skuldkänslor mot mamma....

En förutsättning för att resa bort (vi gjorde själva det) är nog att man "kan ta" att folk inte kan komma med eller inte vill. Ni gör som ni vill, andra kommer med eller inte som de vill.

Inte för att låta hård, men ni kan inte ta ansvar för hur andra prioriterar eller resonerar - men väljer ni att resa bort så är det ju ert val.

Vi hade själva turne att få med de flesta trots långt avstånd och hög kostnad, men det var verkligen bonus. Vi hade långa samtal innan vi bestämde oss för upplägget för att vara säkra på att vi kände oss OK med risken att de flesta skulle välja att inte komma. Sen hade vi tur, men det räknade vi verkligen inte med.

åh, vad härligt det lät med er resa!

nej, jag vet ju att vi inte kan ta ansvar för det, men samtidigt är det ju mamma.... men jag kan bli så arg för att jag ska känna ansvar för det när det handlar om en av mina (våra) livs drömmar...

åh... nån fler med lite tips..?

Nä, jag förstår att det är svårt. Kan du prata lite med henne?

nej... elle jag vet precis vad hon kmmer att säga. jag kommer få höra "åh, så tråkigt, jag skulle så gärna vilja förlja med, jan ni inte gifta er här hemma istället".. hon kommer inte ens se möjligheterna (kanske bara stanna i 3 dagar? billigare hotell? etc...)

detta har fått mig att bara vilja sticka och gör a det helt i hemlighet, men då vill ju han såklart ha sina förldrar med..

är det helt egoistiskt att bara säga "take it or leave it, det här är vår dröm!"

?

nån som varit med om något liknande, eller står i samma kval..?

En i släkten gjorde samma sak och hans syster och man kunde inte följa med, inte heller hennes syster och familj. Säga vad man vill - de är fortfarande ledsna, vilka omständigheterna än var. Det är människor med känslor vi pratar om, och i ert fall måste ni nog fråga er om er dröm att resa bort är viktigare för er än att ha dem ni älskar med er vid bröllopet. Och det är helt upp till er att avgöra.
Men som sagt, jag hade nog satt mig ner med mamma och pratat igenom detta. Kanske kan du bjuda ut henne på en restaurang och lirka lite? Borde kunna smälta henne lite...

Det är inte direkt billigt att resa till NYC. Vi tänkte åka på semester till USA i år, och hade sparat men var tvugna att ställa in eftersom pengarna ändå inte räckte (frysen gick sönder och spräckte budgeten).

Jag vet inte om jag skulle ha möjlighet att spara ihop 20.000 för resa, boende etc om min syster valde att gifta sig i NYC, särskilt som jag försöker att spara till mitt eget bröllop.

Kan ni inte gifta er i NYC själva och sedan ha middag med de närmaste när ni kommer hem. Även om din mamma skulle få ihop så att hon kanske kunde resa kanske det gör ett stort hål i plånboken och hon måste ju kunna leva även efter bröllopet.

hon bor 100 mil härifrån och jag får dagligen höra att det är så synd att jag bor så långt bort... hon reser ju knappt 100 mil till sitt barnbarn ens, det verkar väldigt jobbigt. så nej, jag kan tyvärr inte träffa henne förrän om 2 månader....

fast-... folk måste ju kunna respektera ens livsdröm? för oss handlar det inte mest om själva giftemålet, utan ska vi gifta os vill vi göra det i NYC.

det känns nånstans som att det mer och mer kommer att bli ett bröllop för alla andra och inte ett som är för oss... om ni förstår vad jag menar...

man kan få bra weekendpaket i nyc för 7000 kr, vi var på en sån förra året.

Jag förstår verkligen vad du menar. Har planerat vårt i några månader. Det blir ju så att de flesta har en massa åsikter om hur ens bröllop ska vara och "vad som passar sig". Till slut kände jag att nu gör jag helt tvärtom bara för att visa att det är mitt bröllop och att de inte ska lägga sig i. Trotsåldern.
Nu efter ett tag så har jag sett att de är uppriktigt glada för oss och att de verkligen vill vara delaktiga. Har tänkt efter lite och tror att jag oxå kommer vilja vara delaktig i mina barns liv, om jag får några, och skulle se det som en ära att få vara med på ett hörn på deras bröllop. Kommer säkert bidra med en massa pengar, om ekonomin tillåter.
MEN för att återgå till ämnet: kan inte säga att jag förstår folk som inte tar sig tid att hälsa på sina barnbarn, om möjligheten finns. Så då var mitt råd om middagen aningen överflödigt, antar jag.
Ok, såhär tycker jag: det ÄR er dag. Kan folk inte tänka sig att ens diskutera möjligheter så är det deras problem. Man måste ju kunna mötas halvvägs, eller åtminstone vilja. Ni kommer få leva med konsekvenserna av ert beslut, men det innebär kanske inte att det inte var värt det. Som förälder borde man vara mån om sitt barn bästa och glädjas med dem när de är glada och får uppfylla sin dröm.

Lycka till med beslutet!