kommer jag någonsin vilja bli mamma??

Du bör verkligen tänka igenom detta ordentligt och prata om det med din respektive. Moderskapet är inte för alla och vissa som blir det ändå tar inte hand om sitt barn på det sättet som den lilla förtjänar. Det ska kännas helt rätt, annars blir det inte bra. Sen finns det de som inte vill ha under hela graviditeten men som blir störtförälskade i sin lilla första gången som de ser henne/honom och kan inte förstå hur de inte kunde gilla det innan.

Alla är väl rädda innan man har fått barn om hur det kommer att bli men jag tror att man får vad man gör det till Har två gossar som är tre och fem och det är inte alltid en dans på rosor men det fina,roliga,underbara väger upp Lycka till

Jag skulle absolut inte ha barn, men min man tjatade på mig, och när jag fick mitt första när jag var 30 störtvände jag. Från svart till vitt liksom, sån stor förändring var det. Och jag har aldrig tyckt det varit jobbigt. Har två nu. Det beror på hur man är.

jag var 30 när jag fick mitt första och innan dess hade jag inte tänkt på barn eller varit sugen men helt plöstligt fanns suget där och nu har jag två och undrar vad livet var värt innan ungarna.

innan jag fick barnen undrade jag hur livet skulle bli, sovmornar, bio besökt etc nu undrar jad vad jag i hela friden gjorde innan ungarna och ångrar inget och saknar inget av hur det var då utom möjligtvis nätter med 8 timmars sammanhängande sömn

ja kan inte säga att ja va rätt å tvivlade massa innan jag fick barn. Men är oxå en sån som hatar att stressa å behöver mina 8 timmars sömn för att må bra. Visst iblan e de sjukt jobbigt att vara mamma har två pokar 1 och 2 år. Men ma anpassar sig förvånasnsvärt bra och ibland kan ja sitta å faktist gilla kaoset ja har här hemma, e ganska skönt att bara släppa allt å låta de bli lite stökigt å disk som samlas. Sen är de som alla säger att älska och bli älskad så mycket som de är mellan barnen och sina föräldrar är en otroligt häftig kännsla och i slutänden är de sååå värt allt de jobbiga som följer med i paketet. Tror du skule bli en super rba mamma å är man väldigt organiserad och får rutiner behöver de inte bara bli massa stressande på morgonen och efter jobbet. Om du bestämmer dig för att inte stressa å kanske gå upp lite tidigare för att kunna ta de lugnt.
De kommer gå galant om ni får barn, tycker verkligen inte du ska förkasta hela grejen med barn pga att du vill lämna de liv du lever nu.

Ts När man blir på smällen har man 9 månader på sig att gilla läget. Vissa blir med barn, andra inte. Bara du vet väl vad DU vill, eller?

Jag tror också någonting händer i kroppen och själen när det lilla pyret rör sig och man håller i det för första gången... Känner inte heller alltid att jag vill ha barn men när det väl kommer till kritan så vill jag nog inte vara utan heller.. Det skrämmer mig mer Att inte få prova på det som de flesta anser som det största i livet liksom Tror om du skulle bli med barn att du skulle växa in i uppgiften och bli en fantastisk mamma!

Jag känner nästan likadant som dig, väldigt osäker vissa dagar på det här med barn, men vet ju ändå att jag inte kan föreställa mig ett liv utan att ha barn. Jag är mest rädd för att förlora mig själv och förlora delar av mitt och m2b's förhållande som jag inte är redo att förlora än( den där nyförälskade trots 9 år känslan samt impulsiviteten)med att förlora mig själv menar jag att de flesta av mina vänner som fått barn har liksom tappat bort vem de är. Nu menar jag ju inte att alla mammor gör det, jag är väl medveten om att de flesta inte gör det. Personligen så har jag inte haft några bra barnfamiljer som "förebilder", min syster förändrades till ett skrikande monster och tillbringar hela sin vakna tid med att skrika på sina ungar. Många vänner fick barn tidigt och är inne på 4 killen och 3 barnet( inte något fel i det och de är jättebra föräldrar)men det ger bara mig som är lite osäker vatten på kvarn om allt som kan gå fel. Jag förstår ju att livet förändras och att det innebär en påfrestning på förhållandet i vissa fall men att belöningen är oändligt mkt större än allt annat.
Jag har iaf gett mig själv tid tills nästa år, men sen tänker iaf jag och m2b ta språnget mot barn. Jag vill ju ha barn, jag är bara rädd för förändringarna. Ibland måste man bara hoppa!

Fast ser de själva det så, att de har tappat bort vem de är? Handlar det inte snarae om att deras liv har förändrats och de med det? Jag tror att det är lätt att som utomstående tycka att någon förändrats till det negativa eller att de har tappat bort sig själva, medans de själva inte alls upplever det så utan att deras liv har ett annat fokus och att de har förändrats med det och att de gillar det. Och då ligger ju inte problemet hos den som fått barn utan hos den/de runtomkring som saknar den gamla tiden, det sättet/fokuset personen hade då.

Jag känner precis som du och när jag slöppte tankar på att "nu får det nog vara dags för man börjar ju bli äldre" då kändes det lättare. Tror säkert att man trivs och kan skapa sig egentid fast man har barn om man lever i ett bra och tryggt förhållande och uppforstrar trygga och älskade barn