänksamma gester - jag kommer med en kopp kaffe när han vaknar, han pumpar min cykel... inget märkvärdigt men vi slutar aldrig leta efter saker som kan göra den andre glad.

Framför allt så är vi lagkompisar, och man jävlas inte med någon i samma lag!

Det tror jag också är viktigt. Man kan faktiskt tillbringa jättemycket tid med varandra utan att tvinga sig på varandra, man måste bara vara lyhörd för varandras behov och inte sura när den andre bara behöver få göra sitt en stund. Det handlar nog mycket om tillit - jag litar på att min man finns där när det gäller, så jag behöver inte klänga på honom.

Ett förhållande får, som jag ser det, inte bli ett renoveringsprojekt där den ena (eller båda) har som högsta mål att göra om den andre till att passa sin egen drömbild och inte få vara människa.

Jag håller med om det mesta ovan.

Sedan är det viktigt att acceptera att det går upp och ner. Att det är helt ok att vara less på gubben emellanåt! Bara fjärilarna i magen finns där ibland också.

Nu inför bröllopet har vi blivt väldigt nyförälskade, faktiskt så att jag saknar honom nu när jag skall åka iväg på kurs några dagar.

I höstas var det oftast skönt att komma hemifrån och bo på hotell en vecka men nu känns det jättetomt...

Ingen som har något vidare behov av enskildhet emellanåt?

Ibland kan man ju bli så less på fanskapet att man bara spyr

Även om jag håller med om allt ovanstående så tror jag att det är svårt att få till det där i verklighetens vardag.

Jasmina E skrev 2009-01-12 16:33:14 följande:

Vilket?

Jo, men inte för att jag tröttnar på min man (har inte hänt ännu) utan för att jag behöver tid för mig själv.

Vi har varit tillsammans i 5 år och jag känner mig fortfarande otroligt förälskad.
Vi värdesätter vår vardag ihop och gör den så mysig som möjligt, lagar middag ihop, tänder ljus, tar tid till att bara ligga och hålla om varandra, går ut med hundarna tillsammans, promenerar och diskuterar mycket, träffar våra nära vänner o familj.
Vi jobbar båda inom vården och jobbar om varandra mycket så när vi väl är lediga tillsammans så myser vi rejält. Är bara en av oss ledig så sköter den personen städ, tvätt, vovvar o mat så att den lediga tiden tillsammans kan spenderas med varandra.

Vi tycker även om att vara ensamma och det löser sig naturligt med våra arbetstider, då träffar vi våra vänner och gör sådant vi själva njuter av.

I tidigare relationer kände jag mig ofta trängd, att jag inte fick tid för mig själv. Nu känner jag faktiskt aldrig så. Det minsta lilla jag vill vara ifred så kan jag vara det, vill jag dra iväg en helg och hälsa på kompisar så blir det inget tjafs. Han försöker inte styra och ställa med mig, jag försöker inte styra och ställa med honom, då blir det inte så mycket friktion.

Jasmina E skrev 2009-01-12 16:33:14 följande:

För ca 8 år sedan hade vi en rejäl svacka, vi tappade dock aldrig viljan att vara tillsammans.

Då gick vi hos familjerådgivare - kanon - sedan dess har ingen av oss någonsin tvekat på att det är vi två "för hela livet".