"Den rätte"

jag är rätt känslosmässig av mig och mitt humör är väldigt stormigt vill jag lova!! jag brusar upp och gormar och smäller i dörrar men min sambo e nästan alltid lugn. vi bråkar (läs jag) och sen e det klart! no hard feelings about it!
sånt e vårt förhållande och det har vi lärt oss att leva med, det e ju de vi är!

vi e lyckliga med varandra och kan inte tänka oss att dela livet med någon annan. den känslan ska man nog iallafall ha om man planerar bröllop. annars ska man nog tänka både en och sju gånger till....

lycka till!

Har haft två förhållanden innan, visst älskade jag dom oxå, men inte på detta sättet.

Denna gångan är det så självklart, finns inte den minsta osäkerhet eller undran om vi är rätt för varrandra. Jag märker definitivt skillnad på detta förhållandet och andra förhållanden som jag har haft. Jag blir varm i hela kroppen när jag tänker på hur han är som männika. Hans värderingar, godhet, och hur han känner att han vill ta hand om mig och lyssnar på mig på ett helt annat sätt än någon annan gjort förut. För första gången så är jag i ett förhållande där man är ett team, och inte drar åt olika håll. Man känner sig väldigt tillfredställd och lugn i livet kan jag tycka.

hehe det låter nästan som om jag är religös när jag skriver...men så känns det i alla fall.

Självklart så tjafsar vi oxå men på ett annat sätt. Men vi vill inte han ska ändra på sig. Det är första gången jag känner så inför någon.

Men jag vill ska det ju stå!

Min sambo tillika blivande make är mitt livs stora kärlek och absolut den rätte för mig!

Vi har varit tillsammans 8 år och varje , varje dag tänker jag på vilken oerhörd tur jag har som får leva med honom! Vi har tre barn ihop och det ska gudarna veta kan vara rätt prövande ibland och ändå har vi aldrig bråkat, skrikit eller blivit osams. Tvärtom så har vi så himla roligt ihop och skrattar ofta ihop.

Första gången jag såg honom visste jag att jag ville dela hela livet med honom , ändå dröjde det nästan 10 år innan vi blev tillsammans. Nu ska vi gifta oss och jag är sååå lycklig, vet att när den stora dagen kommer så kommer glädjetårarna spruta på mig och hela hjärtat kännas som om det skulle sprängas av kärlek till den karln.
Är helt övertygad om att man vet när man hittar "den rättte".

brollopstorget.se/Forum-1-31/m3095021.html

Jag träffade min man när jag var 35. Vi gifte oss förra sommaren, när jag var 37. Innan jag träffade honom levde jag som singel vissa perioder och hade dessutom några mer eller mindre bra relationer. Det positiva med att träffas så sent i livet är att jag var säker på vad jag INTE ville ha.

Jag är helt säker på att jag gift mig med rätt person. Den säkerheten beror inte på att det doftar rosor i vårt hem varje dag och de små rosa molnen svävar runt oss båda - snarare på att jag vet att det är VI utan allt det där. Jag menar inte att romantik i olika former är fel, men jag har lärt mig att romantiska "utbrott" kommer då och då, och tar sig inte alltid de uttryck man förväntar sig.

Min man är en person jag vill hålla i handen när åskan går. Vi kan turas om att "ta ledningen" i relationen. När den ena är trött och behöver vila så går det bra. Ibland får hans behov står före mina, ibland tvärtom. Det finns en grundtrygghet mellan oss som jag aldrig haft i någon annan relation. Jag tvivlar aldrig att han finns där för mig, och jag vill bli gammal med honom.

Att han är den rätte är inget jag gissar mig till. Jag vet att det är så. Livet har lärt mig vad som är viktigt för mig, och när jag mötte min man så föll allt på plats.

Håller också med Duchess.

