snart sambo men han har kalla fötter

Inte kunna vara sig själv om ni bor ihop?? Antingen har ni ett förhållande där ni inte kan vara er själva, eller så förstår han inte att man mär två i ett förhållande - vill han ha frihet som en singlekille kan han ju aldrig skaffa barn eller så...

Jag tycker ni borde prata mer om det han sa. Vad menar han? Vad exakt är han rädd för? Hur kan ni göra för att undvika det?

Får man fråga hur gamla ni är..?

En liten fråga, hur gamla är ni?
Kalla fötter får han kanske för att allt blir så mycket mer definitivt när man flyttar samman och ska dela vardagen ihopa. Allt ska liksom funka på ett annat vis.
Jag var 18 o smabon 21 när vi träffades, vi mer eller mindre "bodde" ihop från början veckans flesta dagar o pratade tidigt (1/2år typ) om att flytta ihop, så kom erbjudandet om att jag fick jobb på hans ort, fick veta i februari o skulle börja i juni. Oh glad blev jag att NU skulle vi flytta tillsammans till sommaren, äntligen liksom, men då blev ahn skraj. jag gav ultimatum, antingen provar vi ihop eller så tackar jag nej t jobbet o söker hemma i mina trakter för jag ville inte ha en lght i samma stad som han bodde o ändå inte bo ihop, kändes onödigt då jag bara kände hans vänne ri den staden. Detta var år2000 o han bestämde sig för att vi skulle prova, idag e de år 2008 o vi har hållt ihop sen 99, 2 barn hus o nu blir de bröllop. Så ta ett ordentligt snack med honom, men tvinga inte honom. Han kanske kommer efter om du flyttar själv Men bor ni hemma nu eller bor i avrs en lght? för hans ka ju inte bara kunna tro att han kan "bo" i din lght hur som helst utan att ni blir sambos liksom. LYCKA TILL

Har han varit sambo tidigare? Har han dåliga erfarenheter av det? Har ni haft problem i förhållandet vilket gör att det inte känns stabilt? Hur mycket umgås ni nu?

Jag är 27 och han är 25. Han säger att han är rädd för att det känns så definitivt och att han blir "vuxen". Lite det 29 juni är inne på. Men jag förstår inte vad det är som är så farligt med att bli vuxen. Han säger också att han får väl flytta in där och då blir det säker bra. Men jag känner lite att jag vill inte att han ska flytta med mig om han inte vill det till 100%. Jag vill inte känna att jag har tvingat in honom i nåt. Idag bor vi i varsin väldigt liten lägenhet men nästan grannar. Det är i stort sett alltid jag som bor hos honom för han tycker min lägenhet är tråkigt, inga tekniska grejer som duger. :)

Jag är sugen på att gifta mig och börjar längta efter barn, men om han redan har kalla fötter känns det som jag kommer få vänta väldigt länge innan han kommer till samma stadie. Samtidigt är han det bästa jag vet.

T

[citat]
Har han varit sambo tidigare? Har han dåliga erfarenheter av det? Har ni haft problem i förhållandet vilket gör att det inte känns stabilt? Hur mycket umgås ni nu?

Tooticki: Han har inte varit sambo tidigare. Jag är hans första seriösa förhållande. Vi har inte haft problem i förhållandet vad jag vet. :) Han vill nog mest behålla kakan (ungkarlslivet att bestämma helt över sig själv) men ändå äta upp den (ha mig när det passar). Vi umgås i stort sett varje dag och sover ihop kanske fem dagar i veckan i snitt. Jag kan inte ens se vad som skulle bli skillnaden och är väldigt sårad över att han tvekar. Jag kan inte förstå att det ska vara så farligt att flytta ihop med mig. Det borde ju vara han högsta önskan! :)

25 år och rädd för att binda sig?? vidhåller att ni ska prata om vad han är rädd för. bara för att ni skulle bo ihop kan han ju gå ut och ta en öl med grabbarna för det!

Hoppas att du inte tar illa upp nu TS, men hade det varit jag skulle jag allvarligt funderat på om jag verkligen ville ägna mer tid åt en kille som tycker det är för stort steg att flytta ihop efter 2,5 år... Troligtvis kommer ALLT gå lika segt, om han är rädd för att "bli vuxen".

Tycker att rädslan att "bli vuxen" är mycket märklig. Det är som om det är något negativt över det, när vuxen egentligen är att man är myndig, och tar hand om sig själv. Vad man sedan gör för val i livet gör en varken mer eller mindre vuxen, möjligtvis gör det livet mindre flexibelt. Med en sambo, äkta hälft och/eller barn kan man inte svänga om livet lika lätt. Många större beslut (flytt, större inköp, planering av tid m.m.) görs i samråd med ens nära och kära istället för en själv.

Att skaffa barn med någon är nog det mest oåterkalleliga man kan göra, då är man förbundna genom barnet för lååång tid framöver. Annars kan man ju göra slut, flytta isär, skiljas...

Nog är det bra att inte kasta sig in i saker hur som helst, utan att ha litet eftertanke bakom. Men att gömma sig bakom en rädsla för att "bli vuxen" är bara löjligt, tycker jag...

Mitt konkreta råd är alltså att du säger till honom att han givetvis måste göra det som känns mest rätt för honom. Men om han väljer att inte flytta skulle jag dumpa honom.

Jag skulle dock varit ytterst noga med att inte koppla ihop flytten och ett "göra slut", det får inte bli något slags hot att "om du inte flyttar ihop med mig så gör jag slut". Bara ett litet "vänta ut läge", ge honom den månaden och kanske någon vecka till, om du kan tänka dig att flytta till lägenheten själv, och klarar det ekonomiskt... Har han inte då börjat packa sina grejer så skulle jag sagt tack och hej...

tolonta: Jag kan säga att jag tänker nästan exakt som du skrivet. Dels är jag rädd för att allt kommer att vara lika skrämmande. Varenda steg i livet som förlovning, giftemål, barn osv. Jag vet inte om jag orkar vänta på honom. Jag visste iofs till viss del vad jag gav mig in på eftersom jag var hans första förhållande. Han är dessutom inte förtjust i förändringar utan gillar att låta allt vara som det är.

Jag har även sagt till honom att han får tänka ett tag och se om han verkligen vill flytta ihop nu. Jag har råd att flytta in där själv och bo där själv, men är jag tvungen att göra det så kommer jag känna mig så sviken så då ser jag ingen anledning att fortsätta förhållandet. Innerst inne vet han det märker jag och därför vill han heller inte ta beslutet att inte flytta in för han vill verkligen inte att förhållandet ska ta slut. Han vill bara att allt ska vara som det är nu eftersom nu fungerar det ju bra. Fast jag är trött på att hela tiden bo i en kappsäck och jag vill gärna sova med honom varje natt på samma ställe som jag har mina grejer. Jag ser också fram emot att dela vardan med honom och att gå in i nästa fas av förhållandet.

Jag vet att jag borde prata med honom. Och jag håller med dig om att självklart kan han gå ut med grabbarna hur mycket han vill. Däremot undrar jag om jag verkligen ska behöva övertyga honom om detta. Det borde han veta.

Jag håller med de andra.. Förstår inte riktigt hans rädsla. Men samtidigt så förstår jag inte honom iheller.. det är inte lika kul hemma hos dig för du inte har "leksaker"(Alltså tekniska saker, män är som pojkar när det gäller teknik ). Om ni ska bo ihop så kommer han ju att dela allting med dig... Ursäkta jag säger det Ts men han verkar väldigt omogen i sina tankar.. *tyvärr*

Men även om han vill att allting ska vara som det är... så innebär ju det bara egentligen en ny adress och att ni bor under samma tak o framför allt billigare.. Än ni gör nu..menar ni kan fortfarande ha egen ekonomi och gå ut med kompisarna m m..

Så prata med honom om hur du känner det...För garanterat så tänker han inte på samma sätt som du..

Lycka till

ja.. och det verkar konstigt efter 2,5 år att han är rädd för det... i så fall kanske det är rädslan av att "bli vuxen" är seriös för honom, och DÅ kommer han nog aldrig våga bli vuxen om han inte vll bli det vid 25 års ålder! och då skulle jag nog passa mig lite för både det enda och det andra med honom... tänk om ni får barn och han fortfarande inte vill bli vuxen?? det blir ju väldigt galet...