Det finns ju en punkt där kommunikationen och respekten brister såpass att man bara kan ge upp. Var den punkten ör för dig vet inte jag, men för mig vore den nog passerad för ganska länge sen i det läge du beskriver...
Plikta skrev 2008-10-16 09:56:38 följande:
skönt å höra att det inte bara jag som blir en argbigga. Han tycker jag tjatar och gör en höna av en fjäder. De senaste händelserna tycker han är skitsaker. Han tycker inte det är så farligt, fast konstigt nog tycker han inte det är ok om vi vänt på det och det var jag som gjort grejerna. Har sagt till honom att jag förtjänar bättre. Jag har så svårt att förstå hur han kan göra så när han säger att han älskar mig, för jag hade aldrig gjort så mot honom. Jag har sagt att får flytta nästa gång det händer, har gråtit floder och förklarat hur jag känt men han tycker fortfarande inte det är så farligt. Hans föräldrar har sagt till honom att det är respektlöst och min syster har försökt klargöra för honom hur ledsen och arg jag var. Men då flinar han och säger "Ja, jag vet, men det var inte så farligt tycker inte jag".Vet inte vad som krävs för att få honom att fatta. När jag hittade filmen i mobilen sms:ade jag till honom: "antingen är du ett jävla svin eller fullständigt korkad". Var så arg så jag kunde inte ens prata med honom i telefon på en dag. Vet inte vad man skall göra för att han VERKLIGEN skall fatta. Det är precvis som, jag hör vad du säger men jag lyssnar inte... Kanske får dänga en slägga i huvudet så allt trillar på plats ;)