Sen kan man råka ut för att "stor kärlek" och nån man faktiskt kan leva med i längden inte sammanfaller. Jag tror heller inte att den finns en "RÄTTE" - det kan t ex skifta över tid, men i bästa fall så växer man också genom livet tillsammans - men det kräver både tur och engagemang från båda parter. Sen måste man inte umgås så mycket eller få alla sina sociala behov uppfyllda av just sin partner, men en ömsesidighet och en gemensam vision om hur livet tillsammans ska te sig tror jag är svårt att klaar sig utan i längden, iallfall utan att bitterhet och svek och besvikelse över brustna förväntningar ska kanta ens väg. God kommunikation är också bra!

ylle08:

jag tycker inte ni skall ge upp! Att man krisar efter 10 år är inte alls ovanligt.

Blev ni "klara" med parterapin eller avbröt ni i förtid? Vem av er avbröt i så fall?

Har du tänkt tanken att det kankse inte var terapeuten som lierade sig med din sambo, det kankse är du som måste ändra dig mest?

Det är inte alltid enkelt att leva med någon så länge, framförallt inte när man har barn, men jag tycker trots allt inte ni skall ge upp.

Vi hade en rejäl svacka efter 10 år och gick i familjerådgivning. Nu, efter ytterligare 10år, är vi mer kära i varandra än någonsin. Det finns inte någon annan jag skulle vilja leva med!

Lycka till!

didis: Vi har försökt med terapi flera gånger men senaste gången så var det jag som avbröt pga att terapeuten var på min sambos sida och sa att han skulle skriva upp nåt på min näsa och då blev jag förbannad och stormade ut och då hade han sagt till min sambo att han var lite för "argsint" mot mej och han skickade ursäkta-hälsningar åt mej.

Jag vet också att det inte bara är han som skall ändra på sej.

Jag vill ju inte ge upp... Jag skall gå till bokhandeln och köpa mej lite böcker att läsa om kärlek så kanske jag får inspiration där

ts, hur går det för er? Känns det som om saker och ting har börjat klarna?

Nej, det känns som vi står på samma ställe. När jag pratar med mina vänner så är de också osäkra på om vi faktiskt håller ihop hela livet. Men på samma gång så tänker jag att det är väl bara att "lära" sig att leva med varandra. Men hur gör man då när vi har olika intressen och inga gemensamma intressen? Han vill ju aldri göra sånt som jag vill eller andra vägen. Tidigare så hade vi samma intressen men vi har växt ifrån varandra...

Jag vet varken ut eller in...

Fast det är ju inte ett majoritetsbeslut bland dina vänner?

Missförstå mig rätt, vill man leva ihop så är det inte säkert att det går ändå, men vet man inte så är ju oddsen dåliga..

Jag skrev i en annan tråd att man kan "göra det rätt" genom att välja att satsa på relationen - men i ett visst läge så är det ju också att göra sig själv en otjänst. När det läget är kan man ju bara lyssna inåt till sig själv, tyvärr, det kan ingen annan svara på.

vilka välvalda ord ni ger mej! Tack!
Jag skall försöka tänka ut någon lösning. Nyss snackade vi igenom att vi skall gå på parterapi. Kanske vi får många svar då...

Det tror jag är en jättebra idé och är ni beredda att göra en sådan sak för att komma närmare varandra är ju bara det ett hoppfullt tecken!

Var bara ärlig mot dig själv. Oavsett vilket beslut du kommer fram till. Det ska känas rätt i ditt hjärta och hjärna. Finns inga svar som någon annan kan ge dig. Andras åsikter är i detta fall helt betydelselösa faktiskt. Det är ditt liv och bara du kan leva det till fullo. Oavsett om du gör det tillsammans med din tilltänkta eller om du går vidare mot nya äventyr själv med känslan att jag tog rätt beslut och är lycklig, är det du som bestämmer.
Stanna upp och tänk till vad du vill och känner så vet du vilken väg du ska gå. Alla förtjänar att vara lyckliga och jag önskar dig det bästa. Det är vi alla här på BT värda!