KATASTROF

Störtlöjligt... Har inte svärmodern bytt namn en gång i tiden också? Då borde hon ju veta att det inte är något speciellt med det egentligen. Det är bara ett namn. Inte direkt så att ni ska flytta till andra sidan jorden och aldrig mer ses...

Min man vile att vi skulle heta samma, mig spelade det ingen roll. Jag vägrar byta bort mitt släktnamn från 1600-talet. Lätt - han fick byta. Inget krångel någonstans, fast min svärmor nog gärna hade sett att vi tog deras namn.

Ilskan från deras sida lägger sig. Strunta i dem, försök glöm bort istället för att älta för ältandet kan hålla på resten av era liv annars.

What's in a name?!!

Vi misstänker att svärfar kommer bli galen när han inser att vi inte kommer ta deras namn. Fast vi får väl ev se om det blir kvar som mellannamn på nåt sätt, måste kolla med skattemyndigheten om det går.

Inte roligt när svärföräldrarna reagerar sådär. Förstår delvis hur du/ni känner er. När vi berätta för mina svärföräldrar att vi skulle gifta oss får man ett: Åh näej, ska ni gifta er av sin svärfar. Vi blev jättepaffa och fatta ingenting. Kändes som om han inte alls ville ha in mig i familjen. När vi sa att det skulle ske i sommar frågade han om vi inte kunde vänta nåt år men vi stod på oss och sa att det kan vi inte. Blev ganska otäck stämning resten av middan för han klagade över hur dyrt detta skulle bli osv.

Nu är det exakt två månader kvar tills vi gifter oss och tro det eller ej men svärfar är en av dom som har engagerat sig mest. Ikväll ska vi träffa värdparet, våra familjer och våra systrar för att gå igenom bröllopet och han ser verkligen fram emot det. Så nu känns det bättre.

Jag tror att det kanske kan va så för dig med sommar08. De kanske behöver tid för att smälta det. Förr i tiden var det vad jag vet naturligast att ta mannens efternamn (av vad jag har hört) och de kanske är inne på samma spår. Men stå på er och förklara att ni verkligen vill ha ditt efternamn. Det brukar ordna sig även fast det känns jättehemskt och ledsamt när man får en sån reaktion. Hur det än går lycka till med allt och hoppas att ni verkligen får en helt underbar bröllopsdag.

Så fruktansvärt OMOGET av vuxna människor att bete sig så! Det spelar väl ingen roll vem av er som byter efternamn. Herrejösses, det är ju bara ett namn! Om mina svärföräldrar hade reagerat så där barnsligt, då hade jag skällt ut dem. Stå på dig!

Vi funderar på att ta ett gammalt släktnamn, inte min blivandes efternamn och när vi sa det till hans mamma märktes det att hon blev besviken. men jag håller med alla de andra. De är er sak att bestämma så de borde inte lägga sig i, sen kan det kanske ta ett tag för dem att smälta det. De förväntade sig kanske att ni skulle ta deras efternamn och blev lite chockade.

Min sambos far och speciellt hans fru blev nästan arga. Frun började älta på om hur min blivande sa upp sin personlighet och att det var löjligt. Då var vi riktigt förbannade men nu kan vi le åt deras förlegade synsätt.

Suck... jag blir så sjukt trött på när familjer lägger sig i saker som de inte har att göra med...Det är erat namn. Ni väljer, inte hans föräldrar. Har ni valt ett namn är det ju för att NI vill ha det. Hans föräldrar valde när de gifte sig och nu är det er tur.

Usch!
Kanske är de mer traditionella än vad ni båda visste/anade.
Mitt råd är: försök ignorera det och kör på det som är bäst för er, de kommer att acceptera det med tiden! Ta det lugnt, stormen lägger sig.

Se det från den ljusa sidan, nu slapp ni den här scenen i kyrkan under vigseln när prästen presenterar er för församlingen som herr och fru X ;)

Allvarligt talat, jag fattar ingenting, det är väl ert beslut och ni får väl heta vad ni vill!

det va samma sak när min syster skulle gifta sig
hennes man hette sven svensson (fast inte sven, men ni förstår principen) samtidigt som min familj har ett väldigt ovanligt efternamn (bara 11st) så för honom va det självklart att byta, och min syster ville absolut inte byta
men hans föräldrar gick ju i taket och höll en moralpredikan för min syster att man minsann ska ta mannens namn osv
sen när mina föräldrar är där några månader senare så kör dom igång på samma sätt och ska övertala mina föräldrar att syrran ska byta namn iaf!

själv ska jag ta min m2b's namn, för han heter samma som min systers man, och två med samma för och efternamn känns väldigt överdrivet

Traditionen att överhuvudtaget byta namn när man gifter sig är ju bara ungefär hundra år gammal!

