Ännu en gång blir jag avundsjuk....

Oj, vad jobbigt du verkar ha det. Har inget råd att ge...Du verkar verkligen vilja ha barn. Men vad gör man när ens älskade inte vill? Han måste ju ha rätt till sina känslor...och du kan ju inte bara göra slut och gå ut på stan och leta upp någon villig. Låter lite konstigt att han inte vill använda kondom, är han rädd att du ska ha sönder dem så du blir med barn ändå? Jag vet inte vad du ska göra...men kramar till dig i alla fall, hoppas det löser sig. Du får väl prata med honom tills han förstår hur viktigt det är, eller gå och prata med någon själv. Ångestattacker kan du ju inte ha? Kram kram

oj din längtan verkar vara stor. Frågan är verkligen om du är så redo som du verkar tro? Att studera i 4,5 år och ha barn är tufft. Jag har studerat så länge utan barn o det var ju inte en dans på rosor. Sen att din partner inte vill så finns det ju inte så mycket du kan göra något åt. Och att få ångest attacker när ens vänninor bli gravida, låter ohälsosamt tycker jag. Det låter som du kanske behöver prata med någon och lära dig att hantera detta på ett bra sätt, när jag skriver ett bra sätt då menar jag ett bra sätt för ditt eget bästa. Du har ju självklart rätt till dina känslor o din längtan, men din sambo har också rätt till sina känslor om att han exempelvis inte är redo att bli pappa. Sättet du beskriver det hela på får mig att undra om du vill ha barn bara för att din omgivning går o skaffar barn och du inte vill vara ensam om att inte ha barn.

Hoppas inte du blir ledsen av mitt inlägg, inte min mening alls, jag ville bara ge dig mina funderingar utifrån det du skriver. Lycka till!

din sambo kanske har förstått din längtan, men vill på samma vis visa dig att han faktiskt menar allvar med att han inte vill bli pappa än, att han inte är redo, därav att han inte vill ha sex med kondom, för en kondom kan faktiskt spricka?? svårt att veta hur han tänker, det låter bara som om ni behöver ta er ett rejält snack om detta. *kram*

Oj, ni behöver verkligen tala ut med varandra!
Om det är ni två som ska fortsätta att vara tillsammans så måste ni bestämma tillsammans när ni ska skaffa barn. Han kan inte bara säga nej och bestämma att det blir om tio år.
Det är faktiskt så att det inte finns några garantier att man kan bli gravid om man väntar för länge heller. Många tycks tro det. Du kanske ska informera honom om det (lugnt och sansat) och sedan kan ni komma fram till en kompromiss som ni båda kan leva med.
Kanske så snart utbildningen är klar om 5 år?
Det är inte lätt att plugga med barn.

Det här med barn har jag egentligen känt enda sedan jag var i slutet av tonåren, men känt att jag måste vänta, eftersom det inte är rättvist mot vare sig mig eller barnet att växa upp utan ett bra förhållande och ordnad ekonomi. Men visst det kan tyckas som om det är något jag vill eftersom alla andra får sina första nu. Men jag har länge sagt till min sambo (vilket han höll med om) att efter 25 vill jag ha det första.

Att studera och har barn, ser jag inte som ett hinder. Själv har jag pluggat 100% och jobbat 100% samtidigt i över 3 år. Nu senast jag pluggade jobbade jag varannan helg samt pluggade roliga ämnen på 200 % (komvux, så det var mycket mer jobbigt än på univeristetet, när jag pluggade där) Och jag känner mig inte trött av det, jag måste ha många järn i elden samtidigt. Många som jag känner har gjort det och klarat av att balansera familj och studier utmärkt, och många har gjort det som ensamstående. Är man dessutom 2 som delar på ansvaret så förhoppningsvis går det bättre. Dessutom har vi redan löst diskuterat kring detta med föräldrarledigheten och min sambo kan tänka sig vara pappaledig en längre tid, vilket jag tycker är utmärkt (klart jag vill vara mammaledig, men det känns skönt att han vill vara så delaktig i de första åren)

Jamen då vet du ju hur det är att plugga.
Sätt dig ner och prata med din sambo om hur oerhört viktigt detta är för dig.
Jag hoppas att ni löser det!

TS

Ta det lugnt.

Min sambo var som din sambo
Han ville ha barn men inte nu.

Så jag slutade prata om det, pratade inte om det på ett par år så en dag plötslig sa sambo att han vill vara pappa...

Gissa hur jag känner mig?

Så det kan bli tjatig för hinom om du pratar om det så vara tyst så han kan smälta det hela och kan kanske fundera över det o vill vara pappa tidigare.

Det är ofta män som har typ skräck till att skaffa barn än vi tjejer.
Dom mste ha mer tid på sig...

Har studerat en del kring detta med fortplantning (inte bara människans) och jag har diskuterat det hela med sambon om att det finns så mycket som kan gå fel. Kanske jag har en fientlig miljö, kanske hans spermier inte fungerar normalt osv.
Vi har haft våra diskussioner om och om igen. Har har även nämnt att han gärna vill ha barn så att han pappa kan uppleva detta. (hans pappa är 70 år och sjuk). Jag har fått känslan av att han är rädd, men han vågar inte säga det... kan det vara så??
Barn är ju trots allt ett stort steg och man är bunden till varandra hela livet (eller åtminstonde under de närmaste 20 åren) Att både han och jag är skiljsmässobarn och verkligen inte vill att barn ska uppleva detta. Inget illa menat mot er som har separerat. Mina föräldras skiljsmässa var otrolig jobbig, med rättegångar osv...

Stressa inte honom! Jag kan bara utgå från mig själv och så här känner jag. Jag vill oxå ha barn, är 28, men inte riktigt än. Hade kännt mig väldigt pressad om min man hade börjat föra en hård babykampanj. jag hade istället för att bli sugen blivit anti. det är ju faktiskt mitt val lika mycket som hans och båda måste vara lika redo! Vi pratar om det ofta och jag vill verkligen ha barn med honom! Bara vänta lite. Låt honom tänka i luugn och ro..Backa ett steg eller två...Avvakta. Kanske han rent av tar upp det om han bara får lite luft?

...kan tillägga att vi båda har väldigt bra avlönade jobb, nybyggt hus och gifter oss i sommar. Vi älskar varandra högt, vi är friska och ansvarsfull. Vi har rest, jobbat och bott på olika platser. Finns egentligen ingen "bra" anledning till att vänta, jag är bara inte riktigt redo...än.