Icke planerad graviditet!

det var en självklarhet att berätta för min mamma, och det var på sätt och vis en självklarhet att göra abort.
Det här är en laddad fråga för många och vi har ju olika erfarenheter. Jag känner mig som en katt bland hermeliner eftersom jag är den enda som valt" den andra" vägen.
Naturligtvis växer man med uppgiften, men jag ville inte växa med uppgiften, jag ville få vara precis fyllda 21, ung och dum och bekymmerslös. Jag ville inte vara låst. Jag tror att det hade blivit jättebra om vi valt annorlunda men jag ville inte ha barn på de villkoren. Jag ville att vi skulle få välja själva(gravid trots preventivmedel precis som du). Min dåvarande pojkvän nuvarande m2b var underbar och stöttande, han sa att han skulle finnas där vad jag än valde, fast jag såg paniken i hans ögon. Det är ett stort val att göra åt någon annan, han hade också drömmar han ville förverkliga. Hans liv hade ju också ändrats. Nu tänker alla, ja till det bättre så klart. Ja det är klart att det hade blivit så men till vilket pris? Vi får alla ett liv och vi försöker leva det så bra som vi kan.
Jag visste att jag ville plugga, resa, jag hade massor med saker som jag(vi) ville göra som inte riktigt gick hand i hand med att bli föräldrar.
Någon skrev att du aldrig kommer att ångra om du behåller barnet men att du kanske kommer ångra om du väljer abort och det är sant. Men du kanske inte kommer att ångra dig. Det finns stunder då jag har ångrat mig, nu med facit i hand så hade det ju gått bra men å andra sidan så hade jag inte varit den jag är nu. Jag hade inte fått jobb där jag fick, träffat vänner som förändrade mitt liv osv. butterfly effect när du stänger en dörr öppnas en annan.
Så jag måste säga att jag inte ångrar mitt beslut, det var det bästa beslutet för mig och min m2b då och vi tog det beslutet efter vår bästa förmåga.
Nu 8 år senare börjar vi komma till en plats i livet där vi båda känner att vi är redo, och vi ser framemot att starta en familj ihop.
Jag tror inte att du känner likadant som jag kände. Jag tror att du kanske vill behålla det här barnet( key word TROR), men är rädd och orolig vilket du så klart har all rätt att vara, men jag tror att ni har alla förutsättningar för att klara det galant.
Du förstår för mig fanns det egentligen inte några alternativ, jag kände det som om jag skulle drunkna, och jag såg hela mitt liv försvinna framför mina ögon.

Jag vill verkligen inte knuffa dig i någon riktning, och jag hoppas också att ingen tar illa upp över min post.
Det här var så jag upplevde det, grunden till mitt val. Jag står för det, det är en del av mig. Ibland kanske det kan vara bra och höra båda sidorna.

Ni är visseligen unga, men ni är också ett "etablerat" par. Ni har inte träffats alldeles nyligen, och ni har redan bott i hop 2 år.

Ni vet hur ni fungerar i vardagen. Det är kanske tidigt i livet, men inte jättetidigt i relationen.
Jag vill absolut rekomendera er att ta emot det barn som ni kan få, om ni ändå har tänkt er att bli föräldrar någon gång.

I så fall är väl nu lika bra som någon annan gång?
När är man redo? Säg det...

Jag tror vi i västvärlden stirrar oss blinda på vår planering och våra p-medel. Visst är det BRA att man inte måste vara gravid vartannat år, som kvinnorna var på 1800talet. Jag är tacksam över att vara född i en tid där man kan välja, men det är inte idiotsäkert, ens om man äter p-piller och har en spiral av utbränt uran.

Ibland kommer det ett barn i alla fall.
Inte heller är det så att man kan "skaffa" barn närhelst det passar en.

Barn kommer när de kommer. Det är inget man skaffar, utan något man FÅR. Ibland tycks de komma olägligt eller utanför vår planering.

Men jag har aldrig träffat någon som ångrat ett barn, men däremot många som ångrat en abort.

En abort kan sägas vara en permanent lösning på något som har alla möjligheter att bli allt annat än ett problem.

Vill påpeka att jag egentligen inte moraliserar över aborter.
Ibland är det den minst dåliga lösningen.

Men om man ändå tänker sig att man vill ha barn någon gång tror jag inte man behöver göra för stort väsen över NÄR barnet kommer.

Om jag skulle få gå tillbaka i tiden så skulle jag inte ha gjort aborten, fastän det inte var en bra tidpunkt men jag sörjer barnet som aldrig fick chansen och det är ännu värre nu när jag ser på min dotter som kanske skulle ha haft en storasyster eller storebror.. Känn efter, vilket känns som det rätta för er?

Oj!
Var i nästan samma sits själv för ett tag sen!

Vi behöll. :)
Har nu världens charmtroll på 5 månader här hemma som förgylelr vår dag å NU planerar vi bröllop!

Du bestämmer själv i slutända.
Enda rådet jag kan ge: Gå på magkänsla.
Skriker varje cell i din kropp att abort är fel, ja, då är det det.

Säger som flera andra - gå på magkänslan och fixera dig inte för mycket på hur livet "borde" planeras. Den "perfekta" tidpunkten i livet att skaffa barn finns kanske inte utan det är möjligt att det alltid finns något "hinder" ivägen.
Barn behöver inte vara planerade för att det ska bli superbra. När jag blev gravid med min nu 2½-åriga dotter så tyckte jag från början att det var helt hopplöst läge. Inget fast jobb, blivande fadern hade gått in i väggen fått en depression och lämnat mig, jag ingen egen bostad (vårt 2:a handskontrakt på väg att gå ut) och där stod jag med ett positivt gravtest i handen.
Nu 3 år senare är vi en lycklig familj med 2 fantastiska barn och ett betydligt stabilare förhållande
Känner man att man vill ha barn och i ert fall kanske t.o.m. är relativt säkra på att just ni vill ha barn ihop så låt inte för mycket värdsliga ting komma emellan. Livet fortsätter fastän man får barn, men barn är helt klart något som förändrar vardagen och ens perspektiv på livet.
Lycka till med ditt beslut och kom ihåg att oavsett hur många "goda" råd du än får så är det ert beslut och er magkänsla ni måste följa.

Heloise skrev 2008-09-22 22:18:54 följande:

en permanent lösning kanske är det bästa för vissa, för vissa kanske det är ett problem. Jag tycker att det är ganska hårt att använda en sådan formulering, som permanent lösning. Ts frågade ju hur folk hade resonerat om de varit i hennes sits. Då anser jag att man ska gå lite varsamt fram med hur man formulerar sig, om du tog illa upp så var det inte min intention. Om du inte är nöjd med det svaret så får du gärna skriva i min gästbok så kan jag svara dig ytterligare, men det hör kanske itne hemma i just den här tråden?