Tidigare behöll man det namn man hade haft innan. I allmänhet ett patrynomikon, dvs. man hette Svensson eller Svensdotter om ens far hette Sven. I enstaka fall förekom även matrynomikon, ex. Margitsson eller Margitsdotter. I så fall var antagligen modern av betydligt högre börd än fadern om man ansåg det viktigt att markera sitt släktskap med henne. Kanske kunde det också hända att fadern var okänd, men det vanligaste då tycks ha varit att man tog sin mors efternamn (dvs. om hon hette Svensdotter i efternamn fick barnet namnet Svensson om det var en son och Svensdotter om det var en flicka).

Soldater tog sig ofta ett nytt efternamn när de ryckte in i armén. Kanske som ett sätt att skilja alla "Per Persson" åt. Dessa användes ofta bara så länge man var anställd av armén och ärvdes till en början inte av barnen. Soldatnamnen anspelade ofta på egenskaper som kunde vara bra i armén såsom Tapper och Rask.

Borgarna i städerna började på 1600- och framför allt 1700-talet ta sig släktnamn. Kanske efter adlig påverkan. Och precis som hos adeln gick dessa ofta i arv till barnen. Till dessa namn hör exempelvis Sandberg och Lövgren.

Präster har tagit sig latinska efternamn sedan 1500-talet. Ofta latiniserade man sitt patrynomikon Pettersson blev Petri etc. De kunde också ta namn av den ort de kom ifrån: Tornaeus från Torneå t.ex. De senare började såsmåningom i bland ärvas.

De enda som överhuvud taget haft ärftliga efternamn någon längre tid tillbaka är adeln. Bland de fick barnen sin fars efternamn (ofta använt tillsammans med patrynomikon), men de bytte aldrig efternamn när de gifte sig.

Men gud vad inskränkt och traditionellt av svärföräldrarna! De skulle ju knappast ah fått ett sånt utbrott om DU tagit hans namn, så självklart har det egentligen inget med hans självständighet att göra utan de är bara trångsynta, omoderna och fåfänga. Men jag håller med de andra här i tråden, de kommer säkert att vänja sig. Strunta i dem, så får de tid att vänja sig. Det är ert bröllop, era liv och ert beslut. Stå på er och ha ett alldeles underbart bröllop!

Han kan inte behålla sitt efternamn också,så han har två efternamn. Det är ju många "fruar" som gör så, så det kan ju han också göra. Så behåller han iaf en del utav personligheten kvar

Tråkigt med människor som är så inskränkta.

Jag och min m2b har båda ovanliga efternamn så jag kommer ha mitt efternamn som mellannamn och m2b kommer ha bara sitt. Sen har jag kommit på att jag skulle vilja ha min mammas flicknamn som också är lite ovanligare (min mamma lever inte längre) men så blir det nog inte.

Jag hade jattegarna tagit mammas efternamn, det ar jattegotlandskt!! Men icke... Min mans utlandska efternamn ar lika vanligt som Svensson dar han kommer fran, men han vill ej byta. Suck...

Nej men gud så trist..... Jag skulle stå som en fågelholk om jag var du...För vad är egentligen problemet? Inte skulle jag bry mig ett dyft om min son väljer att heta sin frus efternamn, det är ju samma sak som att dottern tar sin mans. Vad ni nu än gör så ändra er inte för deras skull utan gå på er egen linje!

Lite väl kraftigt uttryck med katastrof tycker jag....

men mina svärföräldrar blev sura och griniga och svärmor började gråta när maken tog mitt namn

båda hade ovanliga namn men jag har bara systrar och han har bröder så vi valde mitt....

det har tagit några år för svärisarna att komma fram till att det faktiskt är OK att han tagit mitt namn - att det inte måste vara traditionsbundet namnbyte för bruden som gäller

Sa upp sin personlighet??!! Gjorde inte k*rringen (sorry...) det nar hon bytte namn?? Ursakta, men jag blir helt as-arg och nastan vill krakas over sant har. FY for allt detta trams!!!