Barn sedan tidigare?

Jag tycker att du har rätt till dina känslor och kan förstå att du känner så, men kanske ska du inte leva med en man som har barn sedan tidigare då. Jag vet inte om jag förklarar detta bra nog men det jag menar är att; känner du dig åsidosatt och att det är svårt att alltid ta hänsyn till hans barn så har du rätt till den känslan, men har du valt att leva med honom har du accepterat situationen i sin helhet och kommer då vara tvungen att sätta dig över de känslorna.

Hur gamla är hans barn? Hur gamla är ni? Hur länge har ni varit tillsammans? Är ni sambo? Hur ofta har han barnen? Hur ser relationen till exet ut?

Känslor kan man inte styra över oavsätt om man vet att man inte "borde" ha dem! Jag har inga barn det har inte mannen min heller men ville bara skriva att man måste få känna som man gör!! Om han är mannen med stort M hoppas jag att du finner en lösning! MVH

MIn blivande man har 2 tjejer sedan tidigare.
Jag tror att det hela är en inställningsfråga. Innan jag gick in i detta förhållande så visste jag att om det ska bli till något så kommer jag verkligen att vara tvungen att satsa till hundra procent. Jag tror att man måste se alla, mannen, hans barn och sej själv som en hel familj. Alla måste få ta plats å ha egna åsikter, å alla måste respektera varandra.
Visst kommer stunderna då det är jobbigt, men då brukar jag fokusera på att det är mitt eget val.
Jag skulle aldrig byta min livssituation. Mina bonusbarn är verkligen en stor BONUS i mitt liv. Och nu efter 4-5 år kan jag också säga att jag o barnens mor ( alltså min blivandes exfru) Är vänner, och det underlättar livet ännu mer.
Nu har till och med "våra" flickor börjat fråga efter småsyskon, och det gör mig så glad. För den dagen vi får barn, får ju dom ett syskon. Min man kommer inte att älska vårt barn varken mer eller mindre än sina tidigare barn. Det gör man ju inte heller om man har alla barn med samma person.

Lycka till..

Jag är 32, han är några år äldre. Vi bor ihop, barnen är här några dagar i veckan, vi har inte varit tillsammans så länge. Barnen är 2 och ett halvt och 7 år. Relationen till barnens mamma är komplicerad.
Det kändes skönt att höra att jag har rätt att känna som jag gör. Jag får bara så dåligt samvete att jag känner som jag gör trots att jag från början visste hur situtionen såg ut. Trodde att jag skulle fixa det bättre än jag gör... Jag har inga problem med barnen de är jättefina och jag trivs med dem det är hela situationen som är jobbig för mig. Men som ni säger och som jag vet är det kanske inte rätt för mig att vara med någon som har barn. Det hade kanske varit lättare om jag hade barn också, då kanske jag hade haft mer förståelse och vi hade varit inte på så olika platser i livet.

Jag var i din sits när jag träffade min fd. man. Du behöver inte ha dåligt samvete för dina tankar.
Han hade en flicka på 4 sedan tidigare. Hon var underbar och accepterade mig direkt. Problemet var just de känslorna du skriver om. Man är inte NR 1 för mannen, utan det är barnen som givetvis är det. Det är svårt att acceptera, men det går (utom vissa dagar i månaden när jag bara gick och grät.. hormoner.. jättejobbigt för oss båda ) ! Han väljer ju dig nu, barnen kan han inte göra ogjorda. Visst är det så att när de är hos er kan ni inte myspysa, de kommer i första hand.
Sen när ni får egna barn...javisst har han gjort allt innan dig, och inte tillsammans med dig, men se det som jag gjorde; jag hade ingen koll och ingen erfarenhet och det var skönt att ha någon som varit med förr att luta sig emot. Både under graviditet, förlossning och småbarnstiden. Guld värt !!!! Jag visste liksom ingenting om barn.
Jag fick två barn med honom, men tyvärr dog han för 4 årsedan och nu har jag en ny man som jag gifter mig med om 4 v.
Fråga mer om du vill, jag har gått igenom allt som du gör nu, fast jag var 25 då.

Egentligen är det ju inte konstigare än när man får sina egna barn, bara det att under en graviditet så hinner man mogna in i situationen. Nu har du kastats in i en situation som du kanske inte riktigt varit känslomässigt mogen för och då är det inte så konstigt att du känner som du gör. Det som kan vara bra är (som för alla föräldrar) att försöka skilja på tid man är med resp. utan barnen. Bestäm i förväg vilka stunder det ska vara bara ni och när det är barnens tid. Njut av era stunder då bara ni är tillsammans så kanske du lättare kan stå ut med att stå åt sidan när barnen är där. För det är trots allt alltid barnen som ska gå först (oavsett om det är ens biologiska eller inte). Har iofs ingen erfarenhet av din situation eftersom vi bara har gemensamma barn, men har däremot erfarenhet av arbete med barn och familjer.