Trött på mig själv

HEj!!!
INBOXA MIG GÄRNA!!
Jag har oxå levt ett lik. liv som dig...
tro mig......

Ok. Då skall jag kort dra MIN livshistoria istället... och vi hoppar raskt in när jag är strax under 20-årsåldern, med 2-årigt yrkesgymnasium bakom mig och inget jobb. Så jag läste kurser på KomVux under sammanlagt 3 år (5 år på gymnasiet alltså). När jag var 21 fick vi äldsta dottern och jag fick lite panik! Hur skulle det gå med alla mina framtidsplaner??

När dottern var 6 mån började jag plugga till tandläkare, 90 mil från familjen. Strax följde dock maken efter (pappaledig då) och sedan började han plugga till civilingenjör.

Utan tvekan tuffa år med ekonomi flera tusen under existensminimum men här sitter vi nu, högavlönade och med intressanta jobb. Jag har startar egen tandläkarpraktik och ärligt talat tjänar vi rätt bra med pengar nuförtiden.

Hela tiden har framförallt min mamma varit väldigt anti - till studier, till att vi flyttade, till att jag startade företag och nu till att jag skall sälja det (!).

Vad jag menar är att du, precis som passionsblomman skriver, har så mycket kraft inom dig. Kankse behöver du hjälp med att locka fram den och det kan en kognitiv psykolog hjälpa till med.

Å, vad glad jag blev. Jag känner mi mycket starkare nu när jag fått en del hjälp här från er!

Ja, du har helt rätt. Jag har lite att tänka på nu, ska komma fram till hur jag ska göra och lägga upp en plan. Tack för du har hjälpt mig!

Ja för sjutton, luttrade tanter är vi hualigen!

Didis: Bra jobbat, jag är inte där på låååånga vägar. Men det är aldrig försent...

Påminner mig om att är det ngt jag skjuter upp så är det tandläkarbesök.

Minimia: Du har ett svar till i inboxen. (Kanske du märkt?! )

Åh jag vet hur jobbigt det är att försöka sig på att börja skolan igen när man redan hoppat av en gång för inte två gånger. Man tror man itne klarar det och man är rädd för att man kanske orkar denna gången man vad händer om man hoppar av under resans gång orkar jag fortsätta med studierna igen? För mig tog det 7 år att bli klar med gymnasium för jag hoppade av, början på nytt, hoppade av började på nytt jag vet inte ens hur många gånger idag... Kanske 5? För skolan var en skräck för mig men jag klarade det för jag ville itne ge upp på mig själv och mina drömmar.

och om du fortsätter kämpa trots samhällets alla odds så vet jag att du kan klara det för de som inte ger upp utan söker hjälp och stöd och fortsätter sin kamp mot sig själv (eller vad för demoner man nu kan tänkas ha) de blir starkare än de som haft en tradiotonellt liv med få missöden och kan klara av mer, det vitkigaste är att du inte ger upp dig själv och ibland lutar dig på någon annan som kan hjälpa dig att bära din börda.

Som många här har skrivit att gå till en psykolog och prata om det hela skulle göra saker mycket lättare för dig. Jag vet att många är skeptiska till det till en början men vissa saker kan bara en opartisk person hjälpa dig med. Även om vi på bt finns här kommer vissa här sen bli dina vänner och då är de inte opartiska längre. Sen eftersom du är så ung tror jag du fortfarande kan gå till bup vilket innebär att kuratorerna där är gratis för dig så du slipper oroa dig för kostnaderna.

Jag förstår också hur du känner ts, även om jag inte är en gammal tant (gammal i gamet)

Det är väldigt svårt att veta vad man vill och framför allt HUR man vill när man väl tror att man har hittat en öppning på något sätt, någonstans.

Svårt blir det att ge dig råd när du inte kan ge oss lite mer inside info, men förstår såklart att du är mån om det privata. Du får hemskt gärna inboxa mig om du vill prata privatare, jag har en känsla av att jag förstår dig ganska väl.

Jag har själv ett himla brokigt trassel liv bakom mig som jag försöker ta ett steg ifrån och komma vidare, kan känna att klockan tickar (inte bara den biologiska), det är dags att välja RÄTT spår här i livet nu. En nyligen avbruten yrkesutbildning har jag bakom mig, även en abort, även en skilsmässa. Livet är tufft, en del av oss prövas hårdare än andra.
Men tro mig, vi kommer alla att lyckas så småningom bara vi uthärdar de jobbiga perioderna.

Det är väldigt lätt för oss andra att sitta och säga vad du borde göra, att du måste äta och ta hand om dig, men det är bara du som kan ändra ditt liv, det vet du ju redan.
Och det svåra är ju att finna styrkan och tillvägagångssättet ibland.
Men jag håller tummarna för dig, och som sagt du får hemskt gärna inboxa mig om du vill.

Frezem, vi ska nog inte börja snacka om vilka som förstör för oss andra i samhället, men jag vill bara säga att ditt inlägg framställer dig som någon med en väldigt kall och tråkig inställning till en människa som ber om hjälp. Den bästa hjälpen är inte alltid en hård spark i röven!

Jaha så att du tvingas betala för någon som går hemma o pillar sig i naveln är inte att förstöra för dig? Håller jag inte med om.

Däremot håller jag med dig i vad du nu säger men man kan ju välja att forumlera sin hjälp eller sina råd till en sån person på ett lite smidigare sätt, thats all.