Drar ut på tiden...

GalnaBruden, jag tror att vi hade kunnat grubbla ihjäl oss på sådant här.. Vi kommer nog aldrig förstå våra nära till fullo, även om man kan förstå dem rätt bra Det känns tydligen inte rätt för honom just nu.. Har ni pratat om vad ni förväntar er från giftermålet, alltså inte bara bröllopet i sig, utan även de som kommer efter? Du kan ju fråga hur han ser på hela saken..

Våra förväntningar är väl egentligen att det inte kommer ske något omvälvande. Vi kommer att genomföra det som förlovningen innebar - att vi vill leva tillsammans och att det bara är just vi två. Tycker att förlovningen var det stora steget - bröllopet är mer en fortsättning/"slutprovet" eller vad man vill kalla det. Att vi kan slå på stort och fira vårat liv tillsammans med drömresan som vi pratat om och planerat i snart 5 år. Att vi delar på allt, i nöd och lust - känns inte lika upphetsande att gå till juristen och skriva ett testamente...

Livet efter kommer ju inte att ändra sig något egentligen. Vi har bott ihop i många år, äger hus och bilar tillsammans, har gemensamma lån på flera miljoner... Kommer ha lika kul då som nu - inkl. bra sex ;) Vi har samma syn på barn - vill gärna vänta några år, och vi har samma syn på livet i allmänhet. Vi prioriterar vår fritid med varandra framför arbetet, vi har en hyffsad ekonomi och vi har samma prioriteringar. Vi lämnar utrymme för varandras egna intressen, men delar dem gärna om det funkar. Vi har i våra egna ögen ett väldigt bra förhållande jämfört med många andra par i vår närhet, och det lär ju knappast bli sämre av att vi gifter oss, även om jag inte kan påstå att det kommer bli så mycket bättre (för det kan det inte bli).

Kan det vara det han ärrädd för - att det kommer bli sämre bara för att vi gifter oss? Men varför isåfall?

Det är svårt GalnaBruden.. E en svår fråga att ge råd i.. Det enda råd som jag känner att jag kan ge dig är att prata med honom.. Fråga hur hans känslor e kring bröllopet..

Min kille var också rätt seg. Tror lite de e deras natur - de gifter sig gärna men att planera det...
Efter att ha sagt att om inget sker innan 2008 tar jag själv tag i det då det är skottår lämnade jag tjatet. Nu e det skottår och den 20 maj kom han inte undan - då friade jag!!! Han blev superglad och nu blir det bröllop den 6/9-08.
Jag är dock den som planerar i stort sett allt, kollar med honom om vissa saker duger/passar och så kör jag!
Han var väldigt bestämt på hur han ville ha formen: Litet bröllop med bara familjen i kyrkan och på bröllopsmiddagen sedan en jättefest med alla vänner. De kände jag passade mig också och nu är det det jag planerar efter. Han är ju självklart med... men de e ändåjag som lägger ner mest tid och energi.
Kanske får du bara ta tag i det... säga: "Nu har jag kollat datum som skulle passa i kyrkan (om ni nu skulle ändra er) el. vad säger du om att åka till Las Vegas om en månad och gifta dig - jag har kollat hotell, flyg osv."

Känner igen mig väldigt väl i din beskrivning med allt runtomkring - fortf. nyförälskade efter lång tid, värderingar, sex, lån, boende - allt!

Ligg i lite till...

Åh, det kan vara så himla mycket som ligger bakom att han "segar" med det. Jag och min sambo har inte varit tillsammans alls lika länge som ni, vi har bara spenderat snart två år tillsammans, men jag har gått igenom saker som gjort att jag funderat på sådant här långt mycket mer än vad han har gjort. Utöver det så är hans föräldrar skilda, medan mina fortfarande är lyckligt gifta. Nu är det bara rena spekulationer från min sida att en sådan sak egentligen spelar roll, det beror ju på hur man är som person, men en skilsmässa (även om föräldrarna inte skiljs pga osämja) kan ju sätta spår...

Jag försökte prata om det där med förlovning och giftermål ett tag med min sambo och märkte att han mest blev nervös när jag tog upp det, började skruva på sig och helst bytte samtalsämne, så jag lade ner diskussionen och lät det bero en stund. Så belastade jag alla jag kände med mina känslor och teorier om saken istället under en tid. Till slut tog jag mod till mig en kväll och sa ungefär såhär:
"Jag vet att du inte tycker att det här är ett roligt ämne, men för mig är det jätteviktigt. Jag vill veta om du någonsin kommer vilja gifta dig med mig eller om du har inställningen nej-absolutaldrig-kommerintepåfråga. Jag kommer ju absolut inte lämna dig ifall du inte vill gifta dig, men eftersom det är en så viktig sak för mig så kräver det en ganska stor omställning och då vill jag gärna veta det så tidigt som möjligt för att inte gå här och drömma och bygga upp en massa förväntningar som aldrig kommer bli av." Sen hade vi en bra diskussion om det hela och nu har vi sagt att så fort jag har betalt färdigt på mitt lån som jag har sen en bodelningstvist, så ska vi förlova oss. :)

Ajustja, en sak till... Jag vet hur man blir när man funderar på sånt här själv och man kan få många dumma tankar om sig själv och att det ligger hos mig och inte hos honom att han inte vill gifta sig. Tänk inte så! Vissa människor tycker ju att det räcker med förlovning och att giftermålet inte är så viktigt för dem, och framför allt är det ju kanske inte så vanligt att båda två i ett förhållande vill gifta sig precis samtidigt. Jag tycker du ska prata med honom och se till att få ett ordentligt "Ja, jag vill gifta mig" eller ett "Nej, jag tycker det räcker med förlovningen" i alla fall, så får du ta det vidare därifrån sen.

Freckles svar gav ju också många bra förslag! :)

Nu har jag bestämt mig för hur jag ska tackla detta=)

Jag ska avvakta tills vår förlovningsdag som är om en månad... Kanske kanske har han planerat något, kanske inte. Om inte kommer jag att ta upp ämnet (ganska naturligt just den dagen) och föreslå att vi gifter oss om ett år på vår 5-åriga förlovningsdag 2009. Och om han inte tycker det är lägligt vill jag ha en vettig förklaring om varför... Och så får han berätta mer utförligt om hur han vill att bröllop, fest och annat runtomkring ska vara så att han inte känner sig överkörd på något sätt. Bröllopsresan har vi planerat sen länge och är rörande överens om att den ska ske i samband med bröllopet, och att det är den vi ska lägga pengarna på.

Så nu återstår bara en månad av väntan ;)

jag har varut i precis samma situation, efter att ha tagit upp ämnet otaliga gånger och fått blankt nej till bröllop (vi har varit förlovade i flera år), så tänkte jag att jag ger upp, bollen är hos honom. Jag hade nästan förlikat mig med tanken på att "bara" vara sambo, när han mittiallt tog upp ämnet, då blev det fart i mig, så att han bara inte hinner ändra sig igen! ;